Kravlöst?

FÖr det första. Hur kan en människa bli så skitnödig att hon känner sig "skrämd"?

För det andra. Hur kan en människa, bli så trött?

För det tredje. Har jag bestämt mig för att vägra vara ödmjuk och sympatisk.

Och för det Fjärde. Igår var sista avsnittet av Svärdet och spiran, som på engelska egentligen hette: "The pillars of the earth", vilket r en stor jävla skillnad emot den svenska tönt översättningen.

Detta är ungefär vad jag menar. Med kravlöst. Kunde man inte kräva direkt översättning så rätt budskap kunde levereras istället.

Ungerfär som när jag undrar hur så många människor verkar så jävla nöjda utåt sett med sin tillvaro, när de rakt å andra sidan fläker ut sin totala missnöjdhet utan att verka förstå det själva.

Jag var uppe kl 615 i morse, för att möta upp mina barn och se till att de kom in på dagis kl 7. Deras fars jobb startar kl 7 och behöver då hjälp med tidpassningen, och detta är mitt bevåg för att kunna ha mina dyrbara skatter i en omhuldad miljö ca 6-8 timmar varje dag ifrån mig.

Mina barn blommar, utvecklar, skrattar, och är lyckliga. Så lyckliga det går att bli med mina mått mätt. Jag kräver ingen högre lycka då jag vet hur mycket jag sliter och jobbar för mina som sagt, små kristaller.

Jag fick en fråga i hallen när jag skulle gå, av pedagogen, om hur min större dotter mådde nu, efter att ha flyttat tillbaka till Waldorf efter uppbrottet till den andra skolan, och jag svarade att jag inte exakt visste hur hon kände inuti, men att hennes beteende har blivit normalt igen, hon beter sig som hon alltid hade gjort innan vi fick byta skola abrupt. Och det kändes så bra,

hon leker igen, hon är kreativ igen, hon är i sig själv igen, och framför allt, hon utvecklas som ett barn igen.

Hon visar ingen besvikelse längre mot mig för de båda sorliga uppbrotten hon fick vara med om, utan att kunna påverka sin situation alls. Och jag anar en djup sorg över det första naturligtvis, att missa hela sista året som storbarn på regnbåden, med sin inrotade miljö och sina fina kompisar och pedagoger. Hon nämer ofta saker om regnbågen i presens, och hon verkar sorglig över detta.

Summan är ändå. Bra. Det kommer bli jättebra.

Den förra skolan tyckte att det var så Synd när vi skulle sluta, eftersom det Tyckte, att de ju hade en sådan BRA skola. Jag vill bara skratta när jag tänker på det. Under ett års tid, fick jag inte ett endaste tecken på knappt, att mitt barn befann sig där. Jag sa hej och hejdå till ett jävla omklädningsrum varje dag, min dotter, satte på sig en mask och en skyddsrock varje dag, för att klara av att leva upp till de vuxnas förväntningar på lydnad och inrättelse, för att de själva antagligen inte hade pedagogisk övertygelse eller utbildning nog till att bygga barn noggrant och adekvat och om något negativt hade hänt fick jag veta det efteråt.

Nu är detta ingen som helst ovanlig skola, utan, en skola, som i samhället omnäms som "en normal skola".

Vad jag ser denna skola som, är en avdumpnings och uppplocknings central, utan ställda krav på eller av föräldrar och lärare. Mitt bevis är att jag hade en liten hälsosam flicka som vid sex års ålder övergick från en transformation som kändes så fin och naturlig , till en annan som orsakade magvärk i nästan ett års tid.

Det är en utmaning att vilja Ha något utav livet. Det är energikrävande att vara i "aktivhet". Det säger inte ett skit om en människas utveckling, att ständigt ha henne i "aktivitet"

Aktivitet är en fysisk rörelse.

Aktivhet är en levande process.

Denna process är näst intill utdöende i vårt samhälle, och inte en enda jävel verkar ha krav på att försöka få liv i den igen.

Utom jag då ialla fall.