Mycket händer i kärrbo

En trevlig liten kyrka det hära. Här har vankats både lucia och körsång på familjegudstjänst. Säg mig säg mig, är jag kristen i smyg?

Dragspelsmun

Idag är jag så förkyld att jag inte kan le, får då spricker läpparna. De känns konstant ihopsydda, men som att svidande eldblod sipprar ur stygnen.

Najs!!

Min hund står o tigger här.

Nacken värker.

Hela jävla ryggen har värkt inatt och händerna har börjat somna igen.

Jag har drömt att jag åkt fyra gånger i en lamborgini - framochtillbaka- till en patient som hade glömt någoti Hallsta, fast det var till kungsåra, och så var jag och gjorde bort mig på ett arbetsprov som hästskötare i ett seriöst ridhus, då jag dök upp utan brallor och med mina barn i släptåg, i Hallsta, fast det var i sura. En häst fick avlivas och jag vaknade upp förvirrad och trött.

Men barnen var i behåll, dock med maskeradkläder på sig.

Jag är sur för att jag är på dåligt humör idag och känner mig som en felbakad fetaost.

Jag saknar kraft.

På ett verkligt sätt. För jag är sjuk.

Det ironiska är bara, att fastän jag varit sjukskriven sedan 2005, så har det sjukdomstillståndet blivit det normala tillståndet, vilket har inneburit konstant nedsatt kraft, av olika styrkor, men det har inte gjort mig sur. Men en jävla förkylning, som klart och tydligt talar sitt språk, gör mig helt jävla förbannad. Fy fan så mänskligt och skräpigt. Jävla bakterier.

Igår ringde en snurrig kvinna från arbetsförmedlingen till mig, och än en gång fick jag bevisat för mig, vilken typ av människosyn, som försiggår, uppe i våra statliga och kommunala myndigheters salar.

Hon babblade på, jag sa inte ett ord knappt, för jag fattade rakt inte vad det var hon egentligen ville.

Hon tyckte iallaf all att det var "bra" att jag hade "tagi tag " i jobbet och "iallfall", att jag fått ett jobb, var ju underbart, och att det ju var "jätte bra" att jag "iallafall" hade fått några tider till jul.

Jag stod som en sten, och bara höll mig för skratt, och tänkte, - vad är detta för clown?. Vem är det hon försöker trösta här? Har jag sagt att jag är ledsen??

Efter mycket konstaterande från hennes sida om det ena "iallfallet" och det andra "bra,att,du,tar,tag,it" så frågade hon:

- Om jag tänkte gå på arbetslivsintroduktionen som jag missade?

Och jo sade jag, visst har jag tänkt det, men du förstår det är egentligen inte så angeläget för mig eftersom jag ska börja studera.

Sen kom ett "förtjusningsvrål", av det mer "falskare" slaget och ett mildare ursäktande för hennes klumpiga "tagande" av min tid (itelefonen), och jag kände att mitt skratt nästan hade sjunkit ner i brallorna som en senapsgul pöl, av lättnad.

Men samtalet slutade inte, utan hon fortsatte fråga ut mig, vad för utbildning, när, var hur etc.. och ännu mer förtjusningsvrål ljöd i mina öron.

Hennes arbete var fulländat. Jag var ingen utsugare. Jag var ingen lat looser som låg på soffan. Jag var ingen misslyckad bov.

Jag var godkänd.

Och med det, tackar jag mig själv och min ande, för att jag tog mod till mig, att byta mina barns dagis och grundskoleplatser, över till deras grundläggande miljö borta på Waldorf/Steinerbarnträdgården.

Jag har åsamkat de små Sprudlande Lycka igen, en totalt genomsyrad miljö av intelligens, kärlek och kunskap och inte bara det, total Fokusering på upggiften.

Att bygga barn.

Barnen är beviset.

Olyckliga barn, befinner sig i en olycklig miljö.

Det kan jag stå för.

Puss och kram alla, som har förmåga att ta emot en puss och en kram, även fast deras samveten är aktiverade så till den omilda grad, att du skulle kunna döda =)

Auf Wiederzen

Advent närmar sig med raska steg

Och det gjorde även en älgko och hennes kalv häromnyssens på Ändestavägen i någonstans. Men inte var det adventspepparkakorna de var ute och gick efter, utan våran grannes frysta äpplen på träd. De var så fina att se på, älgarna alltså, och jag är än en gång överlycklig över att jag har ett sjukt barn hemma, som tack vare, gjorde denna upptäckt möjlig.

Sjuka barn ja, förresten, när man ändå talar om trollen. Jag undrar verkligen när i min lilla flickas historia som jag blev sjuk egentligen.

Det är ju nämligen så att jag gått och vunnit lite nytt färskt modfälldhet och pga av detta, blivit totalt anti-vänlig, så här mot jul. Det vankas hårda klappar. Jag har hört att de är populärast.

Här får jag alltså sitta fortfarande totalt slut av och till av stressattacker, medans andra, får ha liv och fungera normalt, och leka, till synes normala livsföringar, dygnet runt.

Jag undrar. Varför jag?

Jag var och hälsade på min älskade mormor i lördags. Efter flera års uteblivning av påhälsande, ringande och skrivande. Och jag kände att jag bara ville krypa in i hennes skinn, och vara hos henne tills hennes sista dagar, och försvinna in i ljuset med henne när hon är klar.

Men så insåg jag ju, att det går ju inte, för jag kommer bli oändligt saknad av mina två små flickor, vars barn (det har jag redan bestämt) som jag så gärna vill få bli en Mormor Nr1 Nr2 till, en vacker dag, och göra om allt, och sätta på verklighetspränt, allt det som jag fick uppleva, som byggde mig men som också togs ifrån mig en plötslig dag.

Och varför det?

Jo. Här börjar en saga, som kommer: antagligen ligga till grund till ett antal sagor, jag kommer nedteckna tillslut, utan minsta samvete för varken min grammatiska okunskap eller besvärande omnämnanden av verkligheten, så som den serverades mig på fat, fast jag inte var varken hungrig eller sugen på det.

Jag sitter i soffan, min dotter här framför mig ropar:

-Nr 60!! Säg det var jag!! Rätt!! Ta!!

Hon har anordnat lotteri här framför mig. Jag får ta en lapp i en skål, hon säger vad för siffra som står på den, sen ropar hon ut siffran, och då skall jag ropa: -Det är jag! Så vinner jag. På varje lapp dessutom, och efter varje utrop, får jag välja en kula, eller en liten snäcka från fårö eller en lego-pryttel. Jag stoppar dom i bh-n. Där är det nu fullproppat med kulor, snäckor och legobitar.

Jag kan ärligt säga att jag i några sekunder inte alls var sugen på denna lottdragning för jag ville facebooka, koppla av hjärnan, luska i vilka kurser jag ska anmäla mig frivillig till inför våren och lösa några av dagens problem. Men jag hejdade mig. Som jag oftare och oftare gör, i och för sig de senaste åren även har gjort, men idag väldigt närvarande.

-"Varför ska jag säga nej till min lilla älskling" Inte för att jag säger nej i vanliga fall, bara för att, utan för att jag ofta måste prioritera i vardagen. Leka eller laga mat. Leka eller tvätta. Leka eller ringa viktiga samtal. Leka eller gå ut med hunden. Leka eller forska på internet. Leka, eller inte leka. Det är frågan.

Idag var vi fanimej befriade från detta prioriteringsok. Båda är vi sjuka och sunkiga. Vi värker, och vi är i lugn och ro och jag sade Ja, till att leka.

Detta fick en avgörande betydelse för min lilla älskling i hennes liv. I hennes kropp. I hennes sinnen. För antagligen resten av hennes liv.

Och det vet jag. All lycka som alstrades i henne när hon fick spela ut sin lilla idé, med sina omsorgsfullt ritade, utklippta lappar som hon med oändlig förtjusning ville dela med sig av till mig, blev en materialisering i vårt liv. Både hennes och mitt. Och består för alltid. På grund av att jag sade. Ja.

Jag har blivit en tvärilsk människa. Av någon orsak.

Jag har förmåga att leverera direkt-aggresiva mot hugg, mot vem som än hugger mig oavsett, kön, rang, religion eller villa storlek.

Jag känner stark olust till allt som jag inte själv får säga ärligt ja till, så till den grad, att jag blir sjuk.

Jag har lyckligt nog så överfyllt av glädje, lycka och sol i mitt hjärta, att jag kan flexa mellan dessa lägen, ganska balanserat nog för att hålla mig från fängelse men ändock är jag inte nöjd.

Jag är inte god nog tycker jag. För jag blir alltid upprörd. Vart jag än har vändigt mig och vridigt mig här i livet, så har jag blivit upprörd.

Och inget upprör mig så mycket som de människor jag känner mig tvingad att vara beroende av. Så vida de inte är snälla och omtänksamma och ärliga mot mig.

Jag pallar inte mer negativitet.

Jag har gjort ett försök till avslut på mitt förflutna, som jag inte kunde välja själv.

Jag har gjort försök till påbörjan av ett nytt kapitel i livet, som jag skriver själv.

Men snacka om att det är smärtsamt. Det är befriande att göra sig av med falska relationer. Men all energi som slösats på vägen, har gjort jävligt ont att förlora.

För nu vet jag att som barn, står man över all förtjusning man hade rätt att känna, för att tåla, slag, onda ord och hat, lika lätt som man skulle ha spelat lotto med sina fina små bilder. Skillnaden blev bara att lönen man fått i lycka från att ha fått dela ut priser utan att kräva något tillbaka, blev istället en eftergift i skuld, smärta och ångest. Fast man inte bad om det.

Alla barn i den här världen ska få mina goda tankar. Och mina onda tankar är jag så jävla god trots mig aggressiva tendens, att jag besparar dem som gav dem till mig, att få dom tillbaka.

Fast lömsk nog är jag ändå. Jag kanske ändrar mig.

Sanningen skall nu få svämma över

Jag har härmed bestämt mig för att icke gå den vänliga vägen fram. Dock skall den vara vit och full av ljus.

För mig är vänlig lika med falsk.

Jag är sann. Från och med nu och det har tagit för jävligt mycket kraft, svett, lidande och oro att komma fram till hur jävla osann jag har varit.

Dock vill jag lära mig själv detta:

Det är inte lätt att ta "rätt" beslut som bygger på en felaktig sats eller ett felaktigt tal.

Rätt och slätt.

Man kan inte göra bättre än sitt bästa, utifrån den information man får och har.

Nu bestämmer jag mig för vad jag har för information, och den räcker för mig. Jag tänker visa alla falskspelare ute i världen vart skåpet skall stå med dessa ord som ledning:

Frihet Självständighet Hederlighet Rättvisa

Från och med för några veckor sedan tänker jag vara så långt ifrån snäll som jag bara kan, mot dem som sparkar på mig, när jag ligger ner.. eller som för dens skull för övrigt har mage att vara elak, orättvis eller attackerande.

Punkt.

Det är Drastiska beslut på gång

Och de är efterlängtade och antagligen välbehövda samt befriande.

Jag skulle vilja säga godbye till allt som faktiskt inte Ger mig ett skit i mitt liv. Och bara ha några få positiva brunnar där jag faktiskt kan känna mig hemma, efterlängtad och behövd neri.

Ända fram tills jag födde mitt första barn har mitt liv varit ett helvete. En cell av fruktan. Av ensamhet och skräck.

Min första lilla dotter släppte mig fri.

Min andra dotter ledde mig igenom helvetet som tiden skapat.

Och nu känner jag att jag nästan är helt ute.

Men nu återstår det allra jävla värsta av allt.

Att säga Ja till allt som var. Att acceptera att det faktiskt var så. Och att våga Se vad jag faktiskt har sagt nej till.

Jag har sagt nej till mig själv.

Jag bönar och ber för att jag ska välja rätt väg bara, den goda vägen. Och inte skapa mer negativitet omkring mig.

Jag vill fanimej att rätt skit ska vara i rätt bytta.

Och jag är fan imej ingen bytta för andras skit längre.

Jag är en snäll människa, som hamnat i händerna på rena dårar.

Nu vill jag frigöra mig från dessa.

Allihop.

Vad yrar jag om?

Jag kan bli förbannad när jag minst anar det! Och parallellt med detta kan jag även få ryggskott när jag minst anar det men mest märker det!

Två krämpor att jobba med år 2o10.

En annan punkt som står som överst i pannan på mig är;

- ska jag lägga ner internätandet totalt?

Det verkar inte vara så bra för mig trots allt. Så mycket jävla frikommunicerande att jag blir desillusionerad och halvparanoid.

Det fina med mig samt säkert också det smått skrämmande är nog, att jag inte så gärna håller igen på mig själv. Men jag har inte vett till något annat samt som Anja Pärson sade i tv igår;

-Varför Skulle Jag?

Min högsta inre tanke om mig själv är inte att hålla igen på mig själv och vara falsk och trevlig.

Nej min inre högsta tanke om mig själv är att vara sann och rättvis och modig. Som en riktigt jävla hovnarr helt enkelt och inga jävla ulvar i kycklingfjunsdräkter ska längre kunna få mig till annat.

Så vad yrar jag om då? Varför bloggar jag? Varför bloggar nån? Varför bryr jag mig? Eller varför när jag ändå sitter o skriver poänglöst dravvel när jag mår som sämst, inte skriva det i min dagbok istället? Varför är det lättare och skönare att skriva det i en jävla blogg bara för att nån annan kommer läsa det?

Jo, därför att då SYns jag. Samt då kan jag inte smita undan, Sen. Då är det upplagt på bordet och färdigt att inmundigas, avsmakas och eventuellt uppkräkas.

Och det är modigt. För jag vågar skriva dravvlet, och det är min utmaning.

Kort sagt då kan jag inte bortförklara mig längre.

Idag Leder jag

Det är ju så typiskt att jag är så jävla less igen.

Och här nedan nedtecknas följande blogginlägg, aningens luddigt denna onsdag, när jag egentligen låg och vilade min planerade onsdagsvila:

" blir lessare och lessare på livet som sådant det är skapt.

Jag blir argare och argare ju mer jag får blicken tillbaka.

Jag blir aggressivare och aggresivare ju mer jag upptäcker med min syn.

Jag blir bättre och bättre på att använda min mjukvara sådan den var skapt."

På Jullans Löpsedel i Dagens Paranoia, kan man med kursiverad stil läsa:

- Tänk att jag blev så dumförklarad av prostituerade småpotatisar.

Nu är jag full med åtrå, till att ge, trots min ilska.

Det man kan ana i undertexten ( den som är under den övre texten i ovanstående text) är en slags hädanbrytelse från något förgånget, något, avlägset men ändå så påtagligt nära; Ja rent av något Mögligt!

Vilka är dom prostituerade småpotasiarna? När blev hon dumförklarad? Frågorna är många om ändå bara två. Som svar får man bara de luddiga förklaringsförsöken som följer nedan;

-Hädanefter kommer jag få svårt att inte vara falsk. Eftersom att jag från och med nu skulle kunna var det med ett leende på läpparna utan skamvete.

-Det lessamma är dock, att jag aldrig mer kan gå tillbaka till sandlådan igen. Dax att stå på benen.

Något har alltså hänt nu. Något har alltså hänt förr. Något gammalt, något nytt har mötts. Nu ska det utvecklas, nedarbetas, avvecklas, vidarebefordras samt återgäldas. Som en slags organisk/känslomässig kärnkraftsaveckling på kort sikt. Där de skyldiga, de oskyldiga, de utsatta, den utsuttna de ansättna samt de ursäktande skall ersättas. Med nytt.

Ursäkter är till för fegfittor rent ut sagt.

Riktiga män tar sitt ansvar.

Och på den här jorden finns bara män kan jag tala om. Kvinnorna är fittor så som dom själva vill utmåla sig så tydligt.

Män är människor. Kvinnor är fittor.

Sen finns det fittor som är män också men de går i samma vagn som kvinnorna.

Så. Riktiga karlar tar ansvar, säger jag då i egenskap av KarlUppfostrad med egen pappa som ensamstående barn.

Jag var nämligen ett ensamstående barn, och är än idag så ensamstående jag kan bli och tänker så vara. Dock vill jag gärna ensam stå bredvid någon annan som också är karl.

Jag är människa, med äggstockar, bröst och en fitta jo det är jag. Hormoner som är attraherande för hormoner av de slag som innehas i en organisk konstruktion där istället för äggstockar, bröst och fitta är utbytt till överutvecklat adamsäpple, sädescellspåsar samt kuk.

Ya.

Så var dagens Ledare Klar skruven (som min minsta dotter skulle ha sagt)

Yalla Alla ValHallah