tisdag 23 november 2010

Advent närmar sig med raska steg



Och det gjorde även en älgko och hennes kalv häromnyssens på Ändestavägen i någonstans. Men inte var det adventspepparkakorna de var ute och gick efter, utan våran grannes frysta äpplen på träd. De var så fina att se på, älgarna alltså, och jag är än en gång överlycklig över att jag har ett sjukt barn hemma, som tack vare, gjorde denna upptäckt möjlig.

Sjuka barn ja, förresten, när man ändå talar om trollen. Jag undrar verkligen när i min lilla flickas historia som jag blev sjuk egentligen.
Det är ju nämligen så att jag gått och vunnit lite nytt färskt modfälldhet och pga av detta, blivit totalt anti-vänlig, så här mot jul. Det vankas hårda klappar. Jag har hört att de är populärast.

Här får jag alltså sitta fortfarande totalt slut av och till av stressattacker, medans andra, får ha liv och fungera normalt, och leka, till synes normala livsföringar, dygnet runt.
Jag undrar. Varför jag?
Jag var och hälsade på min älskade mormor i lördags. Efter flera års uteblivning av påhälsande, ringande och skrivande. Och jag kände att jag bara ville krypa in i hennes skinn, och vara hos henne tills hennes sista dagar, och försvinna in i ljuset med henne när hon är klar.
Men så insåg jag ju, att det går ju inte, för jag kommer bli oändligt saknad av mina två små flickor, vars barn (det har jag redan bestämt) som jag så gärna vill få bli en Mormor Nr1 Nr2 till, en vacker dag, och göra om allt, och sätta på verklighetspränt, allt det som jag fick uppleva, som byggde mig men som också togs ifrån mig en plötslig dag.
Och varför det?
Jo. Här börjar en saga, som kommer: antagligen ligga till grund till ett antal sagor, jag kommer nedteckna tillslut, utan minsta samvete för varken min grammatiska okunskap eller besvärande omnämnanden av verkligheten, så som den serverades mig på fat, fast jag inte var varken hungrig eller sugen på det.

Jag sitter i soffan, min dotter här framför mig ropar:
-Nr 60!! Säg det var jag!! Rätt!! Ta!!
Hon har anordnat lotteri här framför mig. Jag får ta en lapp i en skål, hon säger vad för siffra som står på den, sen ropar hon ut siffran, och då skall jag ropa: -Det är jag! Så vinner jag. På varje lapp dessutom, och efter varje utrop, får jag välja en kula, eller en liten snäcka från fårö eller en lego-pryttel. Jag stoppar dom i bh-n. Där är det nu fullproppat med kulor, snäckor och legobitar.
Jag kan ärligt säga att jag i några sekunder inte alls var sugen på denna lottdragning för jag ville facebooka, koppla av hjärnan, luska i vilka kurser jag ska anmäla mig frivillig till inför våren och lösa några av dagens problem. Men jag hejdade mig. Som jag oftare och oftare gör, i och för sig de senaste åren även har gjort, men idag väldigt närvarande.
-"Varför ska jag säga nej till min lilla älskling" Inte för att jag säger nej i vanliga fall, bara för att, utan för att jag ofta måste prioritera i vardagen. Leka eller laga mat. Leka eller tvätta. Leka eller ringa viktiga samtal. Leka eller gå ut med hunden. Leka eller forska på internet. Leka, eller inte leka. Det är frågan.
Idag var vi fanimej befriade från detta prioriteringsok. Båda är vi sjuka och sunkiga. Vi värker, och vi är i lugn och ro och jag sade Ja, till att leka.
Detta fick en avgörande betydelse för min lilla älskling i hennes liv. I hennes kropp. I hennes sinnen. För antagligen resten av hennes liv.
Och det vet jag. All lycka som alstrades i henne när hon fick spela ut sin lilla idé, med sina omsorgsfullt ritade, utklippta lappar som hon med oändlig förtjusning ville dela med sig av till mig, blev en materialisering i vårt liv. Både hennes och mitt. Och består för alltid. På grund av att jag sade. Ja.
Jag har blivit en tvärilsk människa. Av någon orsak.
Jag har förmåga att leverera direkt-aggresiva mot hugg, mot vem som än hugger mig oavsett, kön, rang, religion eller villa storlek.
Jag känner stark olust till allt som jag inte själv får säga ärligt ja till, så till den grad, att jag blir sjuk.
Jag har lyckligt nog så överfyllt av glädje, lycka och sol i mitt hjärta, att jag kan flexa mellan dessa lägen, ganska balanserat nog för att hålla mig från fängelse men ändock är jag inte nöjd.
Jag är inte god nog tycker jag. För jag blir alltid upprörd. Vart jag än har vändigt mig och vridigt mig här i livet, så har jag blivit upprörd.
Och inget upprör mig så mycket som de människor jag känner mig tvingad att vara beroende av. Så vida de inte är snälla och omtänksamma och ärliga mot mig.
Jag pallar inte mer negativitet.

Jag har gjort ett försök till avslut på mitt förflutna, som jag inte kunde välja själv.
Jag har gjort försök till påbörjan av ett nytt kapitel i livet, som jag skriver själv.

Men snacka om att det är smärtsamt. Det är befriande att göra sig av med falska relationer. Men all energi som slösats på vägen, har gjort jävligt ont att förlora.
För nu vet jag att som barn, står man över all förtjusning man hade rätt att känna, för att tåla, slag, onda ord och hat, lika lätt som man skulle ha spelat lotto med sina fina små bilder. Skillnaden blev bara att lönen man fått i lycka från att ha fått dela ut priser utan att kräva något tillbaka, blev istället en eftergift i skuld, smärta och ångest. Fast man inte bad om det.

Alla barn i den här världen ska få mina goda tankar. Och mina onda tankar är jag så jävla god trots mig aggressiva tendens, att jag besparar dem som gav dem till mig, att få dom tillbaka.

Fast lömsk nog är jag ändå. Jag kanske ändrar mig.