Slut på trams

Senaste veckan har saker och ting blivit så jävla läskigt uppenbara. Och jag förstår mig själv helt och hållet.

Jag måste bara få det ur mig, för jag känner att det är såpass allvarligt att det kan gå illa annars. Illa på det viset att jag blir affektiv och jävlig. Vilket gör allt ännu jävligare. Men dagens sanning för mig är; att det jävligaste i livet är att ha barnen ifrån sin kropp varannan vecka, utan att kunna påverka alls med vem dom ska vara, utsättas för.

Varje upplevelse ett barn får, är något det utsätts för då det inte kan välja själv över huvud taget, och vad som är bra eller dåligt är något som glömts bort.

Tills nu för min del

Jag tänker inte gå med på det längre. Jag tänker inte sitta och spela med och tycka synd om vuxna människor för att dom inte får vara barn. Jag tänker öppna käften, och säga exakt det jag känner för; så fort jag kan, om det kan slå ett slag för en beroende och oskyldig människa. Jag börjar som alltid med mitt.

Så om det sitter nån liten lus därute och läser det här, och tycker att jag låter läskigt så kan jag säga så här: Det finns inget läskigare än att vara ett barn i händerna på egoistiska, o-lyhörda och osunda vuxna. Till synes vuxna som fortfarande är barn.

Det finns inget i min värld av egen erfarenhet som säger mig, att det är bäst att vara försiktig för Någon vuxens skull över huvud taget.

I sverige är vi myndiga när vi är 18.

Då klarar vi oss fint själva. Även saker vi upplever läskiga, kränkande, ojusta, elaka, osanna, otrevliga och whatever, klarar vi själva. Det ska vi alltså enligt lag göra.

Det är i allfall min känsla. Att ett barn behöver inte osäkra vårdare som leker med sina små barns tillvaro utifrån sitt eget skadade, omogna, osunda whatever-perspektiv; utan självsäkra o-egoistiska sådana som sätter sig själva först på en enda premiss:

Att se till att fungera VÄL och adekvat. För att någon ANNAN är beroende av dem.

Just nu går det sk vuxna därute som jag betraktat under år, som ger mig rysningar. Dom är läskigt många. Och mitt liv har varit så ovärdigt mot mig Att jag måste ha vetenskapliga bevis för att våga känna mig berättigad till att få berätta om mitt liv. För att inte störa någon annan, inte kränka någon annan, inte förtala någon annan, inte göra någon annan besviken, inte göra någon annan utskämd. Någon annan som i mitt liv är och alltid har varit Vuxen.

http://www.naturalchild.org/jan_hunt/misunderstand.html

http://www.naturalchild.org/guest/richard_grossman.html