Nu bestämde jag mig själv för att trotsa min skräck för dagen, och göra tvärt emot. Istället för att gå på den destruktiva känslan i mig som jag haft sedan igår och som i förmiddags höll på att förtära mig med sin arrogans tänkte jag programmera om den. Oavsett om den kommer försöka äta upp mig eller inte. Inuti känns det som; att jag är värdelös. Inte bara stannar det där, sedan igår har jag känt en frosseri känsla av ett obehagligt slag, blossa upp inom mig och fast jag bestämt mig för att börja äta mer Raw-Food och käkat tillräckligt många Raw-food desserter de senaste 3 veckorna för att tro på att det är fullt möjligt att gå över till denna sundare kosthållningen, så slog en vansinnesfrossa upp igår. Jag följde den såklart. Och med fullmånen som kom i torsdags, så jag är som ett svällt vattenpaket med värk i leder och svullna händer slog jag till med lite snabba kolhydrats-hoola-baloo som grädde på moset. Imorse ville jag gråta och döda för min gylf går inte igen med ca 10 cm glapp!! Och för en månad sedan gick samma brallor igen!! Inte nog med detta, så rundade jag av den härliga känslan som uppståd efter min morgon-green-smoothie med att käka upp resterna av plockgodiset jag köpte igår, samt även en blåbärs-kex-choklad. Igår drog jag i mig tre hallon-kex-choklad kakor på vägen HEM. Tar ca 20 minuter. Vrålhungrig var jag jo det var jag, men inte en uns av intresse för tex frukt som jag önskar att jag vill äta i dessa situationer. Som följd av att jag natten till idag hade ensam-ångest också då min karl var bortrest kunde jag inte fokusera på något annat än att få hem nytt godis som jag kunde gömma mig med uppe i sovrummet som för att ha något att pyssla med i mitt försök att hålla mig borta från ångest-fram-kallaren-min-karl, vilket inte funkade. Jag tog till orda istället, FÖRST. Sen gick jag upp och pysslade med mitt godis.
Magen hänger som ett jävla kadaver, byxorna spänner och händerna ser ut som vattenballonger. Jag vet fan inte vad det är med mig. Antingen är det Cipralex utdrivnings symtom på riktigt som är i görningen. Var ju ändå mer än 6 månader sedan jag slutade, eller så är det effekten av onsdagens Quigong ELLER ett sammanslag av båda. Hoppas jag ger mig med detta alltså annars blir jag rädd.
Jag går och trycker på en tärande historia som jag ändå tycker är värdefull, för jag misstänker att det finns många därute som jag. Som lever med en skrämmande historia i bröstkorgen, men med en sådan förljugen miljö i kring sig att det ter sig omöjligt att komma loss.
Därför bestämmer jag, att dom erfarenheter jag har fått i mitt liv, jävlar i mig är något att komma med. Mina erfarenheter, kan ingen ta ifrån mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar