Ju bättre jag mår, desto sämre blir jag på att skriva.

Ska det vara så här? Känner mig ansvarsmässigt apatisk på nåt jävla konstigt och skönt skrämmande sätt. Som att jag Vet att man inte borde vara det, men jag bryr mig inte. Liksom, ansvarsmässigt befriad på ett känslomässigt plan. Eller kemiskt kanske man kan säga.

Jag undrar, och det är nog detta jag kommer att slå igenom som fil.kand dr i, nämligen; Vad är känslor? Vart kommer dom ifrån och på vilket vis?? Jag tror att jag har en ganska god idé angående besvarningen. Men det får vänta tills jag tagit patent på den.

Men lite sådär känns det ju iallfall. 

Har liksom ingen "kick" i kroppen, så det blir inget drag under galoscherna just nu när jag ska skriva. Och dom få infall jag får sedan medicineringen tog sin början i onsdags går så snabbt in i sig själva och försvinner att jag knappt hinner märka dom.

Jaja. Lobotomerad som en lök. Eller nåt.