outsourcing

det brister ut genom mitt huvud, det som sitter lite längre ner. De som talar i tungor talar i sina tungor. Kapa ej av dom.

Lita på kommunikationen ikring. Döm inte orden du hör, du själv kanske bara är ding.

Dingdong. Jag är trött. Skallen min känns som en kortsluten kyrkklocka. Jag orkar inte donga idag o inte konstigt. Är så trött o ställd så jag känner mig full. Fan inte bra att dricka kaffe såhär. Snacka om drog och gift. Jävligt farlig dryck ska jag tala om. 

Idag är det grått och regnigt, sitter i karlstad, som jag bestämt mig för att avsky pga av dess otrevliga stank som kommer i från det jävla pappersverket i grums eller vad fan det nu är. Men bra affärer jämför med hemma. I allfall vid första anblick men människovimlet i staden här fixar jag inte över huvud taget. I vässan går folk på rader, målmedvetet och snabbt utan flams o trams. Det är stressigt där också, men här var ju fan som att få en snedtändning på nån olaglighet. Folk harvar ju omkring o rör sig segt o ogenomtänkt åt alla jävla håll samtidigt utan att ha en plan. Ne fyyfan för det. Ordning und Reicthung säger jag bara.

Så är det ju också min fina fördom om värmland som helhet att det är en jävla massa trams. Det låter fint o Gött men inte så mycket mer. Ne. För mycket barrskog för min smak. Och för lite kontakt med öppet hav. Blä. Vill hem.

Såja. Där var den bearbetningen klar.

Till nästa.

Min nästa ångestframkallande punkt är rökningen. Som tilltagit sedan en vecka tillbaka. Jag kände ju på mig i etern att något var på tok här borta i tramslandet. Och så var det. Så nu har jag tröttnat på att röka men det har inte min kropp!. Jag lovade att aldrig mer ta en jävla cigg igen igår, för jag är så skrajj o känner verkligen i mina små lungpåsar att de skriker av rädsla för vad jag drar ner till dom. Men jag försöker göra munmetoden. Snurrar med tungan o får nikkointox via munådrorna. Men de e inte lika kul.. man blir ju fan nästan stenad av all ammoniak. Uras.

Fick ett Outflipp på min killle här nyss också. Han bestämde sig för att jobba istället för att hämta mig på lördag. Då brast det i huvet på mig. Jag fixar inte att känna mig bortpetad rent respektmässigt sett. Jag vill höra en dialog först så min bild kan bli klarare. Annars reagarera jag med häftig besvikelse och bygger således upp ett blixtsnabbt försvar mot fara.

Jag blir arg. Är ju instängd just nu också. I mig själv,  I en lägenhet i karlstad, i värmland. Kan det bli värre?

Imorgon kommer nåden! VÄSSAN im snart hemma!! =DDD

Till Kristoffer

Nu ligger du där.. ensam o kanske rädd. Men du är inte ensam. Bara så du vet. Vi sitter här, där vi är, och vi är med dig. 

Alltid.

Detta kommer bli bra tillslut. För det bestämmer jag nu. Bara du vill. Säg bara till.

Älskar dig.

Inget slår svart-vitt

"Om en mager åsna kommer till ditt fönster, 

möt den med respekt för den är din avbild."

Vers ur mexicansk låt från sena 40 talet.

Den var ju bara för go

Dax att vakna..

Jag sitter här och kan inte riktigt röra mig.

Min bror har fått en psykos. 

Och inte kan jag krama honom eller hålla honom. Måste dit nu.

Fucking jävla dynga. Måste fixa det här.

Det rör sig fanimej inuti

Ja. Ångest rör sig fanimej. Eller är det ångest, eller är det, det där, som skapar ångesten, som rör sig.

Jag vet jag. Ja det vet jag. Lidande finns faktiskt. Och jag är jävla trött på att överheter, som bestämt, att det är en mänsklig o-rättighet, att äga sina egna känslor och upplevelser, får sitta o styra o ställa.

Det behövs rensas upp ordentligt i den fina välfärden.

Ihjälfärden tänker jag från och med nu döpa om den till. 

Runk och piss och skit.

Är skeptisk.

Ja det är jag i sanning så inihelvete. Jag är skeptisk till mig själv, sedan ett par dagar tillbaka. Jag är så skeptisk, att jag helt enkelt mest bara föredrar att hålla tyst hädan efter.

Orkar inte med mer fuffens nu. O allt är ju fan fuffens. LIvet är som en jävla psykos. Och alla är ute efter mig.

Hehehhee. Det där sista skrev jag med "flit", för att det skulle lyfta fram det schizofrena bittra i det hela. Men det är så det känns. Man ser ju fan igenom allt liksom. Och  äntligen, på ca en sissådär, tja... 30 år då kanske.. , känns det as-skönt. Så jädra skönt. O bara hålla käft, och insupa allt fuffens som försigår. Och bara le. Förlänga käften i ett leende.

Orkar inte annat.

Gonatt.