söndag 1 juli 2012

Att vara vuxen är att vara i rätt roll.

                                             Att vara sönderknullad i huvudet från barnsben.

Ja då är det inte lätt.


Det går omkring så mycket barn just nu här på jorden som har fått sååå mycket beröm för ingenting, att dom är helt desillusionerade.
Att bli inpräntad sen man knappt kunde gå att man kan skitmycket fast man inget kan, att man Är skitmycket fast man inget är, Att man kommer FÅÅ skit mycket för att göra som nån annan Vill, att man Vet SKIIT mycket fast man inget vet samt att man Klarar av Mer än vad man borde kunna innan man ens kan torka sig ren i röven är att göra en liten människa totalt oförberedd på det vuxna livet.
 Sådana människor kommer bajsa i byxan en vacker olycklig dag och dom kommer skylla ifrån sig på vem som helst annan för det.

Jag tillhör inte dom barnen nej.

 Det är inte lätt heller att kämpa för att bryta sig loss från sitt destruktiva program som sitter så jävla hårt in i hjärnbarken, att det i princip sköter sig själv automatiskt. Jag gör vad jag kan och genom att vända ut och in på mig själv i text så alla kan se hur ful och stygg och hånfull och jävligt oanpassad som följd av "sönder-anpassning" jag är, så experimenterar jag mig ut till frihet.
Att vara totalt söndermanipulerad, total-köpt, hjärntvättad och helkontrollerad utifrån och in, är inte min melodi. Det som enklast och snabbast påvisar vilka jag kan lita på i min omgivning är att göra det oväntade. Dom som omedelbart visar att dom klarar av det oväntade, om dom har någon-som-helst ödmjukhet inom sig, är dom som klarar testet. Dom kan man hållas till sen. Dom andra får ju förgås såklart. En person som inte dömer sig själv så hårt, dömer inte andra så hårt heller.
Men att leva ett liv där man anpassar sig efter ett program, som hela tiden styrs av att vara medveten om vad ANDRA tänker, känner, tycker samt vad dom kommer tänka, känna och tycka OM EN SJÄLV hela tiden är ett jävla sekt liv.

Jag har tagit avstånd från det inuti och nu bryter jag mig loss på allvar.

Med en narcissistisk uppfostran, kan det bli så att den drabbade blir duktig på allt om hur den ska göra för att inte få skäll eller negativ uppmärksamhet. Den kommer veta allt om hur göra, för att inte få uppmärksamhet på fel ställe och dessutom allt om att det inte kommer komma något tillfälle alls för egen maskin där det går  att få positiv bekräftelse. I en narcississtisk uppfostran fås bekräftelse endast, där bekräftelsen syftar till att bekräfta uppfostraren, och inte den uppfostrade.
Det som kan tyckas uppmärksammas som bra den ena stunden, kommer i nästa sekund vara glömt till och med vändas till ens egna nackdel.
Denna osäkerhet är skrämmande och därför är det alltid säkrast av stå på mute.
 Det kommer stänga av alla önskningar på heltid för att bli sedd pga rädsla för att bli tillintetgjord då uppfostraren inte är på "HUMÖR" och om det  ändå mot förmodan väl händer nån gång ändå så är det bara dom närmaste som sedan väljs in i ens liv av en själv som kommer råka ut för det krävande jobbet.
Att vara expert på narcississtiskt program, innebär inte att man per automatik är narcissist själv,( tro mig jag har försökt få mig själv både narcissist-psykopat-samt psykos-falls förklarad av både psyk-läkare och beteende-vetare men utan att lyckas.)
Slutsatsen jag dragit av det är att antingen är jag Så ini-helvete Sjuk i huvudet att jag lyckas manipulera mig förbi i stort sagt alla psykoanalys-tester dom har på psyk eller så är jag det rakt motsatta dvs helt jävla sk "normal. Det lugnar att påminna mig om läkarnas egna ord till mig. Att jag kan släppa det, och det är fan svårt att släppa.

Nej vad jag säger är att kunna narcississt-programmet innebär att man för all framtid kommer vara expert på att vädra människors sinnen, och veta vad dom säger, redan innan dom själv ens vet vad dom kommer att säga; oavsett om dom ljuger eller ej.
Detta drar energi, och är i princip omöjligt att bryta sig loss ifrån.
 Det enda jag känner att jag kan göra, är att vägra spela med i programmet. Mitt sätt är att vara mig själv och göra allt jag kan för att sluta försöka förutspå vad andra tänker göra, känna eller säga.
Det enda som räknas i mitt liv från och med nu är vad jag tycker, tänker och känner.
 Sen ser jag vad det väcker för impulser hos omgivningen, och inte förrän jag får klartecken utifrån agerar jag.

Något jag lagt märke till senaste åren är att det finns barn som är så sönder-pratade i huvudet att dom i princip går om kring som miniatyr-vuxna och låter som pagegojor. Dom fiskar efter vuxnas guldstjärnor, dom tror dom är jämbördiga med vuxna, dom är klädda som vuxna, har samma intressen som vuxna, samma ideal och drömmar som vuxna samt dom tror att dom kan få beröm genom att "spela" och prata som vuxna samt dom tror verkligen på fullaste allvar att dom har något att "lära" vuxna.
Sådana barn kommer bli vuxna odågor, alternativt sorgligt miserabla, enfaldiga eller sorgligt ensamma och skumma.  Vuxna besvikelser för andra vuxna helt enkelt.
Jag behandlar alla barn utefter någonting som jag faktiskt tagit till mig som positivt i min uppfostran och som jag Inte ser som något narcississtiskt alls. Inte heller ser jag det som egoistiskt och ej heller fascistiskt eller kärlekslöst. Nämligen att vara stolt och tvärsäker ledare. Ett barn ska veta vem som bestämmer. Det ska inte behövas köpas, mutas, manipuleras, berömmas eller daltas alls med ett barn. Ett barn ser vad som är sant eller falskt. Det är bara att lita på sig själv och bestämma.

Klart Slut.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar