Nu bestämde jag mig själv för att trotsa min skräck för dagen, och göra tvärt emot. Istället för att gå på den destruktiva känslan i mig som jag haft sedan igår och som i förmiddags höll på att förtära mig med sin arrogans tänkte jag programmera om den. Oavsett om den kommer försöka äta upp mig eller inte. Inuti känns det som; att jag är värdelös. Inte bara stannar det där, sedan igår har jag känt en frosseri känsla av ett obehagligt slag, blossa upp inom mig och fast jag bestämt mig för att börja äta mer Raw-Food och käkat tillräckligt många Raw-food desserter de senaste 3 veckorna för att tro på att det är fullt möjligt att gå över till denna sundare kosthållningen, så slog en vansinnesfrossa upp igår. Jag följde den såklart. Och med fullmånen som kom i torsdags, så jag är som ett svällt vattenpaket med värk i leder och svullna händer slog jag till med lite snabba kolhydrats-hoola-baloo som grädde på moset. Imorse ville jag gråta och döda för min gylf går inte igen med ca 10 cm glapp!! Och för en månad sedan gick samma brallor igen!! Inte nog med detta, så rundade jag av den härliga känslan som uppståd efter min morgon-green-smoothie med att käka upp resterna av plockgodiset jag köpte igår, samt även en blåbärs-kex-choklad. Igår drog jag i mig tre hallon-kex-choklad kakor på vägen HEM. Tar ca 20 minuter. Vrålhungrig var jag jo det var jag, men inte en uns av intresse för tex frukt som jag önskar att jag vill äta i dessa situationer. Som följd av att jag natten till idag hade ensam-ångest också då min karl var bortrest kunde jag inte fokusera på något annat än att få hem nytt godis som jag kunde gömma mig med uppe i sovrummet som för att ha något att pyssla med i mitt försök att hålla mig borta från ångest-fram-kallaren-min-karl, vilket inte funkade. Jag tog till orda istället, FÖRST. Sen gick jag upp och pysslade med mitt godis.
Magen hänger som ett jävla kadaver, byxorna spänner och händerna ser ut som vattenballonger. Jag vet fan inte vad det är med mig. Antingen är det Cipralex utdrivnings symtom på riktigt som är i görningen. Var ju ändå mer än 6 månader sedan jag slutade, eller så är det effekten av onsdagens Quigong ELLER ett sammanslag av båda. Hoppas jag ger mig med detta alltså annars blir jag rädd.
Jag går och trycker på en tärande historia som jag ändå tycker är värdefull, för jag misstänker att det finns många därute som jag. Som lever med en skrämmande historia i bröstkorgen, men med en sådan förljugen miljö i kring sig att det ter sig omöjligt att komma loss.
Därför bestämmer jag, att dom erfarenheter jag har fått i mitt liv, jävlar i mig är något att komma med. Mina erfarenheter, kan ingen ta ifrån mig.
fredag 9 mars 2012
fredag 2 mars 2012
Sanningen finns Därinne.
Världens jävla inspiration kom till mig. Ilsken inspiration dessutom, och nu skall den ut. Jag började städa min lilla 9 årings rum och ifärd med att plocka upp en massa dammiga pärlor som jag vält ut på golvet för ca 10 gången började jag tänka på övergrepp. Jag började tänka på att sexuella övergrepp inte behöver vara den värsta sortens övergrepp för en människa. Jag insåg vidare att jag tänker så ofta på det här att jag helt enkelt måste komma till en konklusion inom mig själv angående detta för att få bort oron inom mig. Att skrika till någon är också ett övergrepp. Att hota, skrämma, frysa ut och tvina likaså. Min stora känsla var att de övriga varianterna av övergrepp inte nödvändigtvis behöver kännas "lättare" än ett sexuellt övergrepp utan kan göra lika stor destruktiv inverkan på en individ och dennes potential att utvecklas till fullo.
Det är så jävla förbannat fruktansvärt att gå omkring och känna skam för att man utsatts för övergrepp, av alla dessa slag för den som blir utsatt för dem. De tar i anspråk så mycket tid, energi och livsglädje för en individ som istället helt enkelt kunnat göra "någonting annat". Det är än mer så fruktansvärt jävla frustrerande hur lätt det är för förövarna att komma undan också. De behöver bara vika hädan och låtsas som ingenting.
Att vara trasig för att någon gjort "sönder" en och samtidigt känna sig "skyldig" till det är inte ett värdigt liv. Det är inte ett fullgott liv. Det är inte ett liv fullt av livskraft. Det blir till ett levande helvete som man på något vis måste inrätta sig i eller efter. Jag bestämde mig för 10 år sedan att ändra på det. Då visste jag inte det, men jag vet bättre nu. Jag har lärt känna mig själv. En trasig varelse.
Om jag har tänkt att skriva om mig själv för att komma ut ur garderoben inför mig själv eller inte har jag inte tillgång till att inom mig själv förstå just nu. Däremot är det mitt enda sätt att handskas med smärta som någon annan gett till mig, utan att fråga. Utan att be om ursäkt för. Och utan att ta ansvar för. Och det fortsätter. Vart jag än vänder ögonen ser jag bara min egen smärta och jag vill sluta med det. Om jag kommer hänga ut någon eller inte kan jag inte garantera för jag har dagar då affektiviteten är ett gissel men jag fick en insikt när jag plockade pärlor.
Det är inte mitt ansvar vad andra gör emot mig. Och jag är inte skyldig att ta hand om deras känslor. Vad jag däremot har ansvar för är mig själv och mina små oskyldiga barn, och jag är skyldig att att se till att jag är trygg så att jag kan se till att mina barn är trygga. Så om någon känner sig uthängd eller inte tänker jag inte ta ansvar för. Det man inte kan stå upp för inför sig själv kan komma att slå tillbaka emot en själv. Och är det så svårt att våga erkänna sig själv skyldig inför sig själv som att det skulle vara"farligare" än att ta risken att hamna på någons blogg och bli uthängd inför hundratals så kanske det är meningen och det bästa.
Jag skiter i´t.
Det är så jävla förbannat fruktansvärt att gå omkring och känna skam för att man utsatts för övergrepp, av alla dessa slag för den som blir utsatt för dem. De tar i anspråk så mycket tid, energi och livsglädje för en individ som istället helt enkelt kunnat göra "någonting annat". Det är än mer så fruktansvärt jävla frustrerande hur lätt det är för förövarna att komma undan också. De behöver bara vika hädan och låtsas som ingenting.
Att vara trasig för att någon gjort "sönder" en och samtidigt känna sig "skyldig" till det är inte ett värdigt liv. Det är inte ett fullgott liv. Det är inte ett liv fullt av livskraft. Det blir till ett levande helvete som man på något vis måste inrätta sig i eller efter. Jag bestämde mig för 10 år sedan att ändra på det. Då visste jag inte det, men jag vet bättre nu. Jag har lärt känna mig själv. En trasig varelse.
Om jag har tänkt att skriva om mig själv för att komma ut ur garderoben inför mig själv eller inte har jag inte tillgång till att inom mig själv förstå just nu. Däremot är det mitt enda sätt att handskas med smärta som någon annan gett till mig, utan att fråga. Utan att be om ursäkt för. Och utan att ta ansvar för. Och det fortsätter. Vart jag än vänder ögonen ser jag bara min egen smärta och jag vill sluta med det. Om jag kommer hänga ut någon eller inte kan jag inte garantera för jag har dagar då affektiviteten är ett gissel men jag fick en insikt när jag plockade pärlor.
Det är inte mitt ansvar vad andra gör emot mig. Och jag är inte skyldig att ta hand om deras känslor. Vad jag däremot har ansvar för är mig själv och mina små oskyldiga barn, och jag är skyldig att att se till att jag är trygg så att jag kan se till att mina barn är trygga. Så om någon känner sig uthängd eller inte tänker jag inte ta ansvar för. Det man inte kan stå upp för inför sig själv kan komma att slå tillbaka emot en själv. Och är det så svårt att våga erkänna sig själv skyldig inför sig själv som att det skulle vara"farligare" än att ta risken att hamna på någons blogg och bli uthängd inför hundratals så kanske det är meningen och det bästa.
Jag skiter i´t.
lördag 18 februari 2012
ok. så nu kommer det. Nu börjar jag skriva
Jag har bara väntat på detta ögonblick i ca kanske ja säg, snart 10 år. Och här kommer det.
Droppen är nu nådd. Sista droppen som fick bägaren att rinna över The Holy Grale. Det är nog med fuffens från min sida nu. Jag tänker inte längre göra så egoistiska saker som att; ingå i medberoende relationer till följd av manipulation och rädsla mer. Min blogg har hittitils varit en förlängning av min dagbok där jag känslo-floddat av mig. Reaktivt. Affektivt. Speedat. Deppigt. Humoristiskt. Hatiskt. Ödmjukt. Dolt.
För att rädda mig själv, och min värld som jag lever i. Därför att jag mår bättre när jag fått ner känslorna på papper. Jag tömmer mig och kan sen gå tillbaka se det när jag känner mig lugn och klar. Då brukar det oftast "make scense". Jag kan se att det var på riktigt, jag kände på riktigt och jag fanns.
Min blogg kommer nu enbart att handla om det som är sant. Utan "dolt". Ingen vinner på det i längden. Och sannerligen inte jag. Nu vill jag vinna. Det är jag värd.
Idag klipper jag på allvar navelsträngen med mitt förflutna som är roten till allt mitt onda, Och som jag kan tacka för att jag är fast besluten att använda min smärta till att försöka göra så gott jag kan, att se till att andra inte blir som jag. Det är det inte värt. Det är inte vackert. Det är inte modigt. Det är inte skönt. Det är inte utvecklande. Det är inte schysst.
För det är Inte Självvalt.
Jag ska försöka använda mig av vetenskapen som min ledstjärna. Det är mitt sista hopp för att bli fri. Så.
Det finns dom som säger att man inte ska bli arg. Jag säger; att det ska man visst det. Idag blev jag arg på någon som lurade mitt barn. Idag blev jag arg på att någon kränkte mitt barn och mig. I dag blev denne någon vansinnig på mig för att jag blev arg på att hon lurade mitt barn, försökte manipulera mitt barn och kränkte hela min familj inför mina och deras ögon. Idag blev jag arg för att denne någon viftade bort mitt barns, minas och resten av min familjs känslor genom att använda en metod som jag vet används flitigt av tusen och åter tusen. Nämligen skuld och rädsla. Den metoden fungerar om den man använder den på styrs och drivs utav skuld och rädsla. Eftersom att jag inte i första hand gör det, kan hon inte nå mig längre. Eftersom jag styrs och drivs av positivitet, mod och livskraft.
Nu tänker jag skriva om mitt lidande, om min skam och om min skuld, som jag ständigt är mig i hälarna, som ständigt står runt knuten och som tillslut gjorde mig oförmögen att ta hand om mig själv.
Ingen människa ska vara tacksam för sitt liv för ingen föds skuldsatt. Eller?
Droppen är nu nådd. Sista droppen som fick bägaren att rinna över The Holy Grale. Det är nog med fuffens från min sida nu. Jag tänker inte längre göra så egoistiska saker som att; ingå i medberoende relationer till följd av manipulation och rädsla mer. Min blogg har hittitils varit en förlängning av min dagbok där jag känslo-floddat av mig. Reaktivt. Affektivt. Speedat. Deppigt. Humoristiskt. Hatiskt. Ödmjukt. Dolt.
För att rädda mig själv, och min värld som jag lever i. Därför att jag mår bättre när jag fått ner känslorna på papper. Jag tömmer mig och kan sen gå tillbaka se det när jag känner mig lugn och klar. Då brukar det oftast "make scense". Jag kan se att det var på riktigt, jag kände på riktigt och jag fanns.
Min blogg kommer nu enbart att handla om det som är sant. Utan "dolt". Ingen vinner på det i längden. Och sannerligen inte jag. Nu vill jag vinna. Det är jag värd.
Idag klipper jag på allvar navelsträngen med mitt förflutna som är roten till allt mitt onda, Och som jag kan tacka för att jag är fast besluten att använda min smärta till att försöka göra så gott jag kan, att se till att andra inte blir som jag. Det är det inte värt. Det är inte vackert. Det är inte modigt. Det är inte skönt. Det är inte utvecklande. Det är inte schysst.
För det är Inte Självvalt.
Jag ska försöka använda mig av vetenskapen som min ledstjärna. Det är mitt sista hopp för att bli fri. Så.
Det finns dom som säger att man inte ska bli arg. Jag säger; att det ska man visst det. Idag blev jag arg på någon som lurade mitt barn. Idag blev jag arg på att någon kränkte mitt barn och mig. I dag blev denne någon vansinnig på mig för att jag blev arg på att hon lurade mitt barn, försökte manipulera mitt barn och kränkte hela min familj inför mina och deras ögon. Idag blev jag arg för att denne någon viftade bort mitt barns, minas och resten av min familjs känslor genom att använda en metod som jag vet används flitigt av tusen och åter tusen. Nämligen skuld och rädsla. Den metoden fungerar om den man använder den på styrs och drivs utav skuld och rädsla. Eftersom att jag inte i första hand gör det, kan hon inte nå mig längre. Eftersom jag styrs och drivs av positivitet, mod och livskraft.
Nu tänker jag skriva om mitt lidande, om min skam och om min skuld, som jag ständigt är mig i hälarna, som ständigt står runt knuten och som tillslut gjorde mig oförmögen att ta hand om mig själv.
Ingen människa ska vara tacksam för sitt liv för ingen föds skuldsatt. Eller?
söndag 15 januari 2012
Jag ammar och jag fungerar
Jag ammar och jag fungerar.
Här kommer ett litet re-aktivt inlägg på mina upplevelser från igår:
Jag var på ett innekafé igår em, med min kära och hans kära barn samt Vår (hela familjens) kära bäbis. Hon låg och sov i min famn med tutten i mun helt nöjd, varm och slapp och go. Jag tänkte inte ens på att hon fanns under en liten stund, för vi var som ett. Som det kanske ska va.
Helt plötsligt upptäcker jag en "hot mama" i högklackade läder stövlar med tajta jeans och upp -hottad till max springa förbi med en "liten" som min egen hängandes på armen som en Armanibag likt Paris Hilton på krogen, och hon får ju ursäkta att jag stirrade, men barnet såg vettskrämt ut och jag fick panik och fick svårt att andas för jag såg att ungen var livrädd. Sekunder efter detta intryck "spottade" jag en nappflaska med antagligen nyvärmd ersättning i microvågsugn i hennes andra hand samt i sista sekunden hennes blick på mig.
Jag vände snabbt bort blicken för att inte verka bråkig och duktigt men helt just då oförståendes om min egna reaktion då allt hände så plötsligt. Hon rände fram och tillbaka mellan två bord och gav den lilla mat; för det första rännandes!?; vid det ena bordet och hämtade saker vid det andra, där det satt en massa pappor med småbarn och tjattrade med en andra morsa som också hade nån liten plutt med sig.
Jag tänkte: Undrar vad hon blängde så ilsket för, det är ju liksom inte direkt mitt fel att HON har nappflaska till sitt kid? Sen insåg jag, efter att ha tittat ner en sek på min lilla älskling Att: Det sved nog att se mig ha det så förbannat underbart bra.
och, summa summarum.
Jag Är Jävligt Trött På Att få Arga Blickar Från O-ammande Morsor Just Because JAG FUN KAR.
Och nej. JAG lägger inte min dyrbara tid på att HOTTA mig framför spegeln när min unge ligger och blir traumatiserad av att ingen bryr sig hans rädsla utan jag TUMMAR på det och ger mitt barn en trevlig vistelse här iställlet OCH resultat=? Mitt barn är NÖjt. Jag är nöjt. Även min man är Nöjd FAST jag inte ser ut som en sur kärring med hotta BOOTS för han älskar mig.
så. nu känns det bättre. förlåt om jag sårat någon. förlåt att jag är så svag. förlåt att jag är reaktiv.
men jag är så GLAD ATT JAG ÄR JAG
Här kommer ett litet re-aktivt inlägg på mina upplevelser från igår:
Jag var på ett innekafé igår em, med min kära och hans kära barn samt Vår (hela familjens) kära bäbis. Hon låg och sov i min famn med tutten i mun helt nöjd, varm och slapp och go. Jag tänkte inte ens på att hon fanns under en liten stund, för vi var som ett. Som det kanske ska va.
Helt plötsligt upptäcker jag en "hot mama" i högklackade läder stövlar med tajta jeans och upp -hottad till max springa förbi med en "liten" som min egen hängandes på armen som en Armanibag likt Paris Hilton på krogen, och hon får ju ursäkta att jag stirrade, men barnet såg vettskrämt ut och jag fick panik och fick svårt att andas för jag såg att ungen var livrädd. Sekunder efter detta intryck "spottade" jag en nappflaska med antagligen nyvärmd ersättning i microvågsugn i hennes andra hand samt i sista sekunden hennes blick på mig.
Jag vände snabbt bort blicken för att inte verka bråkig och duktigt men helt just då oförståendes om min egna reaktion då allt hände så plötsligt. Hon rände fram och tillbaka mellan två bord och gav den lilla mat; för det första rännandes!?; vid det ena bordet och hämtade saker vid det andra, där det satt en massa pappor med småbarn och tjattrade med en andra morsa som också hade nån liten plutt med sig.
Jag tänkte: Undrar vad hon blängde så ilsket för, det är ju liksom inte direkt mitt fel att HON har nappflaska till sitt kid? Sen insåg jag, efter att ha tittat ner en sek på min lilla älskling Att: Det sved nog att se mig ha det så förbannat underbart bra.
och, summa summarum.
Jag Är Jävligt Trött På Att få Arga Blickar Från O-ammande Morsor Just Because JAG FUN KAR.
Och nej. JAG lägger inte min dyrbara tid på att HOTTA mig framför spegeln när min unge ligger och blir traumatiserad av att ingen bryr sig hans rädsla utan jag TUMMAR på det och ger mitt barn en trevlig vistelse här iställlet OCH resultat=? Mitt barn är NÖjt. Jag är nöjt. Även min man är Nöjd FAST jag inte ser ut som en sur kärring med hotta BOOTS för han älskar mig.
så. nu känns det bättre. förlåt om jag sårat någon. förlåt att jag är så svag. förlåt att jag är reaktiv.
men jag är så GLAD ATT JAG ÄR JAG
fredag 13 januari 2012
Dagens funderingar:
Allergisk mot tvång.
Barn är naturliga varelser.
Håller jag med om att dagens barn lever i naturliga miljöer?
Min kropp reagerar kontinuerligt på ett naturligt-vis. Därför blir jag stressad.
Mitt driv handlar om: Rädda barnen. Rädda mig själv.
Måste finnas massor att göra.
Mål 2012: Hitta bra metoder att göra massor av bra på ett naturligt otvunget vis som skapar harmoni, lugn, tillit och lugn.
Detta blir nog det svåraste hittils i mitt liv. Måste reflektera nu, tog ca 4,5 timmars stillhet med bäbisen vid tutten och en sido-ergonomisk ställning för att manövrera datorn med begynnande ryggskott som följd samt avsky för rå falukorv, att komma fram till vad jag fått för funderingar idag.
Mitt barn har inte hört av sig den senaste 1.5 timmen så hon sover lugnt och fridfullt tätt intill mig och strålningsmaskinen här. Jag har idag läst om sura tanter som inte gillar att andra glada tanter påstår att det finns barn som inte gråter. Det var väldigt förenklat sagt skrivet av mig.
Jag förstår dock vad hon menar, jag förstår även vad den andra menar. Ingen kan vara perfekt, och när man inser det får man lättare att förstå texter tror jag.
Jag förstår texter bra =))
Följer upp senare.
Allergisk mot tvång.
Barn är naturliga varelser.
Håller jag med om att dagens barn lever i naturliga miljöer?
Min kropp reagerar kontinuerligt på ett naturligt-vis. Därför blir jag stressad.
Mitt driv handlar om: Rädda barnen. Rädda mig själv.
Måste finnas massor att göra.
Mål 2012: Hitta bra metoder att göra massor av bra på ett naturligt otvunget vis som skapar harmoni, lugn, tillit och lugn.
Detta blir nog det svåraste hittils i mitt liv. Måste reflektera nu, tog ca 4,5 timmars stillhet med bäbisen vid tutten och en sido-ergonomisk ställning för att manövrera datorn med begynnande ryggskott som följd samt avsky för rå falukorv, att komma fram till vad jag fått för funderingar idag.
Mitt barn har inte hört av sig den senaste 1.5 timmen så hon sover lugnt och fridfullt tätt intill mig och strålningsmaskinen här. Jag har idag läst om sura tanter som inte gillar att andra glada tanter påstår att det finns barn som inte gråter. Det var väldigt förenklat sagt skrivet av mig.
Jag förstår dock vad hon menar, jag förstår även vad den andra menar. Ingen kan vara perfekt, och när man inser det får man lättare att förstå texter tror jag.
Jag förstår texter bra =))
Följer upp senare.
torsdag 12 januari 2012
Ok nnu skriver jag ett till blogginlägg för att bevisa för mig själv att jag har ett liv. Min bebis ligger här i knäet och sover. Vi ska duscha en snabbis, för hon har bajs i blöjjan och jag luktar kebabtallrik. Kul.
Sen ska vi åka och fika på viksäng med någon kär vän och hennes barn o få lite upplysningar om hur deras verkglihet har tett sig under julen. Spännande!
Sen ska vi åka och fika på viksäng med någon kär vän och hennes barn o få lite upplysningar om hur deras verkglihet har tett sig under julen. Spännande!
Hej och hello.
Jag har förhoppningar för mitt 33 år. Det kommer nog bli det bästa i mitt liv. Det har redan börjat bra med bäbis nr 3 som mår finfint eftersom jag ger en omsorg som heter duga. Jag behöver inte ens göra något särskilt annorlunda från mina två första bäbisar mer än att slopa barnvagnen, babysittern och burkmaten och detta har jag ju redan börjat med och vilket resultat!!! Jag känner mig så hel! Det känns lite nervigt ibland faktiskt då jag gärna vill göra saker jag gjorde förut men inte får för mig själv dvs inte sätta ifrån mig min bäbis mer än när jag ska gå på toa och ingen levande varelse finns att tillstå och jag måste säga att även om bäbisar 1 och 2 hade en lyhörd mamma som svarade raskt så har nu bäbis nr 3 en ny-jordad mamma som lever för en enda sak.
Livet.
Jag har förhoppningar för mitt 33 år. Det kommer nog bli det bästa i mitt liv. Det har redan börjat bra med bäbis nr 3 som mår finfint eftersom jag ger en omsorg som heter duga. Jag behöver inte ens göra något särskilt annorlunda från mina två första bäbisar mer än att slopa barnvagnen, babysittern och burkmaten och detta har jag ju redan börjat med och vilket resultat!!! Jag känner mig så hel! Det känns lite nervigt ibland faktiskt då jag gärna vill göra saker jag gjorde förut men inte får för mig själv dvs inte sätta ifrån mig min bäbis mer än när jag ska gå på toa och ingen levande varelse finns att tillstå och jag måste säga att även om bäbisar 1 och 2 hade en lyhörd mamma som svarade raskt så har nu bäbis nr 3 en ny-jordad mamma som lever för en enda sak.
Livet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)