Barn

Jag är så glad.

Senaste tiden har komplimangerna runt i kring mig haglat. Nej till mig har dom inte haglat alls, utan till mitt barn. Jag vill bara skriva ner lite jidder av slutstser jag fått till följd av dessa komplimanger, dels för att visa uppskattning, men även för att en del av dem väcker så mycket känslor av förvirring i mig.

Vart jag och min bäbis än går (nästan) när vi är ute bland folk (bär henne alltid i min bärsjal från Oscha Slings eller bara i famnen och i värsta fall av shopping-överslag i en kundvagn), är det första jag slås av när vi kliver omkring, så många som uppmärksammar oss. Det tittas, les, flinas, fnittras, skrattas, gläds, vinkas, gullas, pratas, beröms, förundras, minns och säkert mycket mer än så. Men kort sagt kan jag bara sammanfatta min hela stora känsla jag får av all positiv uppmärksamhet som att det helt enkelt

AVGUDAS!!

Senast igår på Vårdcentralen kl 800 på morgonen gick en sköterska igång så fort hon klivit ut genom en dörr. Hon fnittrade och gullade och hävdade bestämt att ett sådant barn skulle vara på hennes jobb varje morgon för då skulle hon inte kunna vara trött och sur!

Härligt sade jag; Alla arbetsplatser borde ha lite barn på sig alltså! (jag har alltså löst problemet för alla som är sunda nog att känna att barn under 3 år bör få vara med sin mamma och ingen annan)

Jag kan omöjligt tro att just mitt barn är så guda-bedårande (fast såklart tycker jag ju det) att folk blir totalt förhäxade, precis som att andra barn inte får folk att känna samma grej; men grejjen är att mitt barn SYNS.
Folk är inte VANA att se så små varelser vara bland oss, för vi stoppar bort dom i våra dyra vagnar.
Mitt barn väcker alltså så mycket positivt i människor som ser oss att det rakt är omöjligt att känna sig deppig om vi går utanför dörren.

Det flesta är äldre människor både gubbar och gummor, näst mest är det halvgamlingar av kvinnligt kön, och minst är det folk i 45 års åldern och ner till min egen som är 34. Där varierar det väldans. I alla åldrarna finns en och annan som ger "odefinierbart" intryck, där jag inte riktigt vet om det är total förvirring över vad varelsen har för tillhörighet eller bara total barn-hat. Men även de allra allra minsta blir betuttade av att se min lilla bäbis vanka runt i sin ull-utstyrsel och plocka och grejja vare sig vi är i klädbutiker eller ute på en trottoar, och brukar oftast försöka pocka hennes uppmärksamhet så dom kan skojja, leka eller så vill dom hjälpa eller beskydda henne. Och alltid tittar dom förväntansfullt och desillusionerat på mig som för att förutsäga när jag tänker vråla NEEEEJ DUU FÅÅR INTEEE till henne.

Det de alla har gemensamt är, att de rent fysiskt hajjar till i hela kroppen, och liksom blir nyfikna och uppsluppna av engagemang att komma nära henne, nästan som om det vore en osynlig bur runt oss och vi är nån slags exotiska vildkattor som folk bara sett på bild tidigare och nu verkligen får se i verkligheten.

Standardkommentarerna är;
 Å hon går så bra för att vara så liten,
Åh, hon verkar så nöjd,
Åh en så glad unge,
Åh hon äter med gaffel själv,
Åh kan hon klättra upp för rutsch banan själv?,
Åh gråter hon aldrig?,
Åh hon verkar så trygg;
och åh och åh än hit och än dit om lite fler saker som jag inte kommer på just nu. Dessa kommentarerna är så smickrande. Jag känner att all energi, kraft och engagemang jag lägger på mitt barn faktiskt betalar sig. Och det är verkligen mitt barn som får insättningarna på kontot.

Och jag kan bara sammanfatta mitt recept på hur jag lyckas som sissåhär (och jag lämnar såklart öppet för att det naturligtvis säkerligen finns barn som får precis såna här komplimanger även fast dom inte gör som jag (men det finns inget absolut i universum). Det här är iallafall det jag VET att jag gjort MEDVETET och som jag drar slutkopplingar om angående. Det grundläggande är ändock oavsett, den totala vården och lyhördheten som ger resultat.
:

Min lilla bebis som är 13 och en halv månad nu,  har aldrig behövt sitta fastspänd i en babysitter utan har kunnat från det hon kunde börja visa tecken på att vilja röra sig fått göra just det; Röra sig. Antingen från början indirekt med min kropp (har burit henne sen dag 1, oavsett om jag diskat, städat, tvättat, lagat mat när jag varit själv) och sedan naturligt succesivt med sin egen kropp.

Min lilla bebis har aldrig behövt ligga i en vagn nerstoppad i mörkret en halvmeter ifrån min kropp utan värme och endorfin-påslag från min kropp samt utan motorisk belastning som detta medför utan har hängt tryggt på mitt bröst sedan dag 1. Som följd av detta har hela hennes muskelapparat fått anpassa sig efter rörelserna jag gör i ALLT och hon har alltså blivit stark och smidig, och det viktigaste av allt; hon har KÄNT sig trygg.
Jag har inte använt några plast-redskap som tex, gå-stol eller baby-gym eller annat avlednignsmedel. Om jag hade gjord det hade jag Dels bidragit till att orsaka sned-ställningar i hennes bäcken och orsaka både för kortade hälsenor och riskerat hennes sårbara leders utveckling. Hon har heller inte berövats gudomligt viktigt neurologiskt sammanväxande i hjärnan eftersom hon hela tiden har varit sammankopplad med MITT nervsystem och inte Plast-leksakerna som hänger i babygymet.

När hon var 7 månader började hon resa sig upp med stöd och jag lät henne göra det. Ingen gång vad jag vill minnas fram till dags datum har jag skrämt henne för att göra sig illa eller hindrat henne från att testa att klättra, gunga, krypa under saker eller så såvida det inte har varit farligt. Min taktik är att bara vara lugn och tillåta hennes inbyggda utforskarprogram i hjärnan att göra sitt.

Hon gråter verkligen inte ofta i onödan, därför att hon är precis vad som uppmärksammas; Nöjd. Ibland när någon som irriterar mig kommer med den vanliga kommentaren fast på ett illavarslande sätt hävdar jag bestämt att; Ja hon är så nöjd, för hon får så bra vård.

 Hon gillar inte baby-skyddet i bilen, för hon blir skräckslagen av att vara fastspänd ensam utan att varken kunna få min hjälp eller ens se mig.
Hon gillar heller inte att vara hungrig. Precis som jag. Jag mår För jävligt dåligt när jag blir hungrig, och finns inte krubbet där när blodsockret dimper är ingen min kompis och jag ger fan i allt vad överseende och respekt heter.
Ibland blir hon rädd om hon tror att jag inte tänker plocka upp henne eller lämnar henne i ett annat rum och går när hon är trött eller allmänt orolig.

- Hon är som jag faktiskt;  alltid glad,(ok med viss modifikation) men som den lilla mammalie hon är finns de naturliga känslorna nära till hands, och hon uttrycker dem alla när behoven finns.

Hon äter med gaffel själv, ja hon har börjat göra det för någon månad sedan. Hon dricker även med viss svårighet ur glas av samma storlek som mig. Hon vet rakt inte hur man dricker ur en pip-mugg. Jag har försökt festa till det lite när vi är på sång stunden där dom har fina plastmuggar med hund-huvuds-pip och hon gapar och jag häller i och hon bara fortsätter att gapa och allt rinner ut. Sen skiter hon i den och jag får ta av locket och dricka ur själv.
 Hon gör allt som jag gör, naturligtvis, det är vad hennes hjärna är konstruerad för. Att lära sig bli en människa. Om jag hade börjat mata henne med en plast-sked, som jag själv inte ens knappt kan få upp maten med, eller hindrat henne från att bygga upp motoriken i fingermusklerna när hon plockar och äter direkt från fatet, eller utrustat henne med en "special-plast-ikea-barn-gaffel" som inte ens en hulk-hogan skulle kunna spetsa den festaste köttbullen i världen med, när vi är på ikea, eller vad som;  hade hon säkerligen inte ännu ätit själv med gaffeln. (och om det nu finns småttingar därute som kan det så är väl det toppen då, men inte fan äter vi vuxna med plast sked? Dessutom är det gifter i plasten som inte direkt är najs att ha, definitivt inte Heta. (där var jag jävligt rolig)
Senast idag försökte hon faktiskt även skala en morotsbit med potatis-skalaren.
Hon klättrar upp för rutsch-banan själv, vare sig det är ute i lekparken eller i plastkanorna på öppna sångstunden,  Ja det gör hon.

Hon är alltid med i matchen, härmar och lär sig och apar efter.

Mer saker som hon gör är att hon visar tydligt både med sina "egna" ord, mimik och rörelser vad hon vill. Det har hon gjort ända sedan hon kom ut och jag har lyssnat och visat henne att jag vill veta vad hon vill ända sedan dess.

Hon har aldrig haft en napp i munnen, för hade hon haft det, skulle jag inte ha kunnat höra hennes röst när hon har velat tala om någonting för mig samt hon skulle ha fått en hjärna som har lärt sig att inte uttrycka sitt behov på ett behagligt sätt.

En liten avslutning på den här härligt självhävdande bebis-national-provet får bli, att om barn får vara lyckliga och välvårdade redan från början, så slipper dom låtsas vara glada senare i livet för sina mammors och pappors skull. Då kan dom vara arga i stället, för dom vet att mamma och pappa kommer lyssna på dom när munterheten är i periferin.

Påstår jag här nu alltså, att alla som gör på andra sätt med sina barn och använder skitsakerna gör sina barn en otjänst?
Ja det gör jag.

Påstår jag också att alla som har barn som dom gör så med blir outvecklade alternativt inte utvecklas lika snabbt som dom KUNDE ha gjort?
Ja det gör jag.

Påstår jag alltså att dessa barn och deras föräldrar är värdelösa skitarslen som borde känna sig värdelösa och meningslösa?
Nej det gör jag inte.

Jag inbillar mig alltid att alla människor alltid gör sitt bästa utefter sin egen förmåga, sina förutsättningar och sin kunskap.

Däremot kan jag inte garantera att det inte kommer att finnas föräldrar som kommer "känna" sig bestörta efter att ha läst detta inlägg.
Nej det kan jag inte.

Nästa gång ska jag gå igenom listan på vad JAG gjorde FEL med mina första två barn!


Och kom för allt i världen ihåg att inte glömma bort, Att bara för att barn är Glada på dagis,  så betyder det egentligen inte ett Skit.

God Jul!