MOD

                         
      Jag tänker konstant på tyckandet, kännandet, och agerandet.


       Jag har lärt mig att det är skillnad mellan ;


                    ----Att känna och tycka saker om det man känner  
                                                        Vs 
Att tycka saker utifrån det man känner  i en konflikt, som argumentation----


Gör man det sistnämnda när man känner sig utmanad eller attackerad (obs!!! när man KÄNNER sig) så  tycker jag att det;

-Innebär att man är jävligt insnurrad i ett jävligt komplicerat tankeprogram som i princip kan krossa vem och vad som helst. Med stor risk har man en narcississtisk persolighetsstörning, av någon grad (alla bäckar små) att tacka för detta.


-Jag skriver utifrån en konflikt här, som synes för den med syn. Konflikten är min. Och den har jag inte bett om.
Jag skriver utifrån mitt liv och ett gratis tips till folk som är så insiktslösa att det blir skrämmande att inse, att det man GÖR faktiskt får konsekvenser:
 Om ni vill slippa känna igen er i mina blogginlägg alternativt bli/slippa känna er kritiserade eller omnämnda så snälla; inse att ni lever.

Jag brukar ofta skriva planlöst utan planering. Jag skriver ofta i affekt som redan nämnts. När ett tema blivit för stort i mitt huvud (i min egen psykos?) då är det dags att få ut det, och jag har provat att skriva med penna, och det går inte, jag hinner inte med. Jag skriver med fingersättning (tack handelsprogrammet på Carlforska i Västerås) Tack vare min cancermaskin, har jag blivit både bättre på att skriva, skriva fort samt tänka bättre. Fast i bland måste jag erkänna att det kanske går lite "föör" fort och sen skäms jag.


-     Någon ska ha kalas här hemma idag. Denna någon låter lustigt ute på altanen medans det städas och grejjas. Förväntningar och lycka är i luften, samt även lite förbittring tror jag pga av någon slags kommunikation som uteblir mellan den som ska ha kalaset och den som ansvarar för det (;)) Det är vad jag vilar ögonen på just här och nu. Lilla bebisen har börjat få feber och kryper runt och gnäller. Hon har det jobbigt för hon mår inte bra, men vill inte ligga still i knäet här heller eller ligga i sängen och ha tråkigt. Själv har jag precis fått bihåle-värks-lättnad efter tre veckors plågor, och då tar min bebis över såklart.

-Lite verklighets-status från min sida, och lika trist att läsa sådant uppradande av situationsberättelser lika trist tycker jag att det är att skriva det. Men det bara kom.

-För mig är inte poängen i livet bara Att jag gör något eller vad jag gör utan Hur jag gör det och hur det Känns.

     

 Insikter kommer till en människa genom erfarenhet.

Känner man inte att man gör något är det ju helt jävla bedrövligt meningslöst att ha en massa "att göra listor" och krav och mål och måsten. Om det bara är för att Göras.

Jag vill UPPLEVA det jag gör, medans jag gör det. Annars kan det fanimej vara.

 All visdom ser jag som resultat av något.  Någon någonstans har GJORT något för att uppnå visdom. Jag skulle kunna sluta blogga och bara skriva en enda avslutande mening på min blogg och sedan gå upp i rök, om jag anser att visdomsord är svaret på allas problem.
 Färdigförpackade visdomar är genvägar som i bland kan kännas som läkande, stärkande och lugnande medicin.
 En insikt kan komma fort och det kan kännas som att den alltid har funnits när den väl har kommit. Troligtvis har den funnits hela tiden också, men personen som INSER insikten har inte funnits hela tiden. Jag i alla fall, blir ny med varje insikt.

Därför är jag absolut inte den jag var för 20 år sedan.
- Såklart INTE!
 Jag tog avstånd från mig själv redan vid 24! I och med detta började vissa ganska så radikalt viktiga människor i mitt liv att aktivt bryta ner mig. Då började jag nämligen att ändra på mig.
   BRUTAL ÄRLIGHET har varit mitt konstruktiva metod. Jag har aldrig blivit arg på dom som varit brutalt ärliga mot mig.
 Jag har inte Skällt ut dom för att dom påpekat att jag inte gör allt så jävla bra, att jag kanske till och med gör jävligt dåliga saker ibland mot både mig själv och andra eller att det inte är lönt att skylla ifrån sig på ditt och datt bara för "att jag känner att", när något går snett utan;
 Jag är dom evigt tacksam för att dom hjälpt mig bryta mig loss från mitt hallucinerande.

BRUTAL OÄRLIGHET OCH ORÄTTVISA har brutit ner mig sedan jag var 9 år gammal.
Jag har alltid haft en känsla av att jag vet exakt vem jag är i bröstkorgen, och den exakta punkten har haft jävligt ont. Ont av lögner, psykisk misshandel av både barn och vuxna, vuxna som hade ansvaret för mig och min tillväxt, ont av charader för att överleva, ont av hat, ont av kyla och av att rent ut av inte få existera.

När mina barn kommit till världen har jag förstått allt det här, och ingen människa i hela världen kommer komma undan med att ljuga, missleda, hjärntvätta, manipulera, stjäla eller dogmatisera varken deras eller min verklighet.
FÖR DÅ KOMMER JAG HÖRAS och märkas VAR SÅ SÄKER!

Mina barn ska inte uppfostras till att leverera resultat för någon annans skull. Dom ska vara Vilda, Välfungerande och mänskliga. För mig innebär detta INTE att dom ska sitta och vara tysta och snälla och prydliga som om dom fått en glödande spett uppkört i arselet. Det betyder heller inte att dom ska klättra på väggar och bete sig som rabiata dårar. Det betyder det mänskliga mittemellan. Dom ska leva, röra sig både inuti och utanpå och dom ska bemötas med respekt för sina inre väsen. Så därför upplyser jag mänskligheten om vem jag är här på min blogg,
för att när det kniper till och vi drabbar samman med övriga boenden här i sverige, så kan man bara släppa förväntnigarna på att jag ska bete mig som nån annan än JAG SJÄLV.


Och folk som beter sig och gör antaganden om mig som sjukt nog utgår från föreställningar som inte ändrats på 20 år,

 for fuck sake!! ??

, har ni aldrig någonsin överhuvud taget antagit en personlig utmaning i hela erat jävla liv?

Jag mår just nu dåligt av att se folk som har nästintill alla sina dåliga ovanor, slentrianmässiga sjargonger, omogna beteenden och intressen och livsstilar som dom hade vid 14 års ålder.

Med Rätta.      

Att kunna tänka

Här på min blogg fläker jag ut mina tankar och känslor och åsikter, som jag vill. 

Här skriver inte jag någonstans över huvud taget, att jag anser att någon alls får göra som "man" vill. 

Här skriver jag som "Jag" vill, och vad jag menar med det står även det skrivet. 

Det här är en personlig blogg, som utgår från mina personliga känslor och tankar. Jag tar itu med dom här av en anledning som tyvärr inte står skrivet i ansiktet på dem det inte berör. Därför att jag helt enkelt inte får skriva vilka det berör.

Det är skillnad på vad man tänker, känner och säger. Det är skillnad på jag, du, dem och "man". Folk som ofta använder "man" termen orkar jag inte lyssna på för det står klart att dem är förvirrade. MAN kan omöjligt prata för "en man" helt sonika från ingenstans och heller inte för hela mänskligheten i ett svep.

Mitt intresse i livet är INTE att göra rätt. Mitt intresse i livet är att TÄNKA KORREKT och vara sann mot mina medmänniskor. Jag känner att jag måste börja med mig själv för är jag inte sann emot mig då kan jag bara lägga ner resten. 

Men jag strävar alltid efter att leva efter det jag tror på, och det vet jag att alltför många människor därute blandar i hop med att "vara besserwisser". 

Jag gillar att man håller sig till sak och är högljutt intresserad av att korrigera mig fram i tillvaron därför att jag vill veta vad i helvete som egentligen sägs och görs.

  Ledordet i min ångest är "Narcissism", och roten till mitt onda. Nej jag är inte en fullfjädrad sådan även om jag under några år började tro det. Däremot är det grunden i mitt känsloliv av en väldigt enkel anledning, och att skriva ut monstret; Det är min enda utväg att göra slut på monstret som försöker äta mig inifrån. 

Jag skulle vara "modig" sa en person en gång i en terapi jag gick i. Det tog jag till mig. För mig är detta mitt mod; att visa för folk vem jag är, vad jag tycker och kanske till och med gör, därför att jag inte kan säga det till dom. 

Inte än.

 Den dag jag börjar skriva en blogg som är seriös och som handlar  om sakfrågor som ju går att diskutera lovar jag att kommentarerna ska få flöda.

Min passion är att hjälpa människor som blir maktutövade, kuvade och nedtystade att få kraft, genom att visa att dom inte är ensamma med sin frustration.

    Det är INTE mitt intresse att få mina affektiva, projicerande, ursinniga, överlyckliga eller vad som- texter; värderade, utdömda eller nedtystade av människor som inte hajjar vad jag skriver.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Min uppfostran och min barndom har lärt mig följande:

Jag är dum

Jag är ful

Jag ska hålla käft

Jag kan kränkas

Jag kan förtalas

Jag kan bestraffas

Min blogg är min fristad där jag får öva mig på att vara ärlig utan att bli påhoppad av människor som inte gillar när jag är kraftfull och ärlig. Den är mitt alibi för vem jag är och jag skiter fullständigt i om jag verkar feg som håller den borta från kommentarer.

 Det är min rätt att få tala men tyvärr tycker inte alla det, så därför skriver jag.

Det här är min ångest och den gör ont.

En vacker dag kanske jag tar steget att skriva något konkret och sakligt som kan vara värt att diskutera.

Min blogg är allt det ovärdiga jag har inom mig och som jag som sagt lägger ut för alla att se på men inte röra, inte för att jag vill ha guldstjärnor (bara) av folk som förstår utan för att få bli förstådd och kanske ge inspirationen och modet vidare till någon annan som är som jag,

Detta är mitt självförsvar

Ju mer av mig som syns desto tryggare känner jag mig.

Att jag säger så mycket.

Sommaren 2005 började jag göra mig redo för en utbildning som heter Folkhälsa med inriktning mot Samhällsplanering.
Innan jag ens hade hunnit få klart alla papper och betyg som jag börjat läsa upp gick jag in i väggen och blev liggande. Bokstavligt talat. Förrförra sommaren hade jag blivit i princip frisk och lyckats komma ur alla insats-insatser som skulle få mig tillbaka till jobb, och jag gjorde ett försök till att testa min förmåga genom att söka ett sommarjobb som personlig assistent för att se om jag skulle palla. Och det gjorde jag! Men bara för att det var ett sommarjobb och jag kände att jag ville göra det genom att endast "bara" stog ut med att utföra jobbet om jag kunde få se fram emot att få börja plugga igen när det tagit slut så att  jag en gång för alla kunde börja om igen med att ta mig bort ifrån vårdträsket.
 Och det gjorde jag.

Sen blev jag gravid igen och sjuk igen, men pluggade så gott det gick. Till slut gick det inte mer och sen kom min bebis.

Min stora längtan har alltså sedan 2005 varit att få komma ut i samhället och göra någon nytta för andra människor inom något som intresserar mig. Eftersom att det inte har gått till  på det vis jag har önskat sedan 2005, så gör jag det på "andra" sätt istället, så länge. För jag känner verkligen att det är bråttom. Det har varit bråttom i flera hundra år. Många har kämpat för att nå ut med kunskap som medvetet har tryckts bort till förmån för "ekonomisk tillväxt", personligt oberoende och individualistiskt självuppfyllande. Det har lyckats.

Det jag väldigt gärna vill få visa, är konsekvenserna av det hela, för jag är nämligen en av dom och jag mår dåligt. Det tycker jag att jag är för bra för att behöva göra och det finns fler som jag.

Jag skriver  alltså ilskna bloggtexter om mina övertygelser så länge. Det är nämligen dom här övertygelserna som styr mig i mitt liv. Dom styr hur jag tänker, känner och agerar. Men jag vill att dom ska styra ännu mer. Dessutom vill jag, eftersom att jag skriver dom alldeles gratis med dels en förhoppning om att folk som tror dom känner mig, ska få lära känna mig ordentligt för en gångs skull, när det ändå går att ordna utan pinsamma tystnader samt dels med en känsla av att få vara mig själv, visa vad jag går för och utan att bli kränkt, avbryten eller avsnäst.

Jag är fortfarande intresserad av folkhälsa, både mot samhällsplanering men även mot biologi. Ännu mer är jag intresserad av Agronomyrket, Arkitektyrket och konstigt nog Arkeologyrket.
Jag skulle kunna ha haft nästan 3 av dom här utbildningarna sen jag fyllde 18 anser jag, om jag hade mått som jag borde ha gjort vid 18 års ålder. Men det är ju i teorin såklart, för hade jag mått som jag borde vid 18 kanske inget av det här hade intresserat mig, vad vet jag?

Men poängen är att jag inte bloggar för att få bekräftelse på att jag har egna tankar, känslor och whatever som jag impulsivt får åsikter om efter morgonkaffepasuen, utan för att jag har övertygelser som jag lever för att utöva och gärna kunna få betalt för  också en vacker dag. Jag är nämligen inte ett dugg förvirrad eller vilsen.

Därför får man inte kommentera i min blogg, bara läsa.

Jag har aldrig blivit tillfrågad om att få ha någon kommentar av dom som hade ansvar för att bygga mig. Jag anklagar dom inte för det. Jag anklagar våra ledare för det. Så.

Mina övertygelser diskuterar jag inte. Mina övertygelser är inte ifrågasättandebara och är inte till för allmän disekering, därför Att;

 Dom är Heliga.

Jag säger som mormor; När Jesus kommer så gör han SopRent.

Jag vill idag upplysa mänskligheten om att enligt Försäkringskassans syn på vad som är det absolut oumbärligaste och dödsfarligaste för ett litet barn är om det inte kan ammas.
Detta är för att skydda sig själva från onödigt slöseri på sina "sjukförsäkringsutgifter".

Hur vet jag detta?
Därför att en gång i tiden blev jag så sjuk att jag inte kunde ta mig ur sängen, såvida inte nån annan kunde hjälpa mig att laga mat, så att jag kunde ta mig tillbaka till sängen igen, men jag kunde fortfarande amma, vilket räknades som vara sista anhalten av höjd i sjukhet, då även Barnets hälsa skulle kunna äventyras. Jag fick slösa på mitt barns mammapengar för detta, och barnets far kunde inte söka jobb på heltid eftersom han var tvungen att laga mat till mig. Så inget sjukbidrag till någon av oss, pga att jag kunde amma.

Och då känner jag så här att folk som skaffar barn, som dom sen inte vill ta hand om ordentligt; jag syftar på folk som har sjargonger, kommentarer, inställningar, attityder etc samt även aktivt eftersträvar dessa, som kan låta såsom att dom menar att:

dom vill att barnet ska börja dagis så fort som möjligt
vill att barnet ska sluta amma så fort som möjligt
vill att barnet ska störa så lite som möjligt
vill ha tid för sig själv och sin partner så mycket som möjligt
vill komma ut i jobb så fort som möjligt
vill att mammatiden med sitt barn ska vara så enkelt lättsamt och lättgjort som möjligt
vill ha så mycket att göra som möjligt om dagarna för att slippa känna sig isolerad med sitt barn som möjligt

ja listan kan säkert göras längre

men iallafall

Ta till Er det här från djupet av ert Hjärta; Ni måste inte skaffa barn.

Det är väldigt enkelt i min värld. I många år skämdes jag över att jag kände så och tänkte så. Jag sa inte det till någon att jag tänkte så eller kände så. Jag visste att folk skulle se mig som besserwisser, "duktig-petter", osympatisk, oödmjuk, känslokall, egenkär, o-realistisk, enfaldig etc och  allt vad det finns för ord så  Istället gjorde jag så att jag vägrade ge sådana kommentarer någon energi och det var jobbigt. Jag kunde aldrig gnälla på mitt första barn alls och det var för att jag inte Ville göra det.  Jag höll inte med om nån frågade om att det var jobbigt eller hemskt med gnäll och skrik, bajs och kiss, att aldrig få vara själv, vara ifred, ha sina tuttar i fred etc.  Jag Vägrade visa förakt eller vara nedlåtande angående mitt barn på alla punkter.
Mitt barn är för fan en liten hjälplös varelse som behöver mig för att Överleva. Väldigt enkelt. Om jag inte har lust att hjälpa hjälplösa varelser att överleva så behöver jag ju inte göra det, tänkte jag.


Det här låter ju hårt tänker en del jävligt snabbtänkta varelser nu så klart. Vadå? Menar hon att det skulle vara nåt fel med det här alltså? Får man inte tycka saker? Får man inte känna sig trött? Får man inte ha huvudvärk av att höra barnskrik hela dagarna? Får man inte bli lite äcklad av kletigt bäbis bajs och illaluktande bäbiskiss som ska bytas 20 gånger om dagen. Får man inte sakna sina arbetskamrater? Får man inte ha rätt att tjäna pengar så man kan sätta mat på bordet? Får man inte tycka att det är smidigt att ge flaska så att man kan få "vila" lite mellan amningarna? Är det inte bra för barnet att mamma och pappa rår om varandra så att man inte behöver göra slut? Är det inte bra för barnet att mamma ser till att känna sig nöjd hela tiden så att det slipper gå ut över barnet kanske? Är det inte bra för barn att följa med mamma på hennes aktiviteter så det socialiseras snabbare och kan klara sig själv snabbare? Etc.

               Mitt svar blir.

 I sverige får vi människor känna och tycka och säga, i princip vad vi vill, jo det är sant. Men vi får faktiskt inte göra som vi vill.

Mot våra medmänniskor är det enligt svensk grundlag förbjudet att "göra" som vi vill, även om vi "känner" att vi vill. Svensk grundlag ska skydda den fria viljan, så långt det går alltså. Viljan uttryckes på olika sätt men hänger samman med våra mänskliga biologiska behov, i sverige har ALLA rätt att få dessa behov tillgodosedda. Det finns en liten grupp som inte får det anser jag och många med mig. '

Det är barnen, för med dom får vi göra som vi vill. Dom kan lätt anpassas, nedvärderas, anklagas, misshandlas, matvägras hur som helst.

Så nej. Jag tycker att man inte får göra som man vill, när man har hand om barn. Då ska man göra, som barnet vill.
Jag är av en högst personlig attityd att det inte är Staten som vet vad som är bäst för ett barn, utan att vi som sätter dom till livet som har totalt ansvar för vad för medborgare vi väljer att sätta till världen. Det här har gnagt i mig så länge, säkert flera år och först nu vågar jag ta risken att skriva det i ansiktet på åtminstone kanske nån som inte har bättre för sig än att sitta och skrolla på internet.

Varför den här långa jävla texten av ord inleds med en erfarenhet jag har från försäkringskassan är:

-För att Försäkringskassan är en statlig myndighet som "Ansvarar för stora delar av de offentliga trygghetssystemen". 


            samt för att:


det har även landstinget som ju på sin egen hemsida stoltserar med 

"Landstinget bidrar till ett gott liv för alla

Vår främsta uppgift är att ge god hälso- och sjukvård och tandvård. Vi arbetar också med att stödja näringsliv, kollektivtrafik, kultur- och miljöfrågor."

                                  Min STORA FRÅGA FÖR DAGEN BLIR. 

Borde en myndighet som stödjer främst människors hälsa, då också inte främst stödja forskning på människors hälsa som har vetenskaplig relevans istället för att paralellt hålla på med  att stödja NÄRINGSLIVETS hälsa? 

OCH TVÅ MYNDIGHETER AV SÅ NÄRBESLÄKTAD RANG KAN MAN ANTA BORDE VARA GANSKA PÅLÄSTA OCH SAMKLANGADE, DÅ JU BÅDA TYDLIGEN SLITER SIN SJÄL TRASIG FÖR ATT VÄRNA SINA SKATTEBETALANDE MEDBORGARES HÄLSOR. 

Ja fast dom skiter i dom små medborgarnas hälsor, bevisligen eftersom att det är på dessas direktiv som deras betalda  häsloutövare ger råd som överensstämmer med de där sjargongerna jag talar om, som också härstammar från Högst och bevisligt avsaknande av vetenskapliga forskningar, kanske i åsyfte att ta in kollekt eller vad vet jag från Näringslivet?

                                                        Men så Till sist,

- om en så stor myndighet, kallad Försäkringskassan,  som drivs av skattebetalarnas pengar har betämt att det värsta dom kan bedöma vara för en sjuk mamma är om hon inte kan amma sitt barn, hur kan då en annan "ansvarare" med namnet Landstinget, som med samma ansvarsmått mått mätt har och med samma skattebetalarnas medel, bestämma att amningsråden som WHO och Livsmedelsverket har ansvar för efterlevs av medborgare och som vården har betalt för att se till att medborgarna använder sig av; LÄTT KAN ERSÄTTAS MED BURKMAT FRÅN NESTLÉ????

Fucking jävla shit vad arg jag är.

Jag vill vara en beskyddare

Jag förbryllas över min barndoms erfarenheter alltså. Min skola som jag gick i var en handbollsskola av rang på den tiden faktiskt, men det fanns bara en enda klass med "handbollare" som spelade handboll på fritiden och som var så "duktiga" att dom även skulle få ha handboll på schemat. Efter det blev våran skola känd i hela sverige som unik. OFTA frågade folk om det här, och jag fick "äran" att bekräfta att det var sant. Ja Jag gick där, JA jag hade tom gått i deras klass innan högstadiet. Mitt värde steg som en jävla börsaktie av det där JA'et och jag önskar att det nuvarande jaget hade varit där i stället för då hade jag kunnat tala om, att jag inte var det minsta intresserad utav varken handboll, fotboll eller bandy som man skulle vara både i och utanför skolan för att på bra betyg och lite rövsmör i stjärten av gympaläraren. Jag skulle även säga att jag är en jävel på att hoppa, skutta, klättra i träd och dansa, även  vilket hade kunnat inspirera mig till kanske en danskarriär av världsklass i stället för att springa sönder knäna, slå sönder handlederna och få för korta hälsenor innan jag hunnit fyllt 25.

 Well.

Vad som även också var unikt med våran skola, och även våran kära årgång var att vi gjorde oss berättigade till att vara länets mest rasistiska skola vilket också gjorde oss rikskända, precis som handbollarna.
Vår årgång blev uppdelad i tre små klaner inför högstadiet. En klan med dom duktiga helylle-handbollarna och två skräphögar där alla utomsocknes-rednecks-halvnördar-töntar-missfits samt en och annan "hel-ylle-icke-handboll" kunde klämmas in.

Tiden i min skola var ett enda stort slöseri med min tid.
Min potential kördes i botten i den skolan, min kreativitet dog med spriten jag började dricka i nian och min intelligensnivå sjönk drastiskt med den tills jag var ca kanske 21 och började röka braj. (jag gjorde det två gånger, och på den andra  fick jag panikångest och på den vägen är det) Man "FESTADE" som det brukade kallas. Jag anser att jag medicinerade mig.
Det enda jag minns från min skola är en massa svartklädda rednecks som psykade allt och alla som stack ut eller så att säga, råkade komma i vägen. Min tid där var passiv, okreativ, död. Jag försökte stå ut och kände mig alltid rädd och irriterad. Inga lärare tog tag i alla dessa alfa-hanar och alfa-honor som jag anser borde ha skickats hem eller till uppfostringsanstalt, alternativ pskykologisk vård av nåt slag, så att vi normala barn kunde ha fått en bättre tillvaro, som vi var berättigade till. En del barn gick under i den skolan. Det går att kontrollera idag. Många barn (säkert dom flesta, med en kravlös syn på vad "bra" kan vara) gick det säkert bra för också. Men jag är bara intresserad av ett enda barn som gick i den skolan, och Hon är Jag.

Den här Honjaget (jag håller inte på med Fukking jävla hen skit) minns tydligt att lärare bara gick fram och tillbaka i korridorerna mellan lektionerna. Jag fick bara glimtar av personlig kontakt med nån enstaka lärare, och då endast under lektionstid. Jag minns tydligt vilka som "regerade" och vilka som fick underkasta sig (så att säga, döda sin personlighet för att inte få problem). Jag minns tydligt tydligt tydligt hur otryggt det var. Jag kände att jag var utlämnad till mitt eget öde, och det gillade inte jag. Jag vet det nu. Jag pluggade och fick medelbetyg och minns inte ett enda piss av vad jag läste. Det jag faktiskt lärde mig i den skolan, kunde jag med min intelligensnivå och läshuvud ha lärt mig på någon termin. Resten av allt jag samlat på mig under åren av insikter och kunskap har jag sökt själv, och det har jag gjort därför att jag fick ett påslag av panikångesten vid 21 samt av att jag började naturmedicinera mig med Herbalife och insåg att det faktiskt fanns människor som visste saker i världen.
Problemet var bara att dom inte hade funnits där för mig förrns jag var 21.

Men bättre sent än aldrig.

Den skola jag har valt till mina barn är allt annat än skolan jag gick i. Det är en Waldorf Skola och där är mina HonBarn trygga, sedda, ja till och med älskade. Av mig och av dom som där arbetar med arbeten som dom älskar. Att bygga barn.

BÖGRÖV

Ja Hej Världen här är jag igen.

Just nu sitter jag inte och funderar över Bögar.
Inte heller funderar jag över "Att alla små flickor drömmer om vita bröllop".

Anledningen till att jag inte funderar över detta nu är, att jag redan gjort det för länge sen, och inte särskilt lång stund tog det att fundera över det heller.

Så här blir min affektiva utdömning av vad jag tänkte på angående Bögar och Vita bröllop:

-Jag har ALDRIG hört NÅGON kille någonsin, säga, att han NÅGONSIN drömt om något Vitt Bröllop.
-Jag har ALDRIG hört att det STÅR i bibeln att Bögar är Välkomna in i den kristna HIMLEN alls. (jag har inte läst bibeln, men sett källhänvisningar som verkat kunna leda mig till upplysning och nöjt mig med det).

Varför vill då bögar hänge sig åt en religion, som inte vill ha med dom att göra?
Varför vill bögarna utföra ritualer, som är skrivna av människor, som inte vill ha med dom att göra? Är det höjden av egoism och enfaldighet, eller helt enkelt bara en snudd på oförmåga att se sanningen i vitögat?
Den kristna bibeln är inte intresserad av bögar helt enkelt, men bögarna är helt övertygade om att dom har en plats däri (bara det att dom som skrivit den tydligen har tänkt fel då eller?  och det vill bögarna ändra på i efterhand; (ja en Applåg och en eloge till dom då)

Jag var en liten flicka som var en blomprinsessa en gång.
Jag växte upp med min far, och han köpte både bilar, dockor, djur, fiskar, orglar, godis, marsvin, katter, barbiedockor och kritor och cider till mig. Icas cider alltså, som är alkoholfri, men jag svär på att jag drack mig berusad på den en gång, när jag var ca 7 år gammal. Det var pappa som sa att det var så faktiskt. Jag blev efter tre halvliters glas  päroncider med sugrör plötsligt trött, ville ta luft på balkongen och la mig och svamlade i sömnen. Dagen efter minns jag inte.
 Men vi gjorde aldrig tofsar eller klädde ut mig till nån annan eller sa att jag jag skulle vara fin för pojkarna. Jag skulle göra som han sa och därmed punkt. Jag har aldrig någonsin drömt om att ha ett vitt bröllop, (jo det har jag men jag kommer till det snart) jag har alltid drömt om att göra en självstyrd moppe som kunde tänka själv (som bilen kit gör i Nightrider). Jag blev arg på min mor när hon försökte göra tofsar i skallen på mig när jag var liten, och hälsade på henne eller inför nåt tillkonstlat som nån körgrej eller luciafest eller nån annan fest eller nåt, ja vad vet jag. Jag kände mig så jävla kränkt att det sved i bröstkorgen på mig när hon höll på och det slutade alltid med att jag slet ur tofsarna, grät (eller vrålade på värmländska naturligtvis då det är mitt modersmål, bokstavligt talat, och svor. Första gången jag ville gifta mig var jag 28 år. Då helt plötsligt trodde jag att jag blivit vuxen och borde tillhöra någon. Jag drömde om ett bröllop i nåt år där, och jag skulle ha vitt eller blått på mig, långt hår med blommor och kristaller hängandes efter mig, och det skulle vara på ett speciellt ställe som jag inte tänker avslöja, mer än att det var utomhus,  men sen skrämde jag livhanken på den lilla blivande brudgummen så han stack.

Jag har ett stort favoritord i min Skällsordslista och det är BögRöv. 
Det lägger sig så naturligt i munnen på nåt vis och jag skäms över det. Jag vill inte att Bögar ska känna sig kränkta av mig, för jag tror inte att dom kan rå för att dom dras till samma kön. Bögeri, som vi säger finns även i blommors och bins värld och är inget onaturligt i sig tycker jag (kanske). Men med Basta är Bög ett skällsord precis som neger. Men neger säger jag aldrig för jag känner svarta människor och dom har sagt att dom blir ledsna av det. Nån bög känner jag inte direkt, i allafall inte nån som sagt att han blir ledsen om jag skulle råka vråla BögRÖÖV när jag tex bränner mig på brödrosten.

                  Jag tycker så här:

 Man kan; lika lite som man kan vara frisk och sjuk på samma gång; Vara Bög och Kristen på samma gång. Och Lika lite tycker jag att man ska drömma om att göra något med någon annan som inte drömmer samma sak.

Pappa kallade mig Prinsessa En enda gång vad jag minns. Den dagen tror jag till och med att jag hade en klänning med blommor  som det stod "flower girl" på. Men jag kan lika gärna ha blandat ihop det nånstans i det förgångna, men minnet säger mig att far min fick inspiration av texten på tröjan och ville göra mig införstådd med att han var tacksam för min glädje och för blommorna. Det var en sommar när jag börjat springa runt i kvarteret och plockade massa blommor som jag kom hem med till honom. Då kallade han mig blomprinsessa och jag tyckte det var lite konstigt. Pappa brukade inte kalla mig nåt annat än mitt namn. Tack och lov gjorde han aldrig det mer igen, så det behövde inte kännas konstigt på den punkten mer.