Hej alla Ödmjuka kärleks förmedlare där ute i sverige denna kväll full med måne och Lönespec-utbetalningar som kommit för sent.
Idag (eller i kväll) vill jag börja visa hur stor, tuff och stark jag är, egentligen när det kommer till kritan. Jag är så himla himla rädd för kritan. Tänk när det kommer till kritan att jag inte kommer klara av att hålla mig på min kant, inte klara av att hålla käft, inte klara av göra folk nöjda. Allt detta har jag alltså lyckats misslyckats med de senaste tre åren av mitt liv, och mitt bevis på att jag klarat mig ganska bra för att vara utan medicinering är, att jag inte bryter samman av självanklagelser, dåligt samvete och skuldkänslor. TvärTOM! Jag är Ännu mer övertygad NU än när jag började bryta mot mina egna regler att jag har rätt. Jag kan lita på MIG SJÄLV!
Jag har övat länge nog nu. Min blogg som jag befriat från kommentarer i syfte att skydda mig själv från stress, panik och ångest, har hjälpt mig att våga visa folk, att jag inte ALLS bara är trevlig och skojjig och snäll.
Jag är Alltid snäll.
Ibland är jag snäll på fel vis.
Därför att jag är feg.
Jag är feg därför att jag är rädd.
Jag är rädd att göra någon annan människa, som tycker om mig, besviken.
Om dom gör mig besvikna gör inget alls.
Jag tycker om dom ändå.
Jag förstår alltid om någon inte tycker om mig.
Däremot förstår jag inte hur jag ska kunna förlåta mig själv om jag gör någon annan besviken.
Så därför har jag gjort det här i skrift.
Och jag har förlåtit mig själv.
Jag har vunnit men inte segrat.
-Jag skriver på min blogg för att medvetet göra folk förbannade ibland och lite då och då när jag har något som trycker på hjärtat och som jag tycker är dumt.
Jag bryr mig egentligen inte längre lika mycket om dom blir förbannade på mig, för jag har märkt att jag har överlevt. Jag kan ju så att säga tänka mig, vilkas tår jag kommer trampa på. Jag bryr mig till sist och syvende bara om att dom blir förbannade på det jag skriver först och främst. Jag känner verkligen från djupet att jag har något viktigt att förmedla.
Det är endast dom som verkligen blir förbannade på mig, som jag litar på nämligen.
Så är jag formad.
Så grattis ALLA ni som blivit så uppjästa av ilska när ni varit här och läst, för VI har kommit varandra SÅ mycket närmare att vi formligen skulle kunna bli bästisar.
Och Lycksaliga HjärteÖnskningar till ALLA ni som INTE blivit uppjästa alls av något när ni varit här och läst, Vi är förmodligen redan bästisar.
Och tack alla goda gudar för att ni skrämt i väg dem små som inte klarar min skit. Jag kommer komma efter dom en vacker dag, för jag är drygare än Yes!
Jag är så fruktansvärt snäll att jag mår illa av mig själv. För jag är det för andra människors skull. Personligen dock, när jag är som jag är i verkliga livet och hemmastadd, är jag jävligt klumpig, okänslig och o-inlindad i silkespapper, när det kommer till kritan. Så vill jag alltid få vara.
Jag vill alltid få vara den jag är, även om det inte känns behagligt alltid för jag älskar att komma på lösningar och hjälpa och förstå med hjälp av min klumpighet.
Jag har tränat som fan de sista två åren på att finputsa min personlighet och jag har märkt att jag har förmåga att synka ihop mitt hjärta med både min hjärna och min lingua. (språket alltså). Jag trodde faktiskt inte det.
Rakt av, sedan barnsben har jag haft nästan inget intresse alls av att knyta an till någon (ja alltså förutom någon som ska bli min blivande räknings-delare alternativt befruktare) och det har inte varit lätt.
De få beundransvärda bästisar jag har, måste komma från himlen, för jag har verkligen inte jobbat för att få dom in i mitt liv. Det mesta jag vet om mig själv, sedan jag började glömma, är att jag alltid tyckt att det är så patetiskt trist och hänga med folk. Jag har alltid gillat att vandra i min egen mossa. Har alltid varit trött av att umgås med folk, varit totalt motbjudande ointresserad av att knyta nya bekantskaper och helt schizofrent obesatt av att vara social.
Till råga på allt detta är jag Extremt kommunikativ, sällskaps-sjuk, och känslig för att känna mig utanför.
- Min blogg har nu vänt den här skutan åt rätt håll.
Nu blåser vinden i ryggen och jag känner att jag kan greppa mina känslor så att de kan "make some sense" i dom flesta situationer som uppstår i mitt dagliga liv. Jag har ju fläkt ut mig nu. Jag har vågat trotsa systemet, gjort folk besvikna och ändrat illusionen om mig själv i andras huvuden. Jag har vunnit inbillar jag mig.
Jag har växt upp med en pappa och inte en mamma.
Om min pappa hade Diat mig med Lös-bröst, skulle jag personligen fundera på att ta mitt liv.
Min pappa lärde mig ord och inga jävla Visor.
Därför är jag som jag är när jag är kraftfull och här. Precis så ilsket som det kan se ut som att jag är när jag skriver, precis så ilsken fast upphöjt i åtminstone 3 blir jag på riktigt.
Jag har fått ha min hjärna, mina tankar och min person helt i vila (ioch för sig) och i fred ända tills jag blev åtminstone 9 år. Pappa och jag hade inte en massa ord för oss. Ibland mår jag dåligt av att tänka på det, men oftast när jag inser att alla faktiskt inte använder orden i onödan så blir jag så glad. Det finns ett annat språk bortom orden, och det språket kan min pappa som ingen annan. Nu hänger jag ju ut min pappa här då, och det får han väl göra sak om om han vill. Inget utan värde lades in i huvet på mig, och inget som inte hade relevans för situation. Mycket utav möjligtvis alldeles för i proportion till orsak för stor kraft kunde i bland och inte så sällan i samband med att jag var klumpig och dum i huvet ge en liten återklang som jag sent skulle glömma. Men inget ont som inte har något gott med sig.
En sak till jag fick lära mig var, att veta min jävla plats.
Det var inte så jävla tokigt, nu när jag tänker efter. Jag är så glad över att jag fick lära mig det. För tack vare det, är jag ingen jävla amöba som följer strömmen och blir ledd och styrd dit strömmen vill. Jag har sett hur man gör när man bestämmer, för pappa har visat mig. Jag dör hellre med strupen gapande som ett jävla Rövhål med maginfluensa än sällar mig till den kritiska massan.
Så. Även fast nästan allt verkligen var skit med min barndom, så är jag tacksam ändå. För jag kan fortfarande bry mig om andra människor.
Röv och SKål!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar