Jo för att, det är ju så här, att jag faktiskt inte går omkring utan föruttfattade meningar om eller angående om mitt liv. Jag är högst medveten om att jag lever och faktiskt så har jag inrättat mig ut-därefter och tolerear inte nämnvärda slumpartade slentrian beteenden i dom stor bitarna av mina möjliga val. Hur kommer det sig?
Jo jag har grundläggande värderingar som ramverk, kan delas in i tex; livsåskådning, livsstil, religiös övertygelse, människosyn, politiskt ståndpunkt...bla bla jaja typ nåt sånt och jag försöker leva efter premisserna inom varje .... punkt.
Det blir också så att eftersom att jag är på det klara med hur jag vill ha det så kan det kanske upplevas som chockartat att uppleva mitt aktiva ut-levande när det kommer till hur jag INTE vill ha det. Det kallas att agera, som är motsas till att RE-AGERA då det snarare handlar om impuls vid imput som kan upplevas främmande eller dröneri i den vanliga passiva valsen.
Vad fan betyder det här nu egentligen.
Min förutfattade mening om mitt liv är; att det finns en mening med det. Ingen förutbestämd, utan en naturlig väg som jag väljer att kalla rytm. Följer jag rytmen, går allt bra och jag kommer rätt, samt, när jag gör Rätt så blir det Lätt.
Nu gör jag långt i från alltid Rätt, nästan aldrig faktiskt där jag som mest borde lägga ner energi, men poängen är inte att plocka poäng från nån karma eller Gud eller stam utan att vara på det klara med mina iNTENTIONER. Är jag alltid det i allt jag gör, så gör det inget om jag trampar i klaveret, för jag kan alltid rätta till felet, genom att söka mig tillbaka dit jag började.
Att leva är inte lätt för mig, det är en kamp och den räddas av några få faktorer i mitt liv, däribland sanningsfulla och öppenhjärtiga samt empatiska medmänniskor, och jag är även smärtsamt medvetande om varenda hjärtslag i kroppen faktiskt.. det är nästan jobbigt ibland.
Slentrian är något jag avskyr, en passiv akt som bara leder till typ vartsomhelst, och mitt stora verkliga ok är "ovisshet". Jag vill gärna ha en känsla av vart jag är, vem jag är, med vilka jag är, vad vi gör, varför osv.. samt hur länge... det där sista är det värsta...Jag tror inte på klockan, men jag tror på tid, men jag väljer att återknyta till min känsla för RYTM. En rytm följer mönster, och sådana gillar jag att känna att jag har att oreintera mig efter.
Mina Ramverk. Det är vad jag förhåller mig till, och allt som kommer in i mitt liv måste kunna hållas därinnanför. Det låter jävligt fyrkantigt, men det är det också, dock finns en knorr. Innan för mitt ramverk lever jag i en oändlig cirkel . Den vet helt enkelt bara att det finns något att hålla fast vid därutanför när stormarna viner. Tror jag. Men det som trotsar mina ramar, kommer jag snabbt som ögat att oponera mig emot/samtala om/kräva förklaringar till/ vråla ut mot/gnugga mig mot/hälsa på osv... för att jag helt enkelt har svårt för både utveckling och aveckling. Hur vet jag vilka av dom båda jag är påväg in i om jag inte kollar med ramarna först???
OM mot förmodan, jag råkar pressas in i någon annans Ram lite oförhappandes kan det hända att det blir en smäll. Då reagerar jag, och det märks. Oftast tar det inte så lång tid men i bland har även jag svårt att skilja på mitt eget rätt eller fake.
Då kommer jag till den viktiga Imputen. Det man stoppar in, det kommer alltid tillbaka , ut , i någon form. Jag strävar efter att bli bättre på min imput, jag väljer gärna imput stationer som är odömande, öppna och kärleksfulla, men för den skull inte tillkonstlade och förskönade.
Dröneri är ok vid lågt blodsocker i kanske en affär, men INTE i livet som helhet. Jag handlar ogärna instinktivt mot enklaste snabbaste levnadsval utan lyssnar gärna på hjässan och magen. Slump är inget jag tror på utan är en omöjlighet i min sinnesvärld. Öde Kanske men inte heller det ser jag som något definitivt utan som rörligt varför dröneri kan stoppa upp avsevärda livsmöjligheter. Det får inte vara för bekvämt helt enkelt.
Och Passivitet. Är inte självmord mer effektivt? Nej faktiskt inte, då inget är en slump, MEN inget jag eftersträvar, för att gå omkring som en levande död utan uppfattningar och känsloyttringar känns ju som lobotomi fast jag kan ändra mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar