Jag har hur mycket som helst att komma med

Nu bestämde jag mig själv för att trotsa min skräck för dagen, och göra tvärt emot. Istället för att gå på den destruktiva känslan i mig som jag haft sedan igår och som i förmiddags höll på att förtära mig med sin arrogans tänkte jag programmera om den. Oavsett om den kommer försöka äta upp mig eller inte. Inuti känns det som; att jag är värdelös. Inte bara stannar det där, sedan igår har jag känt en frosseri känsla av ett obehagligt slag, blossa upp inom mig och fast jag bestämt mig för att börja äta mer Raw-Food och käkat tillräckligt många Raw-food desserter de senaste 3 veckorna för att tro på att det är fullt möjligt att gå över till denna sundare kosthållningen, så slog en vansinnesfrossa upp igår. Jag följde den såklart. Och med fullmånen som kom i torsdags, så jag är som ett svällt vattenpaket med värk i leder och svullna händer slog jag till med lite snabba kolhydrats-hoola-baloo som grädde på moset. Imorse ville jag gråta och döda för min gylf går inte igen med ca 10 cm glapp!! Och för en månad sedan gick samma brallor igen!! Inte nog med detta, så rundade jag av den härliga känslan som uppståd efter min morgon-green-smoothie med att käka upp resterna av plockgodiset jag köpte igår, samt även en blåbärs-kex-choklad. Igår drog jag i mig tre hallon-kex-choklad kakor på vägen HEM. Tar ca 20 minuter. Vrålhungrig var jag jo det var jag, men inte en uns av intresse för tex frukt som jag önskar att jag vill äta i dessa situationer. Som följd av att jag natten till idag hade ensam-ångest också då min karl var bortrest kunde jag inte fokusera på något annat än att få hem nytt godis som jag kunde gömma mig med uppe i sovrummet som för att ha något att pyssla med i mitt försök att hålla mig borta från ångest-fram-kallaren-min-karl, vilket inte funkade. Jag tog till orda istället, FÖRST. Sen gick jag upp och pysslade med mitt godis.
Magen hänger som ett jävla kadaver, byxorna spänner och händerna ser ut som vattenballonger. Jag vet fan inte vad det är med mig. Antingen är det Cipralex utdrivnings symtom på riktigt som är i görningen. Var ju ändå mer än 6 månader sedan jag slutade, eller så är det effekten av onsdagens Quigong ELLER ett  sammanslag av båda. Hoppas jag ger mig med detta alltså annars blir jag rädd.

Jag går och trycker på en tärande historia som jag ändå tycker  är värdefull, för jag misstänker att det finns många därute som jag. Som lever med en skrämmande historia i bröstkorgen, men med en sådan förljugen miljö i kring sig att det ter sig omöjligt att komma loss.
Därför bestämmer jag, att dom erfarenheter jag har fått i mitt liv, jävlar i mig är något att komma med. Mina erfarenheter, kan ingen ta ifrån mig.

Sanningen finns Därinne.

Världens jävla inspiration kom till mig. Ilsken inspiration dessutom, och nu skall den ut. Jag började städa min lilla 9 årings rum och ifärd med att plocka upp en massa dammiga pärlor som jag vält ut på golvet för ca 10 gången började jag tänka på övergrepp. Jag började tänka på att sexuella övergrepp inte behöver vara den värsta sortens övergrepp för en människa. Jag insåg vidare att jag tänker så ofta på det här att jag helt enkelt måste komma till en konklusion inom mig själv angående detta för att få bort oron inom mig. Att skrika till någon är också ett övergrepp. Att hota, skrämma, frysa ut och tvina likaså. Min stora känsla var att de övriga varianterna av övergrepp inte nödvändigtvis behöver kännas "lättare" än ett sexuellt övergrepp utan kan göra lika stor destruktiv inverkan på en individ och dennes potential att utvecklas till fullo.
Det är så jävla förbannat fruktansvärt att gå omkring och känna skam för att man utsatts för övergrepp, av alla dessa slag för den som blir utsatt för dem. De tar i anspråk så mycket tid, energi och livsglädje för en individ som istället helt enkelt kunnat göra "någonting annat". Det är än mer så fruktansvärt jävla frustrerande hur lätt det är för förövarna att komma undan också. De behöver bara vika hädan och låtsas som ingenting.
Att vara trasig för att någon gjort "sönder" en och samtidigt känna sig "skyldig" till det är inte ett värdigt liv. Det är inte ett fullgott liv. Det är inte ett liv fullt av livskraft. Det blir till ett levande helvete som man på något vis måste inrätta sig i eller efter. Jag bestämde mig för 10 år sedan att ändra på det. Då visste jag inte det, men jag vet bättre nu. Jag har lärt känna mig själv. En trasig varelse.
Om jag har tänkt att skriva om mig själv för att komma ut ur garderoben inför mig själv eller inte har jag inte tillgång till att inom mig själv förstå just nu. Däremot är det mitt enda sätt att handskas med smärta som någon annan gett till mig, utan att fråga. Utan att be om ursäkt för. Och utan att ta ansvar för. Och det fortsätter. Vart jag än vänder ögonen ser jag bara min egen smärta och jag vill sluta med det. Om jag kommer hänga ut någon eller inte kan jag inte garantera för jag har dagar då affektiviteten är ett gissel men jag fick en insikt när jag plockade pärlor.
Det är inte mitt ansvar vad andra gör emot mig. Och jag är inte skyldig att ta hand om deras känslor. Vad jag däremot har ansvar för är mig själv och mina små oskyldiga barn, och jag är skyldig att att se till att jag är trygg så att jag kan se till att mina barn är trygga. Så om någon känner sig uthängd eller inte tänker jag inte ta ansvar för. Det man inte kan stå upp för inför sig själv kan komma att slå tillbaka emot en själv. Och är det så svårt att våga erkänna sig själv skyldig inför sig själv som att det skulle vara"farligare" än att ta risken att hamna på någons blogg och bli uthängd inför hundratals så kanske det är meningen och det bästa.
Jag skiter i´t.