Sitt Ner Och Håll Käft.

Hej alla Ödmjuka kärleks förmedlare där ute i sverige denna kväll full med måne och Lönespec-utbetalningar som kommit för sent.

Idag (eller i kväll) vill jag börja visa hur stor, tuff och stark jag är,  egentligen när det kommer till kritan. Jag är så himla himla rädd för kritan. Tänk när det kommer till kritan att jag inte kommer klara av att hålla mig på min kant, inte klara av att hålla käft, inte klara av göra folk nöjda. Allt detta har jag alltså lyckats misslyckats med de senaste tre åren av mitt liv, och mitt bevis på att jag klarat mig ganska bra för att vara utan medicinering är, att jag inte bryter samman av självanklagelser, dåligt samvete och skuldkänslor. TvärTOM! Jag är Ännu mer övertygad NU än när jag började bryta mot mina egna regler  att jag har rätt. Jag kan lita på MIG SJÄLV!

Jag har övat länge nog nu. Min blogg som jag befriat från kommentarer i syfte att skydda mig själv från stress, panik och ångest, har hjälpt mig att våga visa folk, att jag inte ALLS bara är trevlig och skojjig och snäll.
Jag är Alltid snäll.
 Ibland är jag snäll på fel vis.
Därför att jag är feg.
 Jag är feg därför att jag är rädd.
Jag är rädd att göra någon annan människa, som tycker om mig, besviken.
Om dom gör mig besvikna gör inget alls.
Jag tycker om dom ändå.
Jag förstår alltid om någon inte tycker om mig.
Däremot förstår jag inte hur jag ska kunna förlåta mig själv om jag gör någon annan besviken.
Så därför har jag gjort det här i skrift.
Och jag har förlåtit mig själv.
Jag har vunnit men inte segrat.

-Jag skriver på min blogg för att medvetet göra folk förbannade ibland och lite då och då när jag har något som trycker på hjärtat och som jag tycker är dumt.
 Jag bryr mig egentligen inte längre lika mycket om dom blir förbannade på mig, för jag har märkt att jag har överlevt. Jag kan ju så att säga tänka mig, vilkas tår jag kommer trampa på. Jag bryr mig till sist och syvende bara om att dom blir förbannade på det jag skriver först och främst. Jag känner verkligen från djupet att jag har något viktigt att förmedla.
Det är endast dom som verkligen blir förbannade på mig, som jag litar på nämligen.
Så är jag formad.

Så grattis ALLA ni som blivit så uppjästa av ilska när ni varit här och läst, för VI har kommit varandra SÅ mycket närmare att vi formligen skulle kunna bli bästisar.
Och Lycksaliga HjärteÖnskningar till ALLA ni som INTE blivit uppjästa alls av något när ni varit här och läst, Vi är förmodligen redan bästisar.
Och tack alla goda gudar för att ni skrämt i väg dem små som inte klarar min skit. Jag kommer komma efter dom en vacker dag, för jag är drygare än Yes!

Jag är så fruktansvärt snäll att jag mår illa av mig själv. För jag är det för andra människors skull. Personligen dock, när jag är som jag är i verkliga livet och hemmastadd,  är jag jävligt klumpig, okänslig och o-inlindad i silkespapper, när det kommer till kritan. Så vill jag alltid få vara.
Jag vill alltid få vara den jag är, även om det inte känns behagligt alltid för jag älskar att komma på lösningar och hjälpa och förstå med hjälp av min klumpighet.
 Jag har tränat som fan de sista två åren på att finputsa min personlighet och jag har märkt att jag har förmåga att synka ihop mitt hjärta med både min hjärna och min lingua. (språket alltså). Jag trodde faktiskt inte det.
 Rakt av, sedan barnsben har jag haft nästan inget intresse alls av att knyta an till någon (ja alltså förutom någon som ska bli min blivande räknings-delare alternativt befruktare) och det har inte varit lätt.
De få beundransvärda bästisar jag har, måste komma från himlen, för jag har verkligen inte jobbat för att få dom in i mitt liv. Det mesta jag vet om mig själv, sedan jag började glömma, är att jag alltid tyckt att det är så patetiskt trist och hänga med folk. Jag har alltid gillat att vandra i min egen mossa. Har alltid varit trött av att umgås med folk, varit totalt motbjudande ointresserad av att knyta nya bekantskaper och helt schizofrent obesatt av att vara social.

Till råga på allt detta är jag Extremt kommunikativ, sällskaps-sjuk, och känslig för att känna mig utanför.


- Min blogg har nu vänt den här skutan åt rätt håll.
     Nu blåser vinden i ryggen och jag känner att jag kan greppa mina känslor så att de kan "make some sense" i dom flesta situationer som uppstår i mitt dagliga liv. Jag har ju fläkt ut mig nu. Jag har vågat trotsa systemet, gjort folk besvikna och ändrat illusionen om mig själv i andras huvuden. Jag har vunnit inbillar jag mig.

Jag har växt upp med en pappa och inte en mamma. 

Om min pappa hade Diat mig med Lös-bröst, skulle jag personligen fundera på att ta mitt liv.

Min pappa lärde mig ord och inga jävla Visor.

Därför är jag som jag är när jag är kraftfull och här. Precis så ilsket som det kan se ut som att jag är när jag skriver, precis så ilsken fast upphöjt i åtminstone 3 blir jag på riktigt.

Jag har fått ha min hjärna, mina tankar och min person helt i vila (ioch för sig) och i fred ända tills jag blev åtminstone 9 år. Pappa och jag hade inte en massa ord för oss. Ibland mår jag dåligt av att tänka på det, men oftast när jag inser att alla faktiskt inte använder orden i onödan så blir jag så glad. Det finns ett annat språk bortom orden, och det språket kan min pappa som ingen annan. Nu hänger jag ju ut min pappa här då, och det får han väl göra sak om om han vill.  Inget utan värde lades in i huvet på mig, och inget som inte hade relevans för situation. Mycket utav möjligtvis alldeles för i proportion till orsak för stor kraft kunde i bland och inte så sällan i samband med att jag var klumpig och dum i huvet ge en liten återklang som jag sent skulle glömma. Men inget ont som inte har något gott med sig.

 En sak till jag fick lära mig var,  att veta min jävla plats. 

 Det var inte så jävla tokigt, nu när jag tänker efter. Jag är så glad över att jag fick lära mig det. För tack vare det, är jag ingen jävla amöba som följer strömmen och blir ledd och styrd dit strömmen vill. Jag har sett hur man gör när man bestämmer, för pappa har visat mig. Jag dör hellre med strupen gapande som ett jävla Rövhål med maginfluensa än sällar mig till den kritiska massan.

Så. Även fast nästan allt verkligen var skit med min barndom, så är jag tacksam ändå. För jag kan fortfarande bry mig om andra människor. 

Röv och SKål!

Barn

Jag är så glad.

Senaste tiden har komplimangerna runt i kring mig haglat. Nej till mig har dom inte haglat alls, utan till mitt barn. Jag vill bara skriva ner lite jidder av slutstser jag fått till följd av dessa komplimanger, dels för att visa uppskattning, men även för att en del av dem väcker så mycket känslor av förvirring i mig.

Vart jag och min bäbis än går (nästan) när vi är ute bland folk (bär henne alltid i min bärsjal från Oscha Slings eller bara i famnen och i värsta fall av shopping-överslag i en kundvagn), är det första jag slås av när vi kliver omkring, så många som uppmärksammar oss. Det tittas, les, flinas, fnittras, skrattas, gläds, vinkas, gullas, pratas, beröms, förundras, minns och säkert mycket mer än så. Men kort sagt kan jag bara sammanfatta min hela stora känsla jag får av all positiv uppmärksamhet som att det helt enkelt

AVGUDAS!!

Senast igår på Vårdcentralen kl 800 på morgonen gick en sköterska igång så fort hon klivit ut genom en dörr. Hon fnittrade och gullade och hävdade bestämt att ett sådant barn skulle vara på hennes jobb varje morgon för då skulle hon inte kunna vara trött och sur!

Härligt sade jag; Alla arbetsplatser borde ha lite barn på sig alltså! (jag har alltså löst problemet för alla som är sunda nog att känna att barn under 3 år bör få vara med sin mamma och ingen annan)

Jag kan omöjligt tro att just mitt barn är så guda-bedårande (fast såklart tycker jag ju det) att folk blir totalt förhäxade, precis som att andra barn inte får folk att känna samma grej; men grejjen är att mitt barn SYNS.
Folk är inte VANA att se så små varelser vara bland oss, för vi stoppar bort dom i våra dyra vagnar.
Mitt barn väcker alltså så mycket positivt i människor som ser oss att det rakt är omöjligt att känna sig deppig om vi går utanför dörren.

Det flesta är äldre människor både gubbar och gummor, näst mest är det halvgamlingar av kvinnligt kön, och minst är det folk i 45 års åldern och ner till min egen som är 34. Där varierar det väldans. I alla åldrarna finns en och annan som ger "odefinierbart" intryck, där jag inte riktigt vet om det är total förvirring över vad varelsen har för tillhörighet eller bara total barn-hat. Men även de allra allra minsta blir betuttade av att se min lilla bäbis vanka runt i sin ull-utstyrsel och plocka och grejja vare sig vi är i klädbutiker eller ute på en trottoar, och brukar oftast försöka pocka hennes uppmärksamhet så dom kan skojja, leka eller så vill dom hjälpa eller beskydda henne. Och alltid tittar dom förväntansfullt och desillusionerat på mig som för att förutsäga när jag tänker vråla NEEEEJ DUU FÅÅR INTEEE till henne.

Det de alla har gemensamt är, att de rent fysiskt hajjar till i hela kroppen, och liksom blir nyfikna och uppsluppna av engagemang att komma nära henne, nästan som om det vore en osynlig bur runt oss och vi är nån slags exotiska vildkattor som folk bara sett på bild tidigare och nu verkligen får se i verkligheten.

Standardkommentarerna är;
 Å hon går så bra för att vara så liten,
Åh, hon verkar så nöjd,
Åh en så glad unge,
Åh hon äter med gaffel själv,
Åh kan hon klättra upp för rutsch banan själv?,
Åh gråter hon aldrig?,
Åh hon verkar så trygg;
och åh och åh än hit och än dit om lite fler saker som jag inte kommer på just nu. Dessa kommentarerna är så smickrande. Jag känner att all energi, kraft och engagemang jag lägger på mitt barn faktiskt betalar sig. Och det är verkligen mitt barn som får insättningarna på kontot.

Och jag kan bara sammanfatta mitt recept på hur jag lyckas som sissåhär (och jag lämnar såklart öppet för att det naturligtvis säkerligen finns barn som får precis såna här komplimanger även fast dom inte gör som jag (men det finns inget absolut i universum). Det här är iallafall det jag VET att jag gjort MEDVETET och som jag drar slutkopplingar om angående. Det grundläggande är ändock oavsett, den totala vården och lyhördheten som ger resultat.
:

Min lilla bebis som är 13 och en halv månad nu,  har aldrig behövt sitta fastspänd i en babysitter utan har kunnat från det hon kunde börja visa tecken på att vilja röra sig fått göra just det; Röra sig. Antingen från början indirekt med min kropp (har burit henne sen dag 1, oavsett om jag diskat, städat, tvättat, lagat mat när jag varit själv) och sedan naturligt succesivt med sin egen kropp.

Min lilla bebis har aldrig behövt ligga i en vagn nerstoppad i mörkret en halvmeter ifrån min kropp utan värme och endorfin-påslag från min kropp samt utan motorisk belastning som detta medför utan har hängt tryggt på mitt bröst sedan dag 1. Som följd av detta har hela hennes muskelapparat fått anpassa sig efter rörelserna jag gör i ALLT och hon har alltså blivit stark och smidig, och det viktigaste av allt; hon har KÄNT sig trygg.
Jag har inte använt några plast-redskap som tex, gå-stol eller baby-gym eller annat avlednignsmedel. Om jag hade gjord det hade jag Dels bidragit till att orsaka sned-ställningar i hennes bäcken och orsaka både för kortade hälsenor och riskerat hennes sårbara leders utveckling. Hon har heller inte berövats gudomligt viktigt neurologiskt sammanväxande i hjärnan eftersom hon hela tiden har varit sammankopplad med MITT nervsystem och inte Plast-leksakerna som hänger i babygymet.

När hon var 7 månader började hon resa sig upp med stöd och jag lät henne göra det. Ingen gång vad jag vill minnas fram till dags datum har jag skrämt henne för att göra sig illa eller hindrat henne från att testa att klättra, gunga, krypa under saker eller så såvida det inte har varit farligt. Min taktik är att bara vara lugn och tillåta hennes inbyggda utforskarprogram i hjärnan att göra sitt.

Hon gråter verkligen inte ofta i onödan, därför att hon är precis vad som uppmärksammas; Nöjd. Ibland när någon som irriterar mig kommer med den vanliga kommentaren fast på ett illavarslande sätt hävdar jag bestämt att; Ja hon är så nöjd, för hon får så bra vård.

 Hon gillar inte baby-skyddet i bilen, för hon blir skräckslagen av att vara fastspänd ensam utan att varken kunna få min hjälp eller ens se mig.
Hon gillar heller inte att vara hungrig. Precis som jag. Jag mår För jävligt dåligt när jag blir hungrig, och finns inte krubbet där när blodsockret dimper är ingen min kompis och jag ger fan i allt vad överseende och respekt heter.
Ibland blir hon rädd om hon tror att jag inte tänker plocka upp henne eller lämnar henne i ett annat rum och går när hon är trött eller allmänt orolig.

- Hon är som jag faktiskt;  alltid glad,(ok med viss modifikation) men som den lilla mammalie hon är finns de naturliga känslorna nära till hands, och hon uttrycker dem alla när behoven finns.

Hon äter med gaffel själv, ja hon har börjat göra det för någon månad sedan. Hon dricker även med viss svårighet ur glas av samma storlek som mig. Hon vet rakt inte hur man dricker ur en pip-mugg. Jag har försökt festa till det lite när vi är på sång stunden där dom har fina plastmuggar med hund-huvuds-pip och hon gapar och jag häller i och hon bara fortsätter att gapa och allt rinner ut. Sen skiter hon i den och jag får ta av locket och dricka ur själv.
 Hon gör allt som jag gör, naturligtvis, det är vad hennes hjärna är konstruerad för. Att lära sig bli en människa. Om jag hade börjat mata henne med en plast-sked, som jag själv inte ens knappt kan få upp maten med, eller hindrat henne från att bygga upp motoriken i fingermusklerna när hon plockar och äter direkt från fatet, eller utrustat henne med en "special-plast-ikea-barn-gaffel" som inte ens en hulk-hogan skulle kunna spetsa den festaste köttbullen i världen med, när vi är på ikea, eller vad som;  hade hon säkerligen inte ännu ätit själv med gaffeln. (och om det nu finns småttingar därute som kan det så är väl det toppen då, men inte fan äter vi vuxna med plast sked? Dessutom är det gifter i plasten som inte direkt är najs att ha, definitivt inte Heta. (där var jag jävligt rolig)
Senast idag försökte hon faktiskt även skala en morotsbit med potatis-skalaren.
Hon klättrar upp för rutsch-banan själv, vare sig det är ute i lekparken eller i plastkanorna på öppna sångstunden,  Ja det gör hon.

Hon är alltid med i matchen, härmar och lär sig och apar efter.

Mer saker som hon gör är att hon visar tydligt både med sina "egna" ord, mimik och rörelser vad hon vill. Det har hon gjort ända sedan hon kom ut och jag har lyssnat och visat henne att jag vill veta vad hon vill ända sedan dess.

Hon har aldrig haft en napp i munnen, för hade hon haft det, skulle jag inte ha kunnat höra hennes röst när hon har velat tala om någonting för mig samt hon skulle ha fått en hjärna som har lärt sig att inte uttrycka sitt behov på ett behagligt sätt.

En liten avslutning på den här härligt självhävdande bebis-national-provet får bli, att om barn får vara lyckliga och välvårdade redan från början, så slipper dom låtsas vara glada senare i livet för sina mammors och pappors skull. Då kan dom vara arga i stället, för dom vet att mamma och pappa kommer lyssna på dom när munterheten är i periferin.

Påstår jag här nu alltså, att alla som gör på andra sätt med sina barn och använder skitsakerna gör sina barn en otjänst?
Ja det gör jag.

Påstår jag också att alla som har barn som dom gör så med blir outvecklade alternativt inte utvecklas lika snabbt som dom KUNDE ha gjort?
Ja det gör jag.

Påstår jag alltså att dessa barn och deras föräldrar är värdelösa skitarslen som borde känna sig värdelösa och meningslösa?
Nej det gör jag inte.

Jag inbillar mig alltid att alla människor alltid gör sitt bästa utefter sin egen förmåga, sina förutsättningar och sin kunskap.

Däremot kan jag inte garantera att det inte kommer att finnas föräldrar som kommer "känna" sig bestörta efter att ha läst detta inlägg.
Nej det kan jag inte.

Nästa gång ska jag gå igenom listan på vad JAG gjorde FEL med mina första två barn!


Och kom för allt i världen ihåg att inte glömma bort, Att bara för att barn är Glada på dagis,  så betyder det egentligen inte ett Skit.

God Jul!

Okej jag svär, jag har ljugit,

och jag har syndat som fan.

Men när jag har gjort det så har jag gått  in för det ordentligt och med full kraft.


Som jag sa i en kommentar till en kompis häromsistens, som klagade över några tråkiga fester som hon varit på den senaste tiden där det verkade som att dom festande helt enkelt var till stor bedrövelse och besvikelse för henne;

        Att;

-För mig är det bara så här: Antingen super jag för att bli full som satan och ha kul som fan, eller så skiter jag i det och läser en bok i stället. Och vill jag bara umgås så väljer jag att umgås med dom jag gillar bäst och njuter då av varje sekund.
Men jag småhattar inte och /eller självplågar mig med trams och vemod och deppressions-seanser.

Eller gör jag det??

----------------------------------------------------------------------------------------

Jag hade tänkt lägga ut en bild på en kyrka här, men det är för slö fart på skit-maccen så jag skiter i det. Så istället lägger jag ut en liten i håg-kommen erfarenhet som jag har av min mormor istället, som ju är det heligaste i Mitt liv.
 JA mormor är ett Det, hon är ingen den för mig bara utan ett DET.

Denna Mormor-Det var högst kristen när hon levde och hon levde på "änkan-skärv", hon var frälsings-soldat; "So eat my shorts" och hon bad för både demoner och änglar, räddade både getingar, humlor och spindlar med bara händerna, lärde mig spela trummor på syrén-busken och gick i hela min tidiga barndom upp kl 4 på morgonen för att elda och baka bröd så att både fåglar och morfar kunde utfordras innan han gick ut och jobbade med gården. Och den som säger, att min barndom inte har någon kultur bakom sig, vill jag hänvisa till pepparns land dit även ängel-mormor gärna hänvisade morfar till när han gjorde sig lustig över både Gud och Gudrun Schyman (och Ingela Agardh)

Något annat mormor även gjorde (och här kommer minnet), var att hon en gång när jag var som minst och hade precis börjat kunna minnas saker tror jag; försökte skrämma i mig vett då jag drygade mig på något vis med en smörgås jag fått, och även fast mormor var så kärleksfull och förlåtande, så kunde hon bli stressad och frustrerad ibland och då kunde det hända att man fick höra henne hävda bestämt (ja rent av heligt vredgad) att man var tvungen att hålla i ordning på sig, och inte jäckas med gud och den heliga maten, för då kunde jorden under fötterna spricka under en, för det kunde den heliga Jesus Kristus och Gud se till, ja det kunde Han (såklart det var en han)

                   -Detta skulle alltså skrämma mig till att underkasta mig "Tha Force". 

Det gjorde det inte. Jag kan säga att det var helt fascinerande spännande att höra mormor säga något sådant att det rakt inte gick att greppa alls.

Det blev alldeles för spännande för mig för att jag skulle kunna bli rädd helt enkelt, och på direkten satte den analytiska förmågan in som för att åstadkomma ett mirakel. Jag tror att jag vill minnas upplevelsen som så att jag stirrade ner på mina fötter, svor till mormor att det inte kunde vara möjligt samtidigt som hjärnan snöade in i en kaskad av känslor och frågor såsom tex;

-Vad menade hon?
Kunde det där sprickandet ske där och då?
Mitt i köket?
Under mina fötter?
Men mormors fötter då skulle dom stryka med av bara farten?
Hur ser golvet från 20 talet ut när det spricker?
Vill golvet ens det?
Har golvet något att säga till alls om saken och hur skulle det isåfall se ut?
Vilken sida av sprickan skulle jag hoppa till?
 Skulle det vara svart där nere? och skulle den vara brun??
 Det kunde ju bara bli ett hål med jord där under och i såfall när skulle denna himmelskt spännande och mystiska upplevelse ta sin upprinning, eftersom den inte redan hade gjort det då jag ju redan jäckats med Gud och den heliga maten?
Den bistra och besvikna (samt även lite smått lättade) insikten blev att;

-Nej. Det var inte på riktigt. Det var bara mormor som var arg.

Jorden sket i att jag jäckades med Gud och den heliga maten.
Det gjorde mormor också sen efter en stund.

Just då i  den stunden tror jag att min Bibliska intresseförmåga avstängdes helt i mitt liv. Där och då förstod jag allt om varför jag för all framtid visste allt om vad religion innebar, varför morfar retade mormor att han var Djävulen eftersom han hade två bulor i pannan som var föraningar till horn samt om varför jag inte skulle behöva befatta mig med religion (åtminstone i skrift) mer alls över huvud taget, samt också varför jag för all framtid skulle förlora min tur i penga spel.

Idag är jag 34 år år (vill jag minnas). Jag känner mig som 6550 år i fysisk kropp och jag är mer än någonsin redo för att läsa alla sorters biblar som finns. Jag väntar bara på ordningen och redan i mitt liv. Allt jag ber om är att alla jävla människor i fårakläder ska lämna mig i fred och allt jag drömmer om är att få ligga och sova och läsa i lugn och ro i kanske ja säg ca 6650 år till.

Stå för sina Övertygelser.

En lista på vad detta innebär för mig.

:

Jag backar aldrig för mina övertygelser.
Jag blandar inte ihop övertygelser med oförätter, jag har inget som helst intresse av att aldrig få göra fel.
Jag kommer aldrig stå för mina oförätter, av en enda enkel anledning: Dom fel och brister jag har väljer jag inte medvetet att ha. De övertygelser jag har, väljer jag medvetet att ha.
Jag vill alltid sträva efter att vara så god som möjligt.
Jag vill bara umgås med människor som jag kan stå för.
Jag står alltid för mina åsikter, gärna ofta högt och tydligt.
Att jag gafflar om mina starka åsikter innebär INTE, att jag gafflar om allt.
Att utrycka åsikter så till den grad att folk tar avstånd ifrån mig, är inte samma sak som, att alla mina vänner tar avstånd ifrån mig.
Det är inte negativt att folk som inte gillar mig för den jag är, tar avstånd ifrån mig.
Det är positivt och utvecklande att omges av människor som vill ha att göra med mitt hela jag.
Att vara arg är inte samma sak som att vara ond.
Att låta positiv behöver inte innebära att man är god.


Jag Tycker att;

Det enda sanna i en människas personliga utveckling är;

Att hon först måste Bryta ihop.
Sen måste hon Ge upp.
Sen kan hon Se upp.
Sen börjar hon sträcka sig mot ljuset.

Att vara vuxen är att vara i rätt roll.

                                             Att vara sönderknullad i huvudet från barnsben.

Ja då är det inte lätt.


Det går omkring så mycket barn just nu här på jorden som har fått sååå mycket beröm för ingenting, att dom är helt desillusionerade.
Att bli inpräntad sen man knappt kunde gå att man kan skitmycket fast man inget kan, att man Är skitmycket fast man inget är, Att man kommer FÅÅ skit mycket för att göra som nån annan Vill, att man Vet SKIIT mycket fast man inget vet samt att man Klarar av Mer än vad man borde kunna innan man ens kan torka sig ren i röven är att göra en liten människa totalt oförberedd på det vuxna livet.
 Sådana människor kommer bajsa i byxan en vacker olycklig dag och dom kommer skylla ifrån sig på vem som helst annan för det.

Jag tillhör inte dom barnen nej.

 Det är inte lätt heller att kämpa för att bryta sig loss från sitt destruktiva program som sitter så jävla hårt in i hjärnbarken, att det i princip sköter sig själv automatiskt. Jag gör vad jag kan och genom att vända ut och in på mig själv i text så alla kan se hur ful och stygg och hånfull och jävligt oanpassad som följd av "sönder-anpassning" jag är, så experimenterar jag mig ut till frihet.
Att vara totalt söndermanipulerad, total-köpt, hjärntvättad och helkontrollerad utifrån och in, är inte min melodi. Det som enklast och snabbast påvisar vilka jag kan lita på i min omgivning är att göra det oväntade. Dom som omedelbart visar att dom klarar av det oväntade, om dom har någon-som-helst ödmjukhet inom sig, är dom som klarar testet. Dom kan man hållas till sen. Dom andra får ju förgås såklart. En person som inte dömer sig själv så hårt, dömer inte andra så hårt heller.
Men att leva ett liv där man anpassar sig efter ett program, som hela tiden styrs av att vara medveten om vad ANDRA tänker, känner, tycker samt vad dom kommer tänka, känna och tycka OM EN SJÄLV hela tiden är ett jävla sekt liv.

Jag har tagit avstånd från det inuti och nu bryter jag mig loss på allvar.

Med en narcissistisk uppfostran, kan det bli så att den drabbade blir duktig på allt om hur den ska göra för att inte få skäll eller negativ uppmärksamhet. Den kommer veta allt om hur göra, för att inte få uppmärksamhet på fel ställe och dessutom allt om att det inte kommer komma något tillfälle alls för egen maskin där det går  att få positiv bekräftelse. I en narcississtisk uppfostran fås bekräftelse endast, där bekräftelsen syftar till att bekräfta uppfostraren, och inte den uppfostrade.
Det som kan tyckas uppmärksammas som bra den ena stunden, kommer i nästa sekund vara glömt till och med vändas till ens egna nackdel.
Denna osäkerhet är skrämmande och därför är det alltid säkrast av stå på mute.
 Det kommer stänga av alla önskningar på heltid för att bli sedd pga rädsla för att bli tillintetgjord då uppfostraren inte är på "HUMÖR" och om det  ändå mot förmodan väl händer nån gång ändå så är det bara dom närmaste som sedan väljs in i ens liv av en själv som kommer råka ut för det krävande jobbet.
Att vara expert på narcississtiskt program, innebär inte att man per automatik är narcissist själv,( tro mig jag har försökt få mig själv både narcissist-psykopat-samt psykos-falls förklarad av både psyk-läkare och beteende-vetare men utan att lyckas.)
Slutsatsen jag dragit av det är att antingen är jag Så ini-helvete Sjuk i huvudet att jag lyckas manipulera mig förbi i stort sagt alla psykoanalys-tester dom har på psyk eller så är jag det rakt motsatta dvs helt jävla sk "normal. Det lugnar att påminna mig om läkarnas egna ord till mig. Att jag kan släppa det, och det är fan svårt att släppa.

Nej vad jag säger är att kunna narcississt-programmet innebär att man för all framtid kommer vara expert på att vädra människors sinnen, och veta vad dom säger, redan innan dom själv ens vet vad dom kommer att säga; oavsett om dom ljuger eller ej.
Detta drar energi, och är i princip omöjligt att bryta sig loss ifrån.
 Det enda jag känner att jag kan göra, är att vägra spela med i programmet. Mitt sätt är att vara mig själv och göra allt jag kan för att sluta försöka förutspå vad andra tänker göra, känna eller säga.
Det enda som räknas i mitt liv från och med nu är vad jag tycker, tänker och känner.
 Sen ser jag vad det väcker för impulser hos omgivningen, och inte förrän jag får klartecken utifrån agerar jag.

Något jag lagt märke till senaste åren är att det finns barn som är så sönder-pratade i huvudet att dom i princip går om kring som miniatyr-vuxna och låter som pagegojor. Dom fiskar efter vuxnas guldstjärnor, dom tror dom är jämbördiga med vuxna, dom är klädda som vuxna, har samma intressen som vuxna, samma ideal och drömmar som vuxna samt dom tror att dom kan få beröm genom att "spela" och prata som vuxna samt dom tror verkligen på fullaste allvar att dom har något att "lära" vuxna.
Sådana barn kommer bli vuxna odågor, alternativt sorgligt miserabla, enfaldiga eller sorgligt ensamma och skumma.  Vuxna besvikelser för andra vuxna helt enkelt.
Jag behandlar alla barn utefter någonting som jag faktiskt tagit till mig som positivt i min uppfostran och som jag Inte ser som något narcississtiskt alls. Inte heller ser jag det som egoistiskt och ej heller fascistiskt eller kärlekslöst. Nämligen att vara stolt och tvärsäker ledare. Ett barn ska veta vem som bestämmer. Det ska inte behövas köpas, mutas, manipuleras, berömmas eller daltas alls med ett barn. Ett barn ser vad som är sant eller falskt. Det är bara att lita på sig själv och bestämma.

Klart Slut.

MOD

                         
      Jag tänker konstant på tyckandet, kännandet, och agerandet.


       Jag har lärt mig att det är skillnad mellan ;


                    ----Att känna och tycka saker om det man känner  
                                                        Vs 
Att tycka saker utifrån det man känner  i en konflikt, som argumentation----


Gör man det sistnämnda när man känner sig utmanad eller attackerad (obs!!! när man KÄNNER sig) så  tycker jag att det;

-Innebär att man är jävligt insnurrad i ett jävligt komplicerat tankeprogram som i princip kan krossa vem och vad som helst. Med stor risk har man en narcississtisk persolighetsstörning, av någon grad (alla bäckar små) att tacka för detta.


-Jag skriver utifrån en konflikt här, som synes för den med syn. Konflikten är min. Och den har jag inte bett om.
Jag skriver utifrån mitt liv och ett gratis tips till folk som är så insiktslösa att det blir skrämmande att inse, att det man GÖR faktiskt får konsekvenser:
 Om ni vill slippa känna igen er i mina blogginlägg alternativt bli/slippa känna er kritiserade eller omnämnda så snälla; inse att ni lever.

Jag brukar ofta skriva planlöst utan planering. Jag skriver ofta i affekt som redan nämnts. När ett tema blivit för stort i mitt huvud (i min egen psykos?) då är det dags att få ut det, och jag har provat att skriva med penna, och det går inte, jag hinner inte med. Jag skriver med fingersättning (tack handelsprogrammet på Carlforska i Västerås) Tack vare min cancermaskin, har jag blivit både bättre på att skriva, skriva fort samt tänka bättre. Fast i bland måste jag erkänna att det kanske går lite "föör" fort och sen skäms jag.


-     Någon ska ha kalas här hemma idag. Denna någon låter lustigt ute på altanen medans det städas och grejjas. Förväntningar och lycka är i luften, samt även lite förbittring tror jag pga av någon slags kommunikation som uteblir mellan den som ska ha kalaset och den som ansvarar för det (;)) Det är vad jag vilar ögonen på just här och nu. Lilla bebisen har börjat få feber och kryper runt och gnäller. Hon har det jobbigt för hon mår inte bra, men vill inte ligga still i knäet här heller eller ligga i sängen och ha tråkigt. Själv har jag precis fått bihåle-värks-lättnad efter tre veckors plågor, och då tar min bebis över såklart.

-Lite verklighets-status från min sida, och lika trist att läsa sådant uppradande av situationsberättelser lika trist tycker jag att det är att skriva det. Men det bara kom.

-För mig är inte poängen i livet bara Att jag gör något eller vad jag gör utan Hur jag gör det och hur det Känns.

     

 Insikter kommer till en människa genom erfarenhet.

Känner man inte att man gör något är det ju helt jävla bedrövligt meningslöst att ha en massa "att göra listor" och krav och mål och måsten. Om det bara är för att Göras.

Jag vill UPPLEVA det jag gör, medans jag gör det. Annars kan det fanimej vara.

 All visdom ser jag som resultat av något.  Någon någonstans har GJORT något för att uppnå visdom. Jag skulle kunna sluta blogga och bara skriva en enda avslutande mening på min blogg och sedan gå upp i rök, om jag anser att visdomsord är svaret på allas problem.
 Färdigförpackade visdomar är genvägar som i bland kan kännas som läkande, stärkande och lugnande medicin.
 En insikt kan komma fort och det kan kännas som att den alltid har funnits när den väl har kommit. Troligtvis har den funnits hela tiden också, men personen som INSER insikten har inte funnits hela tiden. Jag i alla fall, blir ny med varje insikt.

Därför är jag absolut inte den jag var för 20 år sedan.
- Såklart INTE!
 Jag tog avstånd från mig själv redan vid 24! I och med detta började vissa ganska så radikalt viktiga människor i mitt liv att aktivt bryta ner mig. Då började jag nämligen att ändra på mig.
   BRUTAL ÄRLIGHET har varit mitt konstruktiva metod. Jag har aldrig blivit arg på dom som varit brutalt ärliga mot mig.
 Jag har inte Skällt ut dom för att dom påpekat att jag inte gör allt så jävla bra, att jag kanske till och med gör jävligt dåliga saker ibland mot både mig själv och andra eller att det inte är lönt att skylla ifrån sig på ditt och datt bara för "att jag känner att", när något går snett utan;
 Jag är dom evigt tacksam för att dom hjälpt mig bryta mig loss från mitt hallucinerande.

BRUTAL OÄRLIGHET OCH ORÄTTVISA har brutit ner mig sedan jag var 9 år gammal.
Jag har alltid haft en känsla av att jag vet exakt vem jag är i bröstkorgen, och den exakta punkten har haft jävligt ont. Ont av lögner, psykisk misshandel av både barn och vuxna, vuxna som hade ansvaret för mig och min tillväxt, ont av charader för att överleva, ont av hat, ont av kyla och av att rent ut av inte få existera.

När mina barn kommit till världen har jag förstått allt det här, och ingen människa i hela världen kommer komma undan med att ljuga, missleda, hjärntvätta, manipulera, stjäla eller dogmatisera varken deras eller min verklighet.
FÖR DÅ KOMMER JAG HÖRAS och märkas VAR SÅ SÄKER!

Mina barn ska inte uppfostras till att leverera resultat för någon annans skull. Dom ska vara Vilda, Välfungerande och mänskliga. För mig innebär detta INTE att dom ska sitta och vara tysta och snälla och prydliga som om dom fått en glödande spett uppkört i arselet. Det betyder heller inte att dom ska klättra på väggar och bete sig som rabiata dårar. Det betyder det mänskliga mittemellan. Dom ska leva, röra sig både inuti och utanpå och dom ska bemötas med respekt för sina inre väsen. Så därför upplyser jag mänskligheten om vem jag är här på min blogg,
för att när det kniper till och vi drabbar samman med övriga boenden här i sverige, så kan man bara släppa förväntnigarna på att jag ska bete mig som nån annan än JAG SJÄLV.


Och folk som beter sig och gör antaganden om mig som sjukt nog utgår från föreställningar som inte ändrats på 20 år,

 for fuck sake!! ??

, har ni aldrig någonsin överhuvud taget antagit en personlig utmaning i hela erat jävla liv?

Jag mår just nu dåligt av att se folk som har nästintill alla sina dåliga ovanor, slentrianmässiga sjargonger, omogna beteenden och intressen och livsstilar som dom hade vid 14 års ålder.

Med Rätta.      

Att kunna tänka

Här på min blogg fläker jag ut mina tankar och känslor och åsikter, som jag vill. 

Här skriver inte jag någonstans över huvud taget, att jag anser att någon alls får göra som "man" vill. 

Här skriver jag som "Jag" vill, och vad jag menar med det står även det skrivet. 

Det här är en personlig blogg, som utgår från mina personliga känslor och tankar. Jag tar itu med dom här av en anledning som tyvärr inte står skrivet i ansiktet på dem det inte berör. Därför att jag helt enkelt inte får skriva vilka det berör.

Det är skillnad på vad man tänker, känner och säger. Det är skillnad på jag, du, dem och "man". Folk som ofta använder "man" termen orkar jag inte lyssna på för det står klart att dem är förvirrade. MAN kan omöjligt prata för "en man" helt sonika från ingenstans och heller inte för hela mänskligheten i ett svep.

Mitt intresse i livet är INTE att göra rätt. Mitt intresse i livet är att TÄNKA KORREKT och vara sann mot mina medmänniskor. Jag känner att jag måste börja med mig själv för är jag inte sann emot mig då kan jag bara lägga ner resten. 

Men jag strävar alltid efter att leva efter det jag tror på, och det vet jag att alltför många människor därute blandar i hop med att "vara besserwisser". 

Jag gillar att man håller sig till sak och är högljutt intresserad av att korrigera mig fram i tillvaron därför att jag vill veta vad i helvete som egentligen sägs och görs.

  Ledordet i min ångest är "Narcissism", och roten till mitt onda. Nej jag är inte en fullfjädrad sådan även om jag under några år började tro det. Däremot är det grunden i mitt känsloliv av en väldigt enkel anledning, och att skriva ut monstret; Det är min enda utväg att göra slut på monstret som försöker äta mig inifrån. 

Jag skulle vara "modig" sa en person en gång i en terapi jag gick i. Det tog jag till mig. För mig är detta mitt mod; att visa för folk vem jag är, vad jag tycker och kanske till och med gör, därför att jag inte kan säga det till dom. 

Inte än.

 Den dag jag börjar skriva en blogg som är seriös och som handlar  om sakfrågor som ju går att diskutera lovar jag att kommentarerna ska få flöda.

Min passion är att hjälpa människor som blir maktutövade, kuvade och nedtystade att få kraft, genom att visa att dom inte är ensamma med sin frustration.

    Det är INTE mitt intresse att få mina affektiva, projicerande, ursinniga, överlyckliga eller vad som- texter; värderade, utdömda eller nedtystade av människor som inte hajjar vad jag skriver.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Min uppfostran och min barndom har lärt mig följande:

Jag är dum

Jag är ful

Jag ska hålla käft

Jag kan kränkas

Jag kan förtalas

Jag kan bestraffas

Min blogg är min fristad där jag får öva mig på att vara ärlig utan att bli påhoppad av människor som inte gillar när jag är kraftfull och ärlig. Den är mitt alibi för vem jag är och jag skiter fullständigt i om jag verkar feg som håller den borta från kommentarer.

 Det är min rätt att få tala men tyvärr tycker inte alla det, så därför skriver jag.

Det här är min ångest och den gör ont.

En vacker dag kanske jag tar steget att skriva något konkret och sakligt som kan vara värt att diskutera.

Min blogg är allt det ovärdiga jag har inom mig och som jag som sagt lägger ut för alla att se på men inte röra, inte för att jag vill ha guldstjärnor (bara) av folk som förstår utan för att få bli förstådd och kanske ge inspirationen och modet vidare till någon annan som är som jag,

Detta är mitt självförsvar

Ju mer av mig som syns desto tryggare känner jag mig.

Att jag säger så mycket.

Sommaren 2005 började jag göra mig redo för en utbildning som heter Folkhälsa med inriktning mot Samhällsplanering.
Innan jag ens hade hunnit få klart alla papper och betyg som jag börjat läsa upp gick jag in i väggen och blev liggande. Bokstavligt talat. Förrförra sommaren hade jag blivit i princip frisk och lyckats komma ur alla insats-insatser som skulle få mig tillbaka till jobb, och jag gjorde ett försök till att testa min förmåga genom att söka ett sommarjobb som personlig assistent för att se om jag skulle palla. Och det gjorde jag! Men bara för att det var ett sommarjobb och jag kände att jag ville göra det genom att endast "bara" stog ut med att utföra jobbet om jag kunde få se fram emot att få börja plugga igen när det tagit slut så att  jag en gång för alla kunde börja om igen med att ta mig bort ifrån vårdträsket.
 Och det gjorde jag.

Sen blev jag gravid igen och sjuk igen, men pluggade så gott det gick. Till slut gick det inte mer och sen kom min bebis.

Min stora längtan har alltså sedan 2005 varit att få komma ut i samhället och göra någon nytta för andra människor inom något som intresserar mig. Eftersom att det inte har gått till  på det vis jag har önskat sedan 2005, så gör jag det på "andra" sätt istället, så länge. För jag känner verkligen att det är bråttom. Det har varit bråttom i flera hundra år. Många har kämpat för att nå ut med kunskap som medvetet har tryckts bort till förmån för "ekonomisk tillväxt", personligt oberoende och individualistiskt självuppfyllande. Det har lyckats.

Det jag väldigt gärna vill få visa, är konsekvenserna av det hela, för jag är nämligen en av dom och jag mår dåligt. Det tycker jag att jag är för bra för att behöva göra och det finns fler som jag.

Jag skriver  alltså ilskna bloggtexter om mina övertygelser så länge. Det är nämligen dom här övertygelserna som styr mig i mitt liv. Dom styr hur jag tänker, känner och agerar. Men jag vill att dom ska styra ännu mer. Dessutom vill jag, eftersom att jag skriver dom alldeles gratis med dels en förhoppning om att folk som tror dom känner mig, ska få lära känna mig ordentligt för en gångs skull, när det ändå går att ordna utan pinsamma tystnader samt dels med en känsla av att få vara mig själv, visa vad jag går för och utan att bli kränkt, avbryten eller avsnäst.

Jag är fortfarande intresserad av folkhälsa, både mot samhällsplanering men även mot biologi. Ännu mer är jag intresserad av Agronomyrket, Arkitektyrket och konstigt nog Arkeologyrket.
Jag skulle kunna ha haft nästan 3 av dom här utbildningarna sen jag fyllde 18 anser jag, om jag hade mått som jag borde ha gjort vid 18 års ålder. Men det är ju i teorin såklart, för hade jag mått som jag borde vid 18 kanske inget av det här hade intresserat mig, vad vet jag?

Men poängen är att jag inte bloggar för att få bekräftelse på att jag har egna tankar, känslor och whatever som jag impulsivt får åsikter om efter morgonkaffepasuen, utan för att jag har övertygelser som jag lever för att utöva och gärna kunna få betalt för  också en vacker dag. Jag är nämligen inte ett dugg förvirrad eller vilsen.

Därför får man inte kommentera i min blogg, bara läsa.

Jag har aldrig blivit tillfrågad om att få ha någon kommentar av dom som hade ansvar för att bygga mig. Jag anklagar dom inte för det. Jag anklagar våra ledare för det. Så.

Mina övertygelser diskuterar jag inte. Mina övertygelser är inte ifrågasättandebara och är inte till för allmän disekering, därför Att;

 Dom är Heliga.

Jag säger som mormor; När Jesus kommer så gör han SopRent.

Jag vill idag upplysa mänskligheten om att enligt Försäkringskassans syn på vad som är det absolut oumbärligaste och dödsfarligaste för ett litet barn är om det inte kan ammas.
Detta är för att skydda sig själva från onödigt slöseri på sina "sjukförsäkringsutgifter".

Hur vet jag detta?
Därför att en gång i tiden blev jag så sjuk att jag inte kunde ta mig ur sängen, såvida inte nån annan kunde hjälpa mig att laga mat, så att jag kunde ta mig tillbaka till sängen igen, men jag kunde fortfarande amma, vilket räknades som vara sista anhalten av höjd i sjukhet, då även Barnets hälsa skulle kunna äventyras. Jag fick slösa på mitt barns mammapengar för detta, och barnets far kunde inte söka jobb på heltid eftersom han var tvungen att laga mat till mig. Så inget sjukbidrag till någon av oss, pga att jag kunde amma.

Och då känner jag så här att folk som skaffar barn, som dom sen inte vill ta hand om ordentligt; jag syftar på folk som har sjargonger, kommentarer, inställningar, attityder etc samt även aktivt eftersträvar dessa, som kan låta såsom att dom menar att:

dom vill att barnet ska börja dagis så fort som möjligt
vill att barnet ska sluta amma så fort som möjligt
vill att barnet ska störa så lite som möjligt
vill ha tid för sig själv och sin partner så mycket som möjligt
vill komma ut i jobb så fort som möjligt
vill att mammatiden med sitt barn ska vara så enkelt lättsamt och lättgjort som möjligt
vill ha så mycket att göra som möjligt om dagarna för att slippa känna sig isolerad med sitt barn som möjligt

ja listan kan säkert göras längre

men iallafall

Ta till Er det här från djupet av ert Hjärta; Ni måste inte skaffa barn.

Det är väldigt enkelt i min värld. I många år skämdes jag över att jag kände så och tänkte så. Jag sa inte det till någon att jag tänkte så eller kände så. Jag visste att folk skulle se mig som besserwisser, "duktig-petter", osympatisk, oödmjuk, känslokall, egenkär, o-realistisk, enfaldig etc och  allt vad det finns för ord så  Istället gjorde jag så att jag vägrade ge sådana kommentarer någon energi och det var jobbigt. Jag kunde aldrig gnälla på mitt första barn alls och det var för att jag inte Ville göra det.  Jag höll inte med om nån frågade om att det var jobbigt eller hemskt med gnäll och skrik, bajs och kiss, att aldrig få vara själv, vara ifred, ha sina tuttar i fred etc.  Jag Vägrade visa förakt eller vara nedlåtande angående mitt barn på alla punkter.
Mitt barn är för fan en liten hjälplös varelse som behöver mig för att Överleva. Väldigt enkelt. Om jag inte har lust att hjälpa hjälplösa varelser att överleva så behöver jag ju inte göra det, tänkte jag.


Det här låter ju hårt tänker en del jävligt snabbtänkta varelser nu så klart. Vadå? Menar hon att det skulle vara nåt fel med det här alltså? Får man inte tycka saker? Får man inte känna sig trött? Får man inte ha huvudvärk av att höra barnskrik hela dagarna? Får man inte bli lite äcklad av kletigt bäbis bajs och illaluktande bäbiskiss som ska bytas 20 gånger om dagen. Får man inte sakna sina arbetskamrater? Får man inte ha rätt att tjäna pengar så man kan sätta mat på bordet? Får man inte tycka att det är smidigt att ge flaska så att man kan få "vila" lite mellan amningarna? Är det inte bra för barnet att mamma och pappa rår om varandra så att man inte behöver göra slut? Är det inte bra för barnet att mamma ser till att känna sig nöjd hela tiden så att det slipper gå ut över barnet kanske? Är det inte bra för barn att följa med mamma på hennes aktiviteter så det socialiseras snabbare och kan klara sig själv snabbare? Etc.

               Mitt svar blir.

 I sverige får vi människor känna och tycka och säga, i princip vad vi vill, jo det är sant. Men vi får faktiskt inte göra som vi vill.

Mot våra medmänniskor är det enligt svensk grundlag förbjudet att "göra" som vi vill, även om vi "känner" att vi vill. Svensk grundlag ska skydda den fria viljan, så långt det går alltså. Viljan uttryckes på olika sätt men hänger samman med våra mänskliga biologiska behov, i sverige har ALLA rätt att få dessa behov tillgodosedda. Det finns en liten grupp som inte får det anser jag och många med mig. '

Det är barnen, för med dom får vi göra som vi vill. Dom kan lätt anpassas, nedvärderas, anklagas, misshandlas, matvägras hur som helst.

Så nej. Jag tycker att man inte får göra som man vill, när man har hand om barn. Då ska man göra, som barnet vill.
Jag är av en högst personlig attityd att det inte är Staten som vet vad som är bäst för ett barn, utan att vi som sätter dom till livet som har totalt ansvar för vad för medborgare vi väljer att sätta till världen. Det här har gnagt i mig så länge, säkert flera år och först nu vågar jag ta risken att skriva det i ansiktet på åtminstone kanske nån som inte har bättre för sig än att sitta och skrolla på internet.

Varför den här långa jävla texten av ord inleds med en erfarenhet jag har från försäkringskassan är:

-För att Försäkringskassan är en statlig myndighet som "Ansvarar för stora delar av de offentliga trygghetssystemen". 


            samt för att:


det har även landstinget som ju på sin egen hemsida stoltserar med 

"Landstinget bidrar till ett gott liv för alla

Vår främsta uppgift är att ge god hälso- och sjukvård och tandvård. Vi arbetar också med att stödja näringsliv, kollektivtrafik, kultur- och miljöfrågor."

                                  Min STORA FRÅGA FÖR DAGEN BLIR. 

Borde en myndighet som stödjer främst människors hälsa, då också inte främst stödja forskning på människors hälsa som har vetenskaplig relevans istället för att paralellt hålla på med  att stödja NÄRINGSLIVETS hälsa? 

OCH TVÅ MYNDIGHETER AV SÅ NÄRBESLÄKTAD RANG KAN MAN ANTA BORDE VARA GANSKA PÅLÄSTA OCH SAMKLANGADE, DÅ JU BÅDA TYDLIGEN SLITER SIN SJÄL TRASIG FÖR ATT VÄRNA SINA SKATTEBETALANDE MEDBORGARES HÄLSOR. 

Ja fast dom skiter i dom små medborgarnas hälsor, bevisligen eftersom att det är på dessas direktiv som deras betalda  häsloutövare ger råd som överensstämmer med de där sjargongerna jag talar om, som också härstammar från Högst och bevisligt avsaknande av vetenskapliga forskningar, kanske i åsyfte att ta in kollekt eller vad vet jag från Näringslivet?

                                                        Men så Till sist,

- om en så stor myndighet, kallad Försäkringskassan,  som drivs av skattebetalarnas pengar har betämt att det värsta dom kan bedöma vara för en sjuk mamma är om hon inte kan amma sitt barn, hur kan då en annan "ansvarare" med namnet Landstinget, som med samma ansvarsmått mått mätt har och med samma skattebetalarnas medel, bestämma att amningsråden som WHO och Livsmedelsverket har ansvar för efterlevs av medborgare och som vården har betalt för att se till att medborgarna använder sig av; LÄTT KAN ERSÄTTAS MED BURKMAT FRÅN NESTLÉ????

Fucking jävla shit vad arg jag är.

Jag vill vara en beskyddare

Jag förbryllas över min barndoms erfarenheter alltså. Min skola som jag gick i var en handbollsskola av rang på den tiden faktiskt, men det fanns bara en enda klass med "handbollare" som spelade handboll på fritiden och som var så "duktiga" att dom även skulle få ha handboll på schemat. Efter det blev våran skola känd i hela sverige som unik. OFTA frågade folk om det här, och jag fick "äran" att bekräfta att det var sant. Ja Jag gick där, JA jag hade tom gått i deras klass innan högstadiet. Mitt värde steg som en jävla börsaktie av det där JA'et och jag önskar att det nuvarande jaget hade varit där i stället för då hade jag kunnat tala om, att jag inte var det minsta intresserad utav varken handboll, fotboll eller bandy som man skulle vara både i och utanför skolan för att på bra betyg och lite rövsmör i stjärten av gympaläraren. Jag skulle även säga att jag är en jävel på att hoppa, skutta, klättra i träd och dansa, även  vilket hade kunnat inspirera mig till kanske en danskarriär av världsklass i stället för att springa sönder knäna, slå sönder handlederna och få för korta hälsenor innan jag hunnit fyllt 25.

 Well.

Vad som även också var unikt med våran skola, och även våran kära årgång var att vi gjorde oss berättigade till att vara länets mest rasistiska skola vilket också gjorde oss rikskända, precis som handbollarna.
Vår årgång blev uppdelad i tre små klaner inför högstadiet. En klan med dom duktiga helylle-handbollarna och två skräphögar där alla utomsocknes-rednecks-halvnördar-töntar-missfits samt en och annan "hel-ylle-icke-handboll" kunde klämmas in.

Tiden i min skola var ett enda stort slöseri med min tid.
Min potential kördes i botten i den skolan, min kreativitet dog med spriten jag började dricka i nian och min intelligensnivå sjönk drastiskt med den tills jag var ca kanske 21 och började röka braj. (jag gjorde det två gånger, och på den andra  fick jag panikångest och på den vägen är det) Man "FESTADE" som det brukade kallas. Jag anser att jag medicinerade mig.
Det enda jag minns från min skola är en massa svartklädda rednecks som psykade allt och alla som stack ut eller så att säga, råkade komma i vägen. Min tid där var passiv, okreativ, död. Jag försökte stå ut och kände mig alltid rädd och irriterad. Inga lärare tog tag i alla dessa alfa-hanar och alfa-honor som jag anser borde ha skickats hem eller till uppfostringsanstalt, alternativ pskykologisk vård av nåt slag, så att vi normala barn kunde ha fått en bättre tillvaro, som vi var berättigade till. En del barn gick under i den skolan. Det går att kontrollera idag. Många barn (säkert dom flesta, med en kravlös syn på vad "bra" kan vara) gick det säkert bra för också. Men jag är bara intresserad av ett enda barn som gick i den skolan, och Hon är Jag.

Den här Honjaget (jag håller inte på med Fukking jävla hen skit) minns tydligt att lärare bara gick fram och tillbaka i korridorerna mellan lektionerna. Jag fick bara glimtar av personlig kontakt med nån enstaka lärare, och då endast under lektionstid. Jag minns tydligt vilka som "regerade" och vilka som fick underkasta sig (så att säga, döda sin personlighet för att inte få problem). Jag minns tydligt tydligt tydligt hur otryggt det var. Jag kände att jag var utlämnad till mitt eget öde, och det gillade inte jag. Jag vet det nu. Jag pluggade och fick medelbetyg och minns inte ett enda piss av vad jag läste. Det jag faktiskt lärde mig i den skolan, kunde jag med min intelligensnivå och läshuvud ha lärt mig på någon termin. Resten av allt jag samlat på mig under åren av insikter och kunskap har jag sökt själv, och det har jag gjort därför att jag fick ett påslag av panikångesten vid 21 samt av att jag började naturmedicinera mig med Herbalife och insåg att det faktiskt fanns människor som visste saker i världen.
Problemet var bara att dom inte hade funnits där för mig förrns jag var 21.

Men bättre sent än aldrig.

Den skola jag har valt till mina barn är allt annat än skolan jag gick i. Det är en Waldorf Skola och där är mina HonBarn trygga, sedda, ja till och med älskade. Av mig och av dom som där arbetar med arbeten som dom älskar. Att bygga barn.

BÖGRÖV

Ja Hej Världen här är jag igen.

Just nu sitter jag inte och funderar över Bögar.
Inte heller funderar jag över "Att alla små flickor drömmer om vita bröllop".

Anledningen till att jag inte funderar över detta nu är, att jag redan gjort det för länge sen, och inte särskilt lång stund tog det att fundera över det heller.

Så här blir min affektiva utdömning av vad jag tänkte på angående Bögar och Vita bröllop:

-Jag har ALDRIG hört NÅGON kille någonsin, säga, att han NÅGONSIN drömt om något Vitt Bröllop.
-Jag har ALDRIG hört att det STÅR i bibeln att Bögar är Välkomna in i den kristna HIMLEN alls. (jag har inte läst bibeln, men sett källhänvisningar som verkat kunna leda mig till upplysning och nöjt mig med det).

Varför vill då bögar hänge sig åt en religion, som inte vill ha med dom att göra?
Varför vill bögarna utföra ritualer, som är skrivna av människor, som inte vill ha med dom att göra? Är det höjden av egoism och enfaldighet, eller helt enkelt bara en snudd på oförmåga att se sanningen i vitögat?
Den kristna bibeln är inte intresserad av bögar helt enkelt, men bögarna är helt övertygade om att dom har en plats däri (bara det att dom som skrivit den tydligen har tänkt fel då eller?  och det vill bögarna ändra på i efterhand; (ja en Applåg och en eloge till dom då)

Jag var en liten flicka som var en blomprinsessa en gång.
Jag växte upp med min far, och han köpte både bilar, dockor, djur, fiskar, orglar, godis, marsvin, katter, barbiedockor och kritor och cider till mig. Icas cider alltså, som är alkoholfri, men jag svär på att jag drack mig berusad på den en gång, när jag var ca 7 år gammal. Det var pappa som sa att det var så faktiskt. Jag blev efter tre halvliters glas  päroncider med sugrör plötsligt trött, ville ta luft på balkongen och la mig och svamlade i sömnen. Dagen efter minns jag inte.
 Men vi gjorde aldrig tofsar eller klädde ut mig till nån annan eller sa att jag jag skulle vara fin för pojkarna. Jag skulle göra som han sa och därmed punkt. Jag har aldrig någonsin drömt om att ha ett vitt bröllop, (jo det har jag men jag kommer till det snart) jag har alltid drömt om att göra en självstyrd moppe som kunde tänka själv (som bilen kit gör i Nightrider). Jag blev arg på min mor när hon försökte göra tofsar i skallen på mig när jag var liten, och hälsade på henne eller inför nåt tillkonstlat som nån körgrej eller luciafest eller nån annan fest eller nåt, ja vad vet jag. Jag kände mig så jävla kränkt att det sved i bröstkorgen på mig när hon höll på och det slutade alltid med att jag slet ur tofsarna, grät (eller vrålade på värmländska naturligtvis då det är mitt modersmål, bokstavligt talat, och svor. Första gången jag ville gifta mig var jag 28 år. Då helt plötsligt trodde jag att jag blivit vuxen och borde tillhöra någon. Jag drömde om ett bröllop i nåt år där, och jag skulle ha vitt eller blått på mig, långt hår med blommor och kristaller hängandes efter mig, och det skulle vara på ett speciellt ställe som jag inte tänker avslöja, mer än att det var utomhus,  men sen skrämde jag livhanken på den lilla blivande brudgummen så han stack.

Jag har ett stort favoritord i min Skällsordslista och det är BögRöv. 
Det lägger sig så naturligt i munnen på nåt vis och jag skäms över det. Jag vill inte att Bögar ska känna sig kränkta av mig, för jag tror inte att dom kan rå för att dom dras till samma kön. Bögeri, som vi säger finns även i blommors och bins värld och är inget onaturligt i sig tycker jag (kanske). Men med Basta är Bög ett skällsord precis som neger. Men neger säger jag aldrig för jag känner svarta människor och dom har sagt att dom blir ledsna av det. Nån bög känner jag inte direkt, i allafall inte nån som sagt att han blir ledsen om jag skulle råka vråla BögRÖÖV när jag tex bränner mig på brödrosten.

                  Jag tycker så här:

 Man kan; lika lite som man kan vara frisk och sjuk på samma gång; Vara Bög och Kristen på samma gång. Och Lika lite tycker jag att man ska drömma om att göra något med någon annan som inte drömmer samma sak.

Pappa kallade mig Prinsessa En enda gång vad jag minns. Den dagen tror jag till och med att jag hade en klänning med blommor  som det stod "flower girl" på. Men jag kan lika gärna ha blandat ihop det nånstans i det förgångna, men minnet säger mig att far min fick inspiration av texten på tröjan och ville göra mig införstådd med att han var tacksam för min glädje och för blommorna. Det var en sommar när jag börjat springa runt i kvarteret och plockade massa blommor som jag kom hem med till honom. Då kallade han mig blomprinsessa och jag tyckte det var lite konstigt. Pappa brukade inte kalla mig nåt annat än mitt namn. Tack och lov gjorde han aldrig det mer igen, så det behövde inte kännas konstigt på den punkten mer.

Bedrövligt med normal skola.

Jag kan fanimej inte låta bli. Efter varje gång jag skrivit ur mig mitt ursinne tänker jag lättat att;
så jag,
nu finns det nog inget mer. Nästa gång kan jag skriva något snällt, ödmjukt och upplyftande, så jag kan bli den där "positiva coachen" nån gång kanske.

Men så fan heller.

Jag är helt till mig nu, och detta för att jag i går var och besökte en sk "vanlig" skola.
Först och främst vill jag göra mig själv klar på, att jag under ca säkert 9 års tid, har hört missnöjda föräldrar, som inte valt den "vanliga" skolan utan sökt sig till nåt annat, säga, att de upplevt (på sina första möten i dom "vanliga" skolorna) att barn är våldsamma, fula i munnen, bråkiga och att det aldrig syns till några vuxna omkring dem som kan lära dom veta hut, och att dom pga detta vänt om innan dom ens kommit in i fasiliteterna (eftersom att barnen talar sitt tydliga tecken och är resultatet av vad som försigår inne i fasiliteterna)

Så känner jag också och jag har bevis.

Jag kommer in på skolgården (vilket jag har gjort många gånger förr, då det ju faktiskt är min egen barndomsskola) och det som

1.först slår mig är, min egna fysiska reaktion i kroppen. Jag börjar darra, känna  mig obehaglig till mods och känner att jag får ett påslag i huvet som för att jag ska börja vara på min vakt ifall att något rent av oförhappandes kommer att komma flygande i luften och landa i huvet på mig.

2. Det tar ca 20 sekunders omkringkollande efter faror för att fastställa, just faror. Barn överallt, som stirrar på mig konstigt (som om dom inte skulle ha sett någon annan människa från någon annan stans förut alls utom sin lilla ankdam) ostrukturerade, högljudda, svärande, bråkandes, hävdandes, hängandes eller rännandes åt alla håll och kanter.

3. Innan jag kommer in på skolgården passerar jag en jättelång kille som såg ut att ha anorexia. Han vankade av och ann, fram och tillbaka på samma ställe och såg ut att ha ångest. (jag förstår och håller med honom)

4. En fritidsledare vrålar ut genom ett fönster, "SÄTT på er skorna!!" och får med rätta ett: "NÄÄÄÄ de tänker vi inte", tillbaka. Fritidsledarens vrål gav mig en stöt i magen och jag fick lust att skälla på honom.

5. Ur en annan dörr strax efter (jo jag gick runt i cirklar och så att säga letade efter någon) stack (samma tror jag) fritidsledare (en vuxen man) ut truten och vrålar "TJENA BRUUDARRR" till två unga små flickor som försynt och försiktigt och tyst svarar tillbaka: Tjena.

6.Inne på fritidset fick jag upplysningen om att ingen som helst närvarolista fördes med förklaringen att det nämligen inte var ett riktigt fritids utan ett eftermiddagshem, och jag tänker i efterhand att det här måste ju vara varje pedofil och barnarövares mecka.

                                                Avslutningsvis:


 om man som vuxen, tolkar de ny reglerna i skollagen som man i den "vanliga" skolan får lära sig att tolka texter  i "läsförståelsen" i svenskan, där man även bevisar sin förståelse av det man läst genom att skriva om texten så att det ser ut som ens egna ord och även får betyg på "copy paste" metoden också, så
FÖRSTÅR jag att man kan dra slutsatsen att;

OM VI COPY-PASTEAR OM SKOLAGEN I PUNKTFORM, COPIERAR UPP PUNKTERNA PÅ A 4 PAPPER SOM VI SEDAN PLASTAR IN OCH HÄNGER UPP HÖGST UPP PÅ VÄGGEN I KAPPRUMMET SÅ ATT SKOLINSPKTIONEN KAN SE ATT VI GJORT DET, så vet vi att vi är en riktigt fin-fin och bra skola.

Det är alltså konsekvensen som blir om man berövar en redan intelligent varelse alla sina förutsättningar angående att få fortsätta att vara intelligent.

Nån annan dag ska jag följa upp det här inlägget mer detaljerat och med infallsvinklar såsom tex;

Blir man verkligen människa om man inte får klättra i träd? (jo evolutionen har gett oss armar, ben och fingrar för att vi har använt oss utav dom)
Vill små flickor att vuxna män (som dom måste vara hos när ingen annan kan ta hand om dem på dagarna) ska kalla dom brudar?
När det är rökvarmt ute, mår inte fötter bra av att få vara i det fria då? så dom inte får svamp och vårtor menar jag?
Är det inte viktigt med närvarolista när man har ansvar och även tar betalt för att ta hand om andras barn?

Beats me

MENINGEN MED LIVET

Jo för att, det är ju så här, att jag faktiskt inte går omkring utan föruttfattade meningar om eller angående om mitt liv. Jag är högst medveten om att jag lever och faktiskt så har jag inrättat mig ut-därefter och tolerear inte nämnvärda slumpartade slentrian beteenden i dom stor bitarna av mina möjliga val. Hur kommer det sig?
Jo jag har grundläggande värderingar som ramverk, kan delas in i tex; livsåskådning, livsstil, religiös övertygelse, människosyn, politiskt ståndpunkt...bla bla jaja typ nåt sånt och jag försöker leva efter premisserna inom varje .... punkt.

Det blir också så att eftersom att jag är på det klara med hur jag vill ha det så kan det kanske upplevas som chockartat att uppleva mitt aktiva ut-levande när det kommer till hur jag INTE vill ha det. Det kallas att agera, som är motsas till att RE-AGERA då det snarare handlar om impuls vid imput som kan upplevas främmande  eller dröneri i den vanliga passiva valsen.

Vad fan betyder det här nu egentligen.

Min förutfattade mening om mitt liv är; att det finns en mening med det. Ingen förutbestämd, utan en naturlig väg som jag väljer att kalla rytm. Följer jag rytmen, går allt bra och jag kommer rätt, samt, när jag gör Rätt så blir det Lätt.
Nu gör jag långt i från alltid Rätt, nästan aldrig faktiskt där jag som mest borde lägga ner energi, men poängen är inte att plocka poäng från nån karma eller Gud eller stam utan att vara på det klara med mina iNTENTIONER. Är jag alltid det i allt jag gör, så gör det inget om jag trampar i klaveret, för jag kan alltid rätta till felet, genom att söka mig tillbaka dit jag började.

Att leva är inte lätt för mig, det är en kamp och den räddas av några få faktorer i mitt liv, däribland sanningsfulla och öppenhjärtiga samt empatiska medmänniskor, och jag är även smärtsamt medvetande om varenda hjärtslag i kroppen faktiskt.. det är nästan jobbigt ibland.

Slentrian är något jag avskyr, en passiv akt som bara leder till typ vartsomhelst, och mitt stora verkliga ok är "ovisshet". Jag vill gärna ha en känsla av vart jag är, vem jag är, med vilka jag är, vad vi gör, varför osv.. samt hur länge... det där sista är det värsta...Jag tror inte på klockan, men jag tror på tid, men jag väljer att återknyta till min känsla för RYTM. En rytm följer mönster, och sådana gillar jag att känna att jag har att oreintera mig efter.

Mina Ramverk. Det är vad jag förhåller mig till, och allt som kommer in i mitt liv måste kunna hållas därinnanför. Det låter jävligt fyrkantigt, men det är det också, dock finns en knorr. Innan för mitt ramverk lever jag i en oändlig cirkel . Den vet helt enkelt bara att det finns något att hålla fast vid därutanför när stormarna viner. Tror jag. Men det som trotsar mina ramar, kommer jag snabbt som ögat att oponera mig emot/samtala om/kräva förklaringar till/ vråla ut mot/gnugga mig mot/hälsa på osv... för att jag helt enkelt har svårt för både utveckling och aveckling. Hur vet jag vilka av dom båda jag är påväg in i om jag inte kollar med ramarna först???

OM mot förmodan, jag råkar pressas in i någon annans Ram lite oförhappandes kan det hända att det blir en smäll. Då reagerar jag, och det märks. Oftast tar det inte så lång tid men i bland har även jag svårt att skilja på mitt eget rätt eller fake.

Då kommer jag till den viktiga Imputen. Det man stoppar in, det kommer alltid tillbaka , ut , i någon form. Jag strävar efter att bli bättre på min imput, jag väljer gärna imput stationer som är odömande, öppna och kärleksfulla, men för den skull inte tillkonstlade och förskönade.

Dröneri är ok vid lågt blodsocker i kanske en affär, men INTE i livet som helhet. Jag handlar ogärna instinktivt mot enklaste snabbaste levnadsval utan lyssnar gärna på hjässan och magen. Slump är inget jag tror på utan är en omöjlighet i min sinnesvärld. Öde Kanske men inte heller det ser jag som något definitivt utan som rörligt varför dröneri kan stoppa upp avsevärda livsmöjligheter. Det får inte vara för bekvämt helt enkelt.

Och Passivitet. Är inte självmord mer effektivt? Nej faktiskt inte, då inget är en slump, MEN inget jag eftersträvar, för att gå omkring som en levande död utan uppfattningar och känsloyttringar känns ju som lobotomi fast jag kan ändra mig.

Narcisistens Klagan.

Ja Se här.

Och så här i stundande sommar och Skolavslutningstider kan jag bara inte sluta tänka på annat än...
ja..
Jag bara kan inte tänka på annat än vad en bekants dotter berättade för en tid sen. Hon har gått på Waldorfskolan och berättade hur beklämd hon kände sig över gymnasiet hon valt. Hon ångrade att hon inte fortsatte vidare på Waldorfgymnasiet i stället, då hon gått hela sitt liv på Waldorfskolan. Så här i efterhand, med erfarenhet av en helt ny skola   tyckte hon;  eftersom att hon visste;  att på Waldorf får man "förtjäna" sina betyg.
 I den skolan hon istället valde, fick man betyg, som man överhuvud taget inte förtjänade eller ens borde ha haft och jag tolkade det som hon kände inte att det fanns någon känsla i relationen mellan lärare och elever utan att klimatet så att säga var kallt och hon hade belägg.
I ett ämne där hon gjort vad hon kunnat, fick hon dåligt betyg, och i ett annat, där hon inte ens lämnat in alla uppgifter samt inte ens gjort alla prov, fick hon högt betyg.
På waldorf får man betyg för att man lärt sig något, och det måste man bevisa.

Jag är återigen så glad (och ja jag vältrar mig nu här i mitt eget personliga självkänsle boost) att jag kan lita på mitt eget omdöme, och det vill jag att mina små älsklingar också ska kunna göra, när dom blir vuxna.  En annan vän till mig har ett barn (på waldorf), som redan nu i högstadiet funderar på att bli psykolog. Snacka om att ha fått en " feeling" för något som sen senare säkerligen kommer kunna kristalisera ut sig till något fruktbart. Jag kan säga att när jag gick i högstadiet, ville jag itne ens tänka på framtiden)
I den vanliga skolan, är det viktigt för skolpengens skull att så många elever som möjligt kommer dit, med riktmärket att HÖGA BETYG är ledstjärnan och per autonomi samma sak som att skolans elever KAN NÅGOT. Och vad än viktigare än allt annat som jag själv anser vara att man VILL NÅGOT.

 På waldorfskolan får man inte betyg, utan personliga Omdömen av läraren, som ju lärt ut och sett varje elev och vad den vuxit i hop med under resans gång och skolpeng det får man i alla fall. Dessutom är Waldorf den enda skolan som har i förtroende av vår Regering, att själva få utse "kompetenta lärare", oavsett om dom har den statliga lärarutbildningen eller ej, utan kanske rent av bara är en futtig liten rymdforskare från Nasa istället, som kan någonting, men som också är av skolans lärarkår ansedd som även lämplig som lärare, i låt oss säga ett ämne som det passar sig att lära ut något i, och att den viktigast av allt KAN lära något ut. Det får Inga Andra Skolor i Sverige. Inte Vanliga. Inte Privata.

Så jävla glad att jag har mina barn i en kompetent miljö.

Och här kommer min knorr.

För en tid sedan gick jag med i en facebookgrupp som kallar sig Socionomerna; tror jag. Det första jag möts av när jag kliver in, är en ung tjejs vädjan på "Wallen", att någon ska upplysa henne om vad ordet "Diskurs" betyder.
Denna människa, som var en kanske ca 18-22, tjej, som gav intrycket av att vara så där allmänt "vanlig"och allmänt ointresserad av att plugga, hade alltså tagit det konstiga beslutet att sätta sig på en utbildning till att bli en utövare av yrket socionom. Det hon själv gav intrycket av var, att hon inte fattade ett piss av sin utbildning, att hon inte tyckte det var roligt alls, och att hon bara kämpade i motvind just då. Mina ögonbryn kunde nog inte höjas mycket högre över havsytan än vad dom just då gjorde, och jag var på god väg att skriva en enda mening till henne, men jag är glad att jag lät bli, men nu ångrar jag mig.
Är man så jävla personligt insiktslös, intelligensbefriad, och slapp att man inte ens kan komma på att slå upp ett ord, som man inte förstår, innan man skyltar med det inne på ett forum för sakkunniga (likar??) om, att man är helt omdömeslös och passiviserad, så kanske man bör nöja sig med ett jobb på McDonalds istället. För det värsta man möjligtvis kan ställa till med där borde väl vara att någon jävel får bli utan sin Jävla El Maco eller nåt annat kroppsfarligt som kallas kanske, föda, om man har tur.

Sen undrar jag, hur man tänker sig att man ska kunna använda sin analytiska förmåga Vidare, ja i hennes sits alltså; när man kommit ut i yrkeslivet, och sitter där, med låt oss säga några traisga Barn som kanske blivit våldtagna, misshandlade eller allmänt vanvårdade och i behov av kompetenta vuxna trygga famnar, som ska hjälpa dom tillbaka till ett normalt liv; i veckan; om man inte ens vet vad ett ORDLEXIKON är för något och än värre, ( Även om ett ordlexikon finnes, vilket är ett krav om man läser på en högskola) inte förstår vad som står däri! Det är så fruktansvärt skrämmande att se att dessa konsekvenser (ja jag ser såna människor som konsekvenser) av den vita människans jävla så kallade utveckling. (Det är snarare avveckling.)

Mina frågor blir.
 Hur har man det fatt?, om man å det ena, skryter om att man går en höjdarutbildning i inledande mening, men där man i åtföljande meningar, talar om att man avskyr denna utbildning, därför att man helt enkelt inte är i stånd att kunna utföra den? I vuxen ålder????? Vem fick henne att få för sig att hon skulle plugga över huvud taget?, när hon inte ens gillar det?
Nu låter det som att jag blivit besatt av endast den här personen, men det har jag inte jag lovar. Den här personen var den person, som fick bägaren att rinna över.
 Varje år massutexamineras inkompetenta människor (unga zombier), som bara har en enda sak att hänga upp sin gymnasietid på; nämligen att få supa sig fulla på ett flak, och ha på sig senaste klänningen från Hm med en ful FejkGucci på armen full med några folkbärs, och ja, jag Pissar på den där jävla svintraditionen för den är ett hån mot kunskap och mot mitt samhälle.
På teven kan jag inte kolla på ett enda jävla program, utan att bli avbryten av psykopat inslag där sk normala människor, på fullaste allvar tar betalt för att lura människor att tro att de själva verkligen använder dom där kemikalieprodukterna, bilarna som förstör vår planet, tjänsterna som åsyftar att underlätta för alla vita egons arslen, underhållnings aktiviteter för att slippa komma på att det finns ett organ ovanför nack-kot-pelaren att hitta på en egen aktivitet med eller för allt i världen inte får jag glömma Fredags Myset, som är hela FOLKHEMMETS NAV Nämligen; Sitt nu framför teven och känn hur duktig du har varit hela veckan när du inte fått vara människa en enda sekund, så att OLW kan få tjäna fett med pengar på just Fett och AGE/ALE som du garanterat får cancer av om du inte skiter till nästa fredag.

Vart blir man en omdömesfull människa, som vill andra och sig själv väl, som kan sätta gränser både för sin egen och andras förmåga, som kan göra prioriteringar som leder till fruktbarhet för andra levande människor istället för högst olevande budgetar från Nestle och Sony Eriksson? Jag tror chansen är högre på en blomsteräng än i tillstånd av onyktert svin-hallicunerande.


Och ännu en eloge till Waldorfskolan i västerås, som bar ut sina två gymnasielever förra avslutningen, sittande på en tron med blommor. Så fint. Så värdigt. Jag grät faktiskt, och det gjorde jag inte ens på min egen studentexamination.

Kamma mig inte medhårs

Riktiga vänner hjälper mig att bli bättre, när jag är som sämst. Riktigt dåliga vänner, hejjar på och får sin motvilja till förändring tillgodosedd.
Barn säger svar på tal, för dom är konkreta. Jag känner mig fast i den här jävla livstilen och nu är det nog.

Det jag som mest avskyr och vad som väcker helig vrede i mig är ohelig dumhet, diskriminering, rasism, "social narkotika" (Bob Marly), feghet och all allmän frånvaro av mänsklighet samt okunnighet.

Vad triggar mig denna dag?
Jo RASISM.
 Jag skulle vilja byta flagga, och nej det är inte invandrarnas fel att svenska flaggan förknippas med rasism och människofientlighet, naturligtvis. Invandrare brukar inte springa omkring med nationens (den demokratiskaste i världen? med lika värde för alla?) FLAGGA och bete sig hatiskt och våldsamt och fientligt mot andra människor. Det är RASISTER som gör det.
Och med någon som helst neuro-vetenskaplig uppgradering inom ramen för minnet och hjärnan kan man snabbt som ögat ställa upp talet
RASIST+SVENSK FLAGGA=PROVOKATION

Så. Alla som hänger sig åt att förnedra vårt lands flagga i åsyfte att göra skillnad på arten ARIEN som man inom tex viss astronomi (ska återkomma med källa vid senare tillfälle)  åsyftar HELA JORDENS BEFOLKNNG som klant-nazzarna tolkade (med stor svårighet) som gult hår+blå ögon (exakt som min morfar faktiskt, men inte som mormor , hon var snarare brunhårig)och genom att dela upp och göra sig löjligt intelligensbefriade över, att något helt enkelt fattas dom.

Såhär är det. Jag vill inte ha rasister på min facebooksida, inte för att jag vill ta någons rättighet att få utrycka sin åsikt, utan för att jag inte klarar av så mörka och kärlekslösa energier samt dumhet. Jag tar nu bort såna som uppdaterar om sån skit samt jag vägjar till er so kan tänkas göra det; ta bort Er.  Man kan ju gärna få ha huvudbry om invandringspolitik, kulturer religion och whatever, men folk som hänger sig åt "vi och dom" prat som är allmänt aggressiva, glorifierar the Fyrer ens åt ett hårstrå eller annat "bre-i--vi-ks aktikt psykos-snack, vik hädan.

Follow your leader?

Skillnad på Min vilja och nån annans lust.

Jo för så här är det. Nu har jag gjort det. Jag har vårstädat vänskapslistan på Facebook. Eller som jag filosoferade i kring det hela förut, jag gjorde en Facebook-sköljning. Ja alltså jag drog en parallell till tarmsköljning, som ju är ett effektivt och snabbt sätt att få bort gammalt skräp och skit i tarmarna som bara skapar olust och dålig energi.

Jag mådde faktiskt dåligt av det ett tag först, nästan deprimerad, har inte hämtat mig än faktiskt men nu efter en välbehövd tupplur med min bebis känner jag mig lite lättare i humöret. Tänk att människor som jag aldrig träffar, ändå kan ha en sån jävla impact i mitt liv, min vardag, att jag blir psykiskt påverkad av det. Och jag är inte riktigt klar med det hela, men jag tog det värsta först, om jag säger så.

Jag har grubblat över det länge, säkert flera år , hur man ska göra ifall man faktiskt vill göra slut med någon, som man känt men som man känner inte längre ger någonting eller ännu värre, som man inget kan ge Till!

Sensate året har det verkligen börjat gå mig på nerverna, på humöret, ja till och med sinnestillståndet. Och jag har börjat känna mig negativt provocerad av alla dessa på min sida, som man ständigt och jämt möts av, när man bläddrar efter det lilla som ska lyfta dagen med sin strålglans, istället kommer i skuggan av en massa själv-utvikande om ditt och datt och oftast utan total mening om saker som Jag i allafall bryr mig väldigt lite om. Eller kanske totalt inte; "väldigt mycket om". Jag har gått från att säga meningslösa meningar om meningslösa händelser i lättsamhet för att skapa glädje till att försöka visa vem jag är med en djupare innebörd i stället, och till min förvåning har folk börjat ta avstånd från mig. Dom man mest trodde skulle "lika" mina ansträngningar är dom som gör det minst, och dom jag knappt kunde tänka mig börjar hoppa fram både här och där.

Så långt har det faktiskt gått att det börjat dras paralleller till vad jag skriver utifrån mina känslor och tankar om mitt liv till sina egna liv och utöver detta även börjat konspirera kring detta och komma med det till mig med ilska.

Så nu är måttet rågat. Det är inte sunt. Och det befarade jag ju. Så nu startar jag om känner jag. Och jag vidhåller, för nu vet jag ju att det kan sitta en och annan som ju verkar högintresserad av vad jag har att säga; att detta är min blogg och här skriver jag vad jag vill.

Människor som har svårigheter med att särskilja och dra skiljelinjer mellan åsikter, känslor och tankar ; mellan ditt och mitt; mellan jag och du, dömer jag ut till att vara människor som jag för det första är övertygad om är störda, mensom heller eller pga detta inte kan skilja sin egen inre värld med andras.

Dessa människor dömer jag även ut att vara dom som oftast har vänskapsrelationer som mer påminner om medberoende relationer snarare än vänskap. Och dessa människor, mår jag dåligt av att ha att göra med på alla vis.

Något jag ofta gillar att säga är; "att jag gör som jag vill". Och det står jag för. Vad vissa då får för sig är; att "göra som man vill" är samma sak som "jag gör vad jag känner för", och då återkopplar jag återigen till mitt utdömande av medberoende människor som jag mår dåligt av som lever sina liv för att slippa upptäcka att deras inre värld endast existerar i deras egna huvuden, att: När jag gör som jag vill, utgår jag ifrån min vilja, den vill alltid göra det som är moraliskt, kärleksfullt och korrekt. När du gör som du känner för utgår du ifrån dina egna, behov, som i princip kan vara vad som helst som du för dagen har att manövrera, vilket kan få i princip vilka konsekvenser som helst, för vem som helst.

Beblanda inte mig i det. Tack.

Så.

Nu är jag klar att skriva och göra som jag vill.

Slut på trams

Senaste veckan har saker och ting blivit så jävla läskigt uppenbara. Och jag förstår mig själv helt och hållet.

Jag måste bara få det ur mig, för jag känner att det är såpass allvarligt att det kan gå illa annars. Illa på det viset att jag blir affektiv och jävlig. Vilket gör allt ännu jävligare. Men dagens sanning för mig är; att det jävligaste i livet är att ha barnen ifrån sin kropp varannan vecka, utan att kunna påverka alls med vem dom ska vara, utsättas för.

Varje upplevelse ett barn får, är något det utsätts för då det inte kan välja själv över huvud taget, och vad som är bra eller dåligt är något som glömts bort.

Tills nu för min del

Jag tänker inte gå med på det längre. Jag tänker inte sitta och spela med och tycka synd om vuxna människor för att dom inte får vara barn. Jag tänker öppna käften, och säga exakt det jag känner för; så fort jag kan, om det kan slå ett slag för en beroende och oskyldig människa. Jag börjar som alltid med mitt.

Så om det sitter nån liten lus därute och läser det här, och tycker att jag låter läskigt så kan jag säga så här: Det finns inget läskigare än att vara ett barn i händerna på egoistiska, o-lyhörda och osunda vuxna. Till synes vuxna som fortfarande är barn.

Det finns inget i min värld av egen erfarenhet som säger mig, att det är bäst att vara försiktig för Någon vuxens skull över huvud taget.

I sverige är vi myndiga när vi är 18.

Då klarar vi oss fint själva. Även saker vi upplever läskiga, kränkande, ojusta, elaka, osanna, otrevliga och whatever, klarar vi själva. Det ska vi alltså enligt lag göra.

Det är i allfall min känsla. Att ett barn behöver inte osäkra vårdare som leker med sina små barns tillvaro utifrån sitt eget skadade, omogna, osunda whatever-perspektiv; utan självsäkra o-egoistiska sådana som sätter sig själva först på en enda premiss:

Att se till att fungera VÄL och adekvat. För att någon ANNAN är beroende av dem.

Just nu går det sk vuxna därute som jag betraktat under år, som ger mig rysningar. Dom är läskigt många. Och mitt liv har varit så ovärdigt mot mig Att jag måste ha vetenskapliga bevis för att våga känna mig berättigad till att få berätta om mitt liv. För att inte störa någon annan, inte kränka någon annan, inte förtala någon annan, inte göra någon annan besviken, inte göra någon annan utskämd. Någon annan som i mitt liv är och alltid har varit Vuxen.

http://www.naturalchild.org/jan_hunt/misunderstand.html

http://www.naturalchild.org/guest/richard_grossman.html

kärlekens roll

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag orkar inte egentligen. Men jag orkar inte gå och sova heller. Jag gillar inte att tvinga fram något att skriva. Det som inte kommer naturligt ska inte komma? Men samtidigt, denna dagen kommer ju aldrig åter. Någon insikt har jag väl fått idag?

Jag undrar över boken "Kärlekens roll" av Sue Gerhardt. Alla tror vi på kärlek. Konstigt då att vi är så jävla förstörda, vi människor, att vi behöver ha en Sue Psykoanalytiker, som skriver en bok om hur viktig kärleken är, för oss. En bok som med vetenskapliga fakta, kan bevisa, vad kärlek innebär.

Så sjukt. Den är jävligt bra. Jag svär för mycket.

Den är inte bra som för "att den är spännande", utan för att allt som däri står, är (troligtvis så långt det empiriskt kan härledas) -är sant. Ingen roman med andra ord om flummiga kärleks visor utan strikt uträttade experiment på våra hjärnor (som även apors och möss) som gett oss kunskap om hur vi blir förstörda av "uteblivet" kärleksintresse, i våra hjärnor, som spädbarn.

Jag såg ett spädbarn på badhuset idag. Han satt fastspänd i en bilstol. Hans mamma gick omkring en bit i från honom, och han släppte henne inte med blicken. Hon skrattade välmenande åt honom då och då. Sen matade hon honom med något som hon troligtvis gjort själv ur en glasskål med sked. Själv höll jag min flicka tätt i famnen. Släppte henne inte alls ifrån mig. Hon var så glad.

Mamma sa en gång, vid en annorlunda sammankomst då min pappa även var där, att hon tyckte att det viktigaste av allt är kärlek. Pappa motsatte sig hennes tyckande. Han hävdade att det var mat som var viktigast.

Detta är mina gåvor från dom. - Kärlek och mat.

Även så är dessa mina stora huvudbryer: Vad är kärlek. Vad är mat. Jag har insett för längesedan att det ju faktiskt går att diskutera. Kanske inte för 1000 år sedan. Men idag, 2012. Det finns ju säkert otaliga åsikter om vad kärlek är och om vad mat egentligen tack vare 100 år av jordutplåning, borde vara.

Ja så är det. Inget är längre, vad det egentligen borde vara. Detta är mitt gissel.

Jag försöker göra om mig själv till, Vad jag borde vara.

Eller kanske rättare sagt; till vad jag borde FÅ vara.

Kärlekens Roll är dagens tips.

Jag har hur mycket som helst att komma med

Nu bestämde jag mig själv för att trotsa min skräck för dagen, och göra tvärt emot. Istället för att gå på den destruktiva känslan i mig som jag haft sedan igår och som i förmiddags höll på att förtära mig med sin arrogans tänkte jag programmera om den. Oavsett om den kommer försöka äta upp mig eller inte. Inuti känns det som; att jag är värdelös. Inte bara stannar det där, sedan igår har jag känt en frosseri känsla av ett obehagligt slag, blossa upp inom mig och fast jag bestämt mig för att börja äta mer Raw-Food och käkat tillräckligt många Raw-food desserter de senaste 3 veckorna för att tro på att det är fullt möjligt att gå över till denna sundare kosthållningen, så slog en vansinnesfrossa upp igår. Jag följde den såklart. Och med fullmånen som kom i torsdags, så jag är som ett svällt vattenpaket med värk i leder och svullna händer slog jag till med lite snabba kolhydrats-hoola-baloo som grädde på moset. Imorse ville jag gråta och döda för min gylf går inte igen med ca 10 cm glapp!! Och för en månad sedan gick samma brallor igen!! Inte nog med detta, så rundade jag av den härliga känslan som uppståd efter min morgon-green-smoothie med att käka upp resterna av plockgodiset jag köpte igår, samt även en blåbärs-kex-choklad. Igår drog jag i mig tre hallon-kex-choklad kakor på vägen HEM. Tar ca 20 minuter. Vrålhungrig var jag jo det var jag, men inte en uns av intresse för tex frukt som jag önskar att jag vill äta i dessa situationer. Som följd av att jag natten till idag hade ensam-ångest också då min karl var bortrest kunde jag inte fokusera på något annat än att få hem nytt godis som jag kunde gömma mig med uppe i sovrummet som för att ha något att pyssla med i mitt försök att hålla mig borta från ångest-fram-kallaren-min-karl, vilket inte funkade. Jag tog till orda istället, FÖRST. Sen gick jag upp och pysslade med mitt godis.
Magen hänger som ett jävla kadaver, byxorna spänner och händerna ser ut som vattenballonger. Jag vet fan inte vad det är med mig. Antingen är det Cipralex utdrivnings symtom på riktigt som är i görningen. Var ju ändå mer än 6 månader sedan jag slutade, eller så är det effekten av onsdagens Quigong ELLER ett  sammanslag av båda. Hoppas jag ger mig med detta alltså annars blir jag rädd.

Jag går och trycker på en tärande historia som jag ändå tycker  är värdefull, för jag misstänker att det finns många därute som jag. Som lever med en skrämmande historia i bröstkorgen, men med en sådan förljugen miljö i kring sig att det ter sig omöjligt att komma loss.
Därför bestämmer jag, att dom erfarenheter jag har fått i mitt liv, jävlar i mig är något att komma med. Mina erfarenheter, kan ingen ta ifrån mig.

Sanningen finns Därinne.

Världens jävla inspiration kom till mig. Ilsken inspiration dessutom, och nu skall den ut. Jag började städa min lilla 9 årings rum och ifärd med att plocka upp en massa dammiga pärlor som jag vält ut på golvet för ca 10 gången började jag tänka på övergrepp. Jag började tänka på att sexuella övergrepp inte behöver vara den värsta sortens övergrepp för en människa. Jag insåg vidare att jag tänker så ofta på det här att jag helt enkelt måste komma till en konklusion inom mig själv angående detta för att få bort oron inom mig. Att skrika till någon är också ett övergrepp. Att hota, skrämma, frysa ut och tvina likaså. Min stora känsla var att de övriga varianterna av övergrepp inte nödvändigtvis behöver kännas "lättare" än ett sexuellt övergrepp utan kan göra lika stor destruktiv inverkan på en individ och dennes potential att utvecklas till fullo.
Det är så jävla förbannat fruktansvärt att gå omkring och känna skam för att man utsatts för övergrepp, av alla dessa slag för den som blir utsatt för dem. De tar i anspråk så mycket tid, energi och livsglädje för en individ som istället helt enkelt kunnat göra "någonting annat". Det är än mer så fruktansvärt jävla frustrerande hur lätt det är för förövarna att komma undan också. De behöver bara vika hädan och låtsas som ingenting.
Att vara trasig för att någon gjort "sönder" en och samtidigt känna sig "skyldig" till det är inte ett värdigt liv. Det är inte ett fullgott liv. Det är inte ett liv fullt av livskraft. Det blir till ett levande helvete som man på något vis måste inrätta sig i eller efter. Jag bestämde mig för 10 år sedan att ändra på det. Då visste jag inte det, men jag vet bättre nu. Jag har lärt känna mig själv. En trasig varelse.
Om jag har tänkt att skriva om mig själv för att komma ut ur garderoben inför mig själv eller inte har jag inte tillgång till att inom mig själv förstå just nu. Däremot är det mitt enda sätt att handskas med smärta som någon annan gett till mig, utan att fråga. Utan att be om ursäkt för. Och utan att ta ansvar för. Och det fortsätter. Vart jag än vänder ögonen ser jag bara min egen smärta och jag vill sluta med det. Om jag kommer hänga ut någon eller inte kan jag inte garantera för jag har dagar då affektiviteten är ett gissel men jag fick en insikt när jag plockade pärlor.
Det är inte mitt ansvar vad andra gör emot mig. Och jag är inte skyldig att ta hand om deras känslor. Vad jag däremot har ansvar för är mig själv och mina små oskyldiga barn, och jag är skyldig att att se till att jag är trygg så att jag kan se till att mina barn är trygga. Så om någon känner sig uthängd eller inte tänker jag inte ta ansvar för. Det man inte kan stå upp för inför sig själv kan komma att slå tillbaka emot en själv. Och är det så svårt att våga erkänna sig själv skyldig inför sig själv som att det skulle vara"farligare" än att ta risken att hamna på någons blogg och bli uthängd inför hundratals så kanske det är meningen och det bästa.
Jag skiter i´t.