Skillnad på Min vilja och nån annans lust.

Jo för så här är det. Nu har jag gjort det. Jag har vårstädat vänskapslistan på Facebook. Eller som jag filosoferade i kring det hela förut, jag gjorde en Facebook-sköljning. Ja alltså jag drog en parallell till tarmsköljning, som ju är ett effektivt och snabbt sätt att få bort gammalt skräp och skit i tarmarna som bara skapar olust och dålig energi.

Jag mådde faktiskt dåligt av det ett tag först, nästan deprimerad, har inte hämtat mig än faktiskt men nu efter en välbehövd tupplur med min bebis känner jag mig lite lättare i humöret. Tänk att människor som jag aldrig träffar, ändå kan ha en sån jävla impact i mitt liv, min vardag, att jag blir psykiskt påverkad av det. Och jag är inte riktigt klar med det hela, men jag tog det värsta först, om jag säger så.

Jag har grubblat över det länge, säkert flera år , hur man ska göra ifall man faktiskt vill göra slut med någon, som man känt men som man känner inte längre ger någonting eller ännu värre, som man inget kan ge Till!

Sensate året har det verkligen börjat gå mig på nerverna, på humöret, ja till och med sinnestillståndet. Och jag har börjat känna mig negativt provocerad av alla dessa på min sida, som man ständigt och jämt möts av, när man bläddrar efter det lilla som ska lyfta dagen med sin strålglans, istället kommer i skuggan av en massa själv-utvikande om ditt och datt och oftast utan total mening om saker som Jag i allafall bryr mig väldigt lite om. Eller kanske totalt inte; "väldigt mycket om". Jag har gått från att säga meningslösa meningar om meningslösa händelser i lättsamhet för att skapa glädje till att försöka visa vem jag är med en djupare innebörd i stället, och till min förvåning har folk börjat ta avstånd från mig. Dom man mest trodde skulle "lika" mina ansträngningar är dom som gör det minst, och dom jag knappt kunde tänka mig börjar hoppa fram både här och där.

Så långt har det faktiskt gått att det börjat dras paralleller till vad jag skriver utifrån mina känslor och tankar om mitt liv till sina egna liv och utöver detta även börjat konspirera kring detta och komma med det till mig med ilska.

Så nu är måttet rågat. Det är inte sunt. Och det befarade jag ju. Så nu startar jag om känner jag. Och jag vidhåller, för nu vet jag ju att det kan sitta en och annan som ju verkar högintresserad av vad jag har att säga; att detta är min blogg och här skriver jag vad jag vill.

Människor som har svårigheter med att särskilja och dra skiljelinjer mellan åsikter, känslor och tankar ; mellan ditt och mitt; mellan jag och du, dömer jag ut till att vara människor som jag för det första är övertygad om är störda, mensom heller eller pga detta inte kan skilja sin egen inre värld med andras.

Dessa människor dömer jag även ut att vara dom som oftast har vänskapsrelationer som mer påminner om medberoende relationer snarare än vänskap. Och dessa människor, mår jag dåligt av att ha att göra med på alla vis.

Något jag ofta gillar att säga är; "att jag gör som jag vill". Och det står jag för. Vad vissa då får för sig är; att "göra som man vill" är samma sak som "jag gör vad jag känner för", och då återkopplar jag återigen till mitt utdömande av medberoende människor som jag mår dåligt av som lever sina liv för att slippa upptäcka att deras inre värld endast existerar i deras egna huvuden, att: När jag gör som jag vill, utgår jag ifrån min vilja, den vill alltid göra det som är moraliskt, kärleksfullt och korrekt. När du gör som du känner för utgår du ifrån dina egna, behov, som i princip kan vara vad som helst som du för dagen har att manövrera, vilket kan få i princip vilka konsekvenser som helst, för vem som helst.

Beblanda inte mig i det. Tack.

Så.

Nu är jag klar att skriva och göra som jag vill.

Slut på trams

Senaste veckan har saker och ting blivit så jävla läskigt uppenbara. Och jag förstår mig själv helt och hållet.

Jag måste bara få det ur mig, för jag känner att det är såpass allvarligt att det kan gå illa annars. Illa på det viset att jag blir affektiv och jävlig. Vilket gör allt ännu jävligare. Men dagens sanning för mig är; att det jävligaste i livet är att ha barnen ifrån sin kropp varannan vecka, utan att kunna påverka alls med vem dom ska vara, utsättas för.

Varje upplevelse ett barn får, är något det utsätts för då det inte kan välja själv över huvud taget, och vad som är bra eller dåligt är något som glömts bort.

Tills nu för min del

Jag tänker inte gå med på det längre. Jag tänker inte sitta och spela med och tycka synd om vuxna människor för att dom inte får vara barn. Jag tänker öppna käften, och säga exakt det jag känner för; så fort jag kan, om det kan slå ett slag för en beroende och oskyldig människa. Jag börjar som alltid med mitt.

Så om det sitter nån liten lus därute och läser det här, och tycker att jag låter läskigt så kan jag säga så här: Det finns inget läskigare än att vara ett barn i händerna på egoistiska, o-lyhörda och osunda vuxna. Till synes vuxna som fortfarande är barn.

Det finns inget i min värld av egen erfarenhet som säger mig, att det är bäst att vara försiktig för Någon vuxens skull över huvud taget.

I sverige är vi myndiga när vi är 18.

Då klarar vi oss fint själva. Även saker vi upplever läskiga, kränkande, ojusta, elaka, osanna, otrevliga och whatever, klarar vi själva. Det ska vi alltså enligt lag göra.

Det är i allfall min känsla. Att ett barn behöver inte osäkra vårdare som leker med sina små barns tillvaro utifrån sitt eget skadade, omogna, osunda whatever-perspektiv; utan självsäkra o-egoistiska sådana som sätter sig själva först på en enda premiss:

Att se till att fungera VÄL och adekvat. För att någon ANNAN är beroende av dem.

Just nu går det sk vuxna därute som jag betraktat under år, som ger mig rysningar. Dom är läskigt många. Och mitt liv har varit så ovärdigt mot mig Att jag måste ha vetenskapliga bevis för att våga känna mig berättigad till att få berätta om mitt liv. För att inte störa någon annan, inte kränka någon annan, inte förtala någon annan, inte göra någon annan besviken, inte göra någon annan utskämd. Någon annan som i mitt liv är och alltid har varit Vuxen.

http://www.naturalchild.org/jan_hunt/misunderstand.html

http://www.naturalchild.org/guest/richard_grossman.html

kärlekens roll

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag orkar inte egentligen. Men jag orkar inte gå och sova heller. Jag gillar inte att tvinga fram något att skriva. Det som inte kommer naturligt ska inte komma? Men samtidigt, denna dagen kommer ju aldrig åter. Någon insikt har jag väl fått idag?

Jag undrar över boken "Kärlekens roll" av Sue Gerhardt. Alla tror vi på kärlek. Konstigt då att vi är så jävla förstörda, vi människor, att vi behöver ha en Sue Psykoanalytiker, som skriver en bok om hur viktig kärleken är, för oss. En bok som med vetenskapliga fakta, kan bevisa, vad kärlek innebär.

Så sjukt. Den är jävligt bra. Jag svär för mycket.

Den är inte bra som för "att den är spännande", utan för att allt som däri står, är (troligtvis så långt det empiriskt kan härledas) -är sant. Ingen roman med andra ord om flummiga kärleks visor utan strikt uträttade experiment på våra hjärnor (som även apors och möss) som gett oss kunskap om hur vi blir förstörda av "uteblivet" kärleksintresse, i våra hjärnor, som spädbarn.

Jag såg ett spädbarn på badhuset idag. Han satt fastspänd i en bilstol. Hans mamma gick omkring en bit i från honom, och han släppte henne inte med blicken. Hon skrattade välmenande åt honom då och då. Sen matade hon honom med något som hon troligtvis gjort själv ur en glasskål med sked. Själv höll jag min flicka tätt i famnen. Släppte henne inte alls ifrån mig. Hon var så glad.

Mamma sa en gång, vid en annorlunda sammankomst då min pappa även var där, att hon tyckte att det viktigaste av allt är kärlek. Pappa motsatte sig hennes tyckande. Han hävdade att det var mat som var viktigast.

Detta är mina gåvor från dom. - Kärlek och mat.

Även så är dessa mina stora huvudbryer: Vad är kärlek. Vad är mat. Jag har insett för längesedan att det ju faktiskt går att diskutera. Kanske inte för 1000 år sedan. Men idag, 2012. Det finns ju säkert otaliga åsikter om vad kärlek är och om vad mat egentligen tack vare 100 år av jordutplåning, borde vara.

Ja så är det. Inget är längre, vad det egentligen borde vara. Detta är mitt gissel.

Jag försöker göra om mig själv till, Vad jag borde vara.

Eller kanske rättare sagt; till vad jag borde FÅ vara.

Kärlekens Roll är dagens tips.