Är skeptisk.

Ja det är jag i sanning så inihelvete. Jag är skeptisk till mig själv, sedan ett par dagar tillbaka. Jag är så skeptisk, att jag helt enkelt mest bara föredrar att hålla tyst hädan efter.

Orkar inte med mer fuffens nu. O allt är ju fan fuffens. LIvet är som en jävla psykos. Och alla är ute efter mig.

Hehehhee. Det där sista skrev jag med "flit", för att det skulle lyfta fram det schizofrena bittra i det hela. Men det är så det känns. Man ser ju fan igenom allt liksom. Och  äntligen, på ca en sissådär, tja... 30 år då kanske.. , känns det as-skönt. Så jädra skönt. O bara hålla käft, och insupa allt fuffens som försigår. Och bara le. Förlänga käften i ett leende.

Orkar inte annat.

Gonatt.