Sitt Ner Och Håll Käft.

Hej alla Ödmjuka kärleks förmedlare där ute i sverige denna kväll full med måne och Lönespec-utbetalningar som kommit för sent.

Idag (eller i kväll) vill jag börja visa hur stor, tuff och stark jag är,  egentligen när det kommer till kritan. Jag är så himla himla rädd för kritan. Tänk när det kommer till kritan att jag inte kommer klara av att hålla mig på min kant, inte klara av att hålla käft, inte klara av göra folk nöjda. Allt detta har jag alltså lyckats misslyckats med de senaste tre åren av mitt liv, och mitt bevis på att jag klarat mig ganska bra för att vara utan medicinering är, att jag inte bryter samman av självanklagelser, dåligt samvete och skuldkänslor. TvärTOM! Jag är Ännu mer övertygad NU än när jag började bryta mot mina egna regler  att jag har rätt. Jag kan lita på MIG SJÄLV!

Jag har övat länge nog nu. Min blogg som jag befriat från kommentarer i syfte att skydda mig själv från stress, panik och ångest, har hjälpt mig att våga visa folk, att jag inte ALLS bara är trevlig och skojjig och snäll.
Jag är Alltid snäll.
 Ibland är jag snäll på fel vis.
Därför att jag är feg.
 Jag är feg därför att jag är rädd.
Jag är rädd att göra någon annan människa, som tycker om mig, besviken.
Om dom gör mig besvikna gör inget alls.
Jag tycker om dom ändå.
Jag förstår alltid om någon inte tycker om mig.
Däremot förstår jag inte hur jag ska kunna förlåta mig själv om jag gör någon annan besviken.
Så därför har jag gjort det här i skrift.
Och jag har förlåtit mig själv.
Jag har vunnit men inte segrat.

-Jag skriver på min blogg för att medvetet göra folk förbannade ibland och lite då och då när jag har något som trycker på hjärtat och som jag tycker är dumt.
 Jag bryr mig egentligen inte längre lika mycket om dom blir förbannade på mig, för jag har märkt att jag har överlevt. Jag kan ju så att säga tänka mig, vilkas tår jag kommer trampa på. Jag bryr mig till sist och syvende bara om att dom blir förbannade på det jag skriver först och främst. Jag känner verkligen från djupet att jag har något viktigt att förmedla.
Det är endast dom som verkligen blir förbannade på mig, som jag litar på nämligen.
Så är jag formad.

Så grattis ALLA ni som blivit så uppjästa av ilska när ni varit här och läst, för VI har kommit varandra SÅ mycket närmare att vi formligen skulle kunna bli bästisar.
Och Lycksaliga HjärteÖnskningar till ALLA ni som INTE blivit uppjästa alls av något när ni varit här och läst, Vi är förmodligen redan bästisar.
Och tack alla goda gudar för att ni skrämt i väg dem små som inte klarar min skit. Jag kommer komma efter dom en vacker dag, för jag är drygare än Yes!

Jag är så fruktansvärt snäll att jag mår illa av mig själv. För jag är det för andra människors skull. Personligen dock, när jag är som jag är i verkliga livet och hemmastadd,  är jag jävligt klumpig, okänslig och o-inlindad i silkespapper, när det kommer till kritan. Så vill jag alltid få vara.
Jag vill alltid få vara den jag är, även om det inte känns behagligt alltid för jag älskar att komma på lösningar och hjälpa och förstå med hjälp av min klumpighet.
 Jag har tränat som fan de sista två åren på att finputsa min personlighet och jag har märkt att jag har förmåga att synka ihop mitt hjärta med både min hjärna och min lingua. (språket alltså). Jag trodde faktiskt inte det.
 Rakt av, sedan barnsben har jag haft nästan inget intresse alls av att knyta an till någon (ja alltså förutom någon som ska bli min blivande räknings-delare alternativt befruktare) och det har inte varit lätt.
De få beundransvärda bästisar jag har, måste komma från himlen, för jag har verkligen inte jobbat för att få dom in i mitt liv. Det mesta jag vet om mig själv, sedan jag började glömma, är att jag alltid tyckt att det är så patetiskt trist och hänga med folk. Jag har alltid gillat att vandra i min egen mossa. Har alltid varit trött av att umgås med folk, varit totalt motbjudande ointresserad av att knyta nya bekantskaper och helt schizofrent obesatt av att vara social.

Till råga på allt detta är jag Extremt kommunikativ, sällskaps-sjuk, och känslig för att känna mig utanför.


- Min blogg har nu vänt den här skutan åt rätt håll.
     Nu blåser vinden i ryggen och jag känner att jag kan greppa mina känslor så att de kan "make some sense" i dom flesta situationer som uppstår i mitt dagliga liv. Jag har ju fläkt ut mig nu. Jag har vågat trotsa systemet, gjort folk besvikna och ändrat illusionen om mig själv i andras huvuden. Jag har vunnit inbillar jag mig.

Jag har växt upp med en pappa och inte en mamma. 

Om min pappa hade Diat mig med Lös-bröst, skulle jag personligen fundera på att ta mitt liv.

Min pappa lärde mig ord och inga jävla Visor.

Därför är jag som jag är när jag är kraftfull och här. Precis så ilsket som det kan se ut som att jag är när jag skriver, precis så ilsken fast upphöjt i åtminstone 3 blir jag på riktigt.

Jag har fått ha min hjärna, mina tankar och min person helt i vila (ioch för sig) och i fred ända tills jag blev åtminstone 9 år. Pappa och jag hade inte en massa ord för oss. Ibland mår jag dåligt av att tänka på det, men oftast när jag inser att alla faktiskt inte använder orden i onödan så blir jag så glad. Det finns ett annat språk bortom orden, och det språket kan min pappa som ingen annan. Nu hänger jag ju ut min pappa här då, och det får han väl göra sak om om han vill.  Inget utan värde lades in i huvet på mig, och inget som inte hade relevans för situation. Mycket utav möjligtvis alldeles för i proportion till orsak för stor kraft kunde i bland och inte så sällan i samband med att jag var klumpig och dum i huvet ge en liten återklang som jag sent skulle glömma. Men inget ont som inte har något gott med sig.

 En sak till jag fick lära mig var,  att veta min jävla plats. 

 Det var inte så jävla tokigt, nu när jag tänker efter. Jag är så glad över att jag fick lära mig det. För tack vare det, är jag ingen jävla amöba som följer strömmen och blir ledd och styrd dit strömmen vill. Jag har sett hur man gör när man bestämmer, för pappa har visat mig. Jag dör hellre med strupen gapande som ett jävla Rövhål med maginfluensa än sällar mig till den kritiska massan.

Så. Även fast nästan allt verkligen var skit med min barndom, så är jag tacksam ändå. För jag kan fortfarande bry mig om andra människor. 

Röv och SKål!

Barn

Jag är så glad.

Senaste tiden har komplimangerna runt i kring mig haglat. Nej till mig har dom inte haglat alls, utan till mitt barn. Jag vill bara skriva ner lite jidder av slutstser jag fått till följd av dessa komplimanger, dels för att visa uppskattning, men även för att en del av dem väcker så mycket känslor av förvirring i mig.

Vart jag och min bäbis än går (nästan) när vi är ute bland folk (bär henne alltid i min bärsjal från Oscha Slings eller bara i famnen och i värsta fall av shopping-överslag i en kundvagn), är det första jag slås av när vi kliver omkring, så många som uppmärksammar oss. Det tittas, les, flinas, fnittras, skrattas, gläds, vinkas, gullas, pratas, beröms, förundras, minns och säkert mycket mer än så. Men kort sagt kan jag bara sammanfatta min hela stora känsla jag får av all positiv uppmärksamhet som att det helt enkelt

AVGUDAS!!

Senast igår på Vårdcentralen kl 800 på morgonen gick en sköterska igång så fort hon klivit ut genom en dörr. Hon fnittrade och gullade och hävdade bestämt att ett sådant barn skulle vara på hennes jobb varje morgon för då skulle hon inte kunna vara trött och sur!

Härligt sade jag; Alla arbetsplatser borde ha lite barn på sig alltså! (jag har alltså löst problemet för alla som är sunda nog att känna att barn under 3 år bör få vara med sin mamma och ingen annan)

Jag kan omöjligt tro att just mitt barn är så guda-bedårande (fast såklart tycker jag ju det) att folk blir totalt förhäxade, precis som att andra barn inte får folk att känna samma grej; men grejjen är att mitt barn SYNS.
Folk är inte VANA att se så små varelser vara bland oss, för vi stoppar bort dom i våra dyra vagnar.
Mitt barn väcker alltså så mycket positivt i människor som ser oss att det rakt är omöjligt att känna sig deppig om vi går utanför dörren.

Det flesta är äldre människor både gubbar och gummor, näst mest är det halvgamlingar av kvinnligt kön, och minst är det folk i 45 års åldern och ner till min egen som är 34. Där varierar det väldans. I alla åldrarna finns en och annan som ger "odefinierbart" intryck, där jag inte riktigt vet om det är total förvirring över vad varelsen har för tillhörighet eller bara total barn-hat. Men även de allra allra minsta blir betuttade av att se min lilla bäbis vanka runt i sin ull-utstyrsel och plocka och grejja vare sig vi är i klädbutiker eller ute på en trottoar, och brukar oftast försöka pocka hennes uppmärksamhet så dom kan skojja, leka eller så vill dom hjälpa eller beskydda henne. Och alltid tittar dom förväntansfullt och desillusionerat på mig som för att förutsäga när jag tänker vråla NEEEEJ DUU FÅÅR INTEEE till henne.

Det de alla har gemensamt är, att de rent fysiskt hajjar till i hela kroppen, och liksom blir nyfikna och uppsluppna av engagemang att komma nära henne, nästan som om det vore en osynlig bur runt oss och vi är nån slags exotiska vildkattor som folk bara sett på bild tidigare och nu verkligen får se i verkligheten.

Standardkommentarerna är;
 Å hon går så bra för att vara så liten,
Åh, hon verkar så nöjd,
Åh en så glad unge,
Åh hon äter med gaffel själv,
Åh kan hon klättra upp för rutsch banan själv?,
Åh gråter hon aldrig?,
Åh hon verkar så trygg;
och åh och åh än hit och än dit om lite fler saker som jag inte kommer på just nu. Dessa kommentarerna är så smickrande. Jag känner att all energi, kraft och engagemang jag lägger på mitt barn faktiskt betalar sig. Och det är verkligen mitt barn som får insättningarna på kontot.

Och jag kan bara sammanfatta mitt recept på hur jag lyckas som sissåhär (och jag lämnar såklart öppet för att det naturligtvis säkerligen finns barn som får precis såna här komplimanger även fast dom inte gör som jag (men det finns inget absolut i universum). Det här är iallafall det jag VET att jag gjort MEDVETET och som jag drar slutkopplingar om angående. Det grundläggande är ändock oavsett, den totala vården och lyhördheten som ger resultat.
:

Min lilla bebis som är 13 och en halv månad nu,  har aldrig behövt sitta fastspänd i en babysitter utan har kunnat från det hon kunde börja visa tecken på att vilja röra sig fått göra just det; Röra sig. Antingen från början indirekt med min kropp (har burit henne sen dag 1, oavsett om jag diskat, städat, tvättat, lagat mat när jag varit själv) och sedan naturligt succesivt med sin egen kropp.

Min lilla bebis har aldrig behövt ligga i en vagn nerstoppad i mörkret en halvmeter ifrån min kropp utan värme och endorfin-påslag från min kropp samt utan motorisk belastning som detta medför utan har hängt tryggt på mitt bröst sedan dag 1. Som följd av detta har hela hennes muskelapparat fått anpassa sig efter rörelserna jag gör i ALLT och hon har alltså blivit stark och smidig, och det viktigaste av allt; hon har KÄNT sig trygg.
Jag har inte använt några plast-redskap som tex, gå-stol eller baby-gym eller annat avlednignsmedel. Om jag hade gjord det hade jag Dels bidragit till att orsaka sned-ställningar i hennes bäcken och orsaka både för kortade hälsenor och riskerat hennes sårbara leders utveckling. Hon har heller inte berövats gudomligt viktigt neurologiskt sammanväxande i hjärnan eftersom hon hela tiden har varit sammankopplad med MITT nervsystem och inte Plast-leksakerna som hänger i babygymet.

När hon var 7 månader började hon resa sig upp med stöd och jag lät henne göra det. Ingen gång vad jag vill minnas fram till dags datum har jag skrämt henne för att göra sig illa eller hindrat henne från att testa att klättra, gunga, krypa under saker eller så såvida det inte har varit farligt. Min taktik är att bara vara lugn och tillåta hennes inbyggda utforskarprogram i hjärnan att göra sitt.

Hon gråter verkligen inte ofta i onödan, därför att hon är precis vad som uppmärksammas; Nöjd. Ibland när någon som irriterar mig kommer med den vanliga kommentaren fast på ett illavarslande sätt hävdar jag bestämt att; Ja hon är så nöjd, för hon får så bra vård.

 Hon gillar inte baby-skyddet i bilen, för hon blir skräckslagen av att vara fastspänd ensam utan att varken kunna få min hjälp eller ens se mig.
Hon gillar heller inte att vara hungrig. Precis som jag. Jag mår För jävligt dåligt när jag blir hungrig, och finns inte krubbet där när blodsockret dimper är ingen min kompis och jag ger fan i allt vad överseende och respekt heter.
Ibland blir hon rädd om hon tror att jag inte tänker plocka upp henne eller lämnar henne i ett annat rum och går när hon är trött eller allmänt orolig.

- Hon är som jag faktiskt;  alltid glad,(ok med viss modifikation) men som den lilla mammalie hon är finns de naturliga känslorna nära till hands, och hon uttrycker dem alla när behoven finns.

Hon äter med gaffel själv, ja hon har börjat göra det för någon månad sedan. Hon dricker även med viss svårighet ur glas av samma storlek som mig. Hon vet rakt inte hur man dricker ur en pip-mugg. Jag har försökt festa till det lite när vi är på sång stunden där dom har fina plastmuggar med hund-huvuds-pip och hon gapar och jag häller i och hon bara fortsätter att gapa och allt rinner ut. Sen skiter hon i den och jag får ta av locket och dricka ur själv.
 Hon gör allt som jag gör, naturligtvis, det är vad hennes hjärna är konstruerad för. Att lära sig bli en människa. Om jag hade börjat mata henne med en plast-sked, som jag själv inte ens knappt kan få upp maten med, eller hindrat henne från att bygga upp motoriken i fingermusklerna när hon plockar och äter direkt från fatet, eller utrustat henne med en "special-plast-ikea-barn-gaffel" som inte ens en hulk-hogan skulle kunna spetsa den festaste köttbullen i världen med, när vi är på ikea, eller vad som;  hade hon säkerligen inte ännu ätit själv med gaffeln. (och om det nu finns småttingar därute som kan det så är väl det toppen då, men inte fan äter vi vuxna med plast sked? Dessutom är det gifter i plasten som inte direkt är najs att ha, definitivt inte Heta. (där var jag jävligt rolig)
Senast idag försökte hon faktiskt även skala en morotsbit med potatis-skalaren.
Hon klättrar upp för rutsch-banan själv, vare sig det är ute i lekparken eller i plastkanorna på öppna sångstunden,  Ja det gör hon.

Hon är alltid med i matchen, härmar och lär sig och apar efter.

Mer saker som hon gör är att hon visar tydligt både med sina "egna" ord, mimik och rörelser vad hon vill. Det har hon gjort ända sedan hon kom ut och jag har lyssnat och visat henne att jag vill veta vad hon vill ända sedan dess.

Hon har aldrig haft en napp i munnen, för hade hon haft det, skulle jag inte ha kunnat höra hennes röst när hon har velat tala om någonting för mig samt hon skulle ha fått en hjärna som har lärt sig att inte uttrycka sitt behov på ett behagligt sätt.

En liten avslutning på den här härligt självhävdande bebis-national-provet får bli, att om barn får vara lyckliga och välvårdade redan från början, så slipper dom låtsas vara glada senare i livet för sina mammors och pappors skull. Då kan dom vara arga i stället, för dom vet att mamma och pappa kommer lyssna på dom när munterheten är i periferin.

Påstår jag här nu alltså, att alla som gör på andra sätt med sina barn och använder skitsakerna gör sina barn en otjänst?
Ja det gör jag.

Påstår jag också att alla som har barn som dom gör så med blir outvecklade alternativt inte utvecklas lika snabbt som dom KUNDE ha gjort?
Ja det gör jag.

Påstår jag alltså att dessa barn och deras föräldrar är värdelösa skitarslen som borde känna sig värdelösa och meningslösa?
Nej det gör jag inte.

Jag inbillar mig alltid att alla människor alltid gör sitt bästa utefter sin egen förmåga, sina förutsättningar och sin kunskap.

Däremot kan jag inte garantera att det inte kommer att finnas föräldrar som kommer "känna" sig bestörta efter att ha läst detta inlägg.
Nej det kan jag inte.

Nästa gång ska jag gå igenom listan på vad JAG gjorde FEL med mina första två barn!


Och kom för allt i världen ihåg att inte glömma bort, Att bara för att barn är Glada på dagis,  så betyder det egentligen inte ett Skit.

God Jul!