Kamma mig inte medhårs

Riktiga vänner hjälper mig att bli bättre, när jag är som sämst. Riktigt dåliga vänner, hejjar på och får sin motvilja till förändring tillgodosedd.
Barn säger svar på tal, för dom är konkreta. Jag känner mig fast i den här jävla livstilen och nu är det nog.

Det jag som mest avskyr och vad som väcker helig vrede i mig är ohelig dumhet, diskriminering, rasism, "social narkotika" (Bob Marly), feghet och all allmän frånvaro av mänsklighet samt okunnighet.

Vad triggar mig denna dag?
Jo RASISM.
 Jag skulle vilja byta flagga, och nej det är inte invandrarnas fel att svenska flaggan förknippas med rasism och människofientlighet, naturligtvis. Invandrare brukar inte springa omkring med nationens (den demokratiskaste i världen? med lika värde för alla?) FLAGGA och bete sig hatiskt och våldsamt och fientligt mot andra människor. Det är RASISTER som gör det.
Och med någon som helst neuro-vetenskaplig uppgradering inom ramen för minnet och hjärnan kan man snabbt som ögat ställa upp talet
RASIST+SVENSK FLAGGA=PROVOKATION

Så. Alla som hänger sig åt att förnedra vårt lands flagga i åsyfte att göra skillnad på arten ARIEN som man inom tex viss astronomi (ska återkomma med källa vid senare tillfälle)  åsyftar HELA JORDENS BEFOLKNNG som klant-nazzarna tolkade (med stor svårighet) som gult hår+blå ögon (exakt som min morfar faktiskt, men inte som mormor , hon var snarare brunhårig)och genom att dela upp och göra sig löjligt intelligensbefriade över, att något helt enkelt fattas dom.

Såhär är det. Jag vill inte ha rasister på min facebooksida, inte för att jag vill ta någons rättighet att få utrycka sin åsikt, utan för att jag inte klarar av så mörka och kärlekslösa energier samt dumhet. Jag tar nu bort såna som uppdaterar om sån skit samt jag vägjar till er so kan tänkas göra det; ta bort Er.  Man kan ju gärna få ha huvudbry om invandringspolitik, kulturer religion och whatever, men folk som hänger sig åt "vi och dom" prat som är allmänt aggressiva, glorifierar the Fyrer ens åt ett hårstrå eller annat "bre-i--vi-ks aktikt psykos-snack, vik hädan.

Follow your leader?

Skillnad på Min vilja och nån annans lust.

Jo för så här är det. Nu har jag gjort det. Jag har vårstädat vänskapslistan på Facebook. Eller som jag filosoferade i kring det hela förut, jag gjorde en Facebook-sköljning. Ja alltså jag drog en parallell till tarmsköljning, som ju är ett effektivt och snabbt sätt att få bort gammalt skräp och skit i tarmarna som bara skapar olust och dålig energi.

Jag mådde faktiskt dåligt av det ett tag först, nästan deprimerad, har inte hämtat mig än faktiskt men nu efter en välbehövd tupplur med min bebis känner jag mig lite lättare i humöret. Tänk att människor som jag aldrig träffar, ändå kan ha en sån jävla impact i mitt liv, min vardag, att jag blir psykiskt påverkad av det. Och jag är inte riktigt klar med det hela, men jag tog det värsta först, om jag säger så.

Jag har grubblat över det länge, säkert flera år , hur man ska göra ifall man faktiskt vill göra slut med någon, som man känt men som man känner inte längre ger någonting eller ännu värre, som man inget kan ge Till!

Sensate året har det verkligen börjat gå mig på nerverna, på humöret, ja till och med sinnestillståndet. Och jag har börjat känna mig negativt provocerad av alla dessa på min sida, som man ständigt och jämt möts av, när man bläddrar efter det lilla som ska lyfta dagen med sin strålglans, istället kommer i skuggan av en massa själv-utvikande om ditt och datt och oftast utan total mening om saker som Jag i allafall bryr mig väldigt lite om. Eller kanske totalt inte; "väldigt mycket om". Jag har gått från att säga meningslösa meningar om meningslösa händelser i lättsamhet för att skapa glädje till att försöka visa vem jag är med en djupare innebörd i stället, och till min förvåning har folk börjat ta avstånd från mig. Dom man mest trodde skulle "lika" mina ansträngningar är dom som gör det minst, och dom jag knappt kunde tänka mig börjar hoppa fram både här och där.

Så långt har det faktiskt gått att det börjat dras paralleller till vad jag skriver utifrån mina känslor och tankar om mitt liv till sina egna liv och utöver detta även börjat konspirera kring detta och komma med det till mig med ilska.

Så nu är måttet rågat. Det är inte sunt. Och det befarade jag ju. Så nu startar jag om känner jag. Och jag vidhåller, för nu vet jag ju att det kan sitta en och annan som ju verkar högintresserad av vad jag har att säga; att detta är min blogg och här skriver jag vad jag vill.

Människor som har svårigheter med att särskilja och dra skiljelinjer mellan åsikter, känslor och tankar ; mellan ditt och mitt; mellan jag och du, dömer jag ut till att vara människor som jag för det första är övertygad om är störda, mensom heller eller pga detta inte kan skilja sin egen inre värld med andras.

Dessa människor dömer jag även ut att vara dom som oftast har vänskapsrelationer som mer påminner om medberoende relationer snarare än vänskap. Och dessa människor, mår jag dåligt av att ha att göra med på alla vis.

Något jag ofta gillar att säga är; "att jag gör som jag vill". Och det står jag för. Vad vissa då får för sig är; att "göra som man vill" är samma sak som "jag gör vad jag känner för", och då återkopplar jag återigen till mitt utdömande av medberoende människor som jag mår dåligt av som lever sina liv för att slippa upptäcka att deras inre värld endast existerar i deras egna huvuden, att: När jag gör som jag vill, utgår jag ifrån min vilja, den vill alltid göra det som är moraliskt, kärleksfullt och korrekt. När du gör som du känner för utgår du ifrån dina egna, behov, som i princip kan vara vad som helst som du för dagen har att manövrera, vilket kan få i princip vilka konsekvenser som helst, för vem som helst.

Beblanda inte mig i det. Tack.

Så.

Nu är jag klar att skriva och göra som jag vill.

Slut på trams

Senaste veckan har saker och ting blivit så jävla läskigt uppenbara. Och jag förstår mig själv helt och hållet.

Jag måste bara få det ur mig, för jag känner att det är såpass allvarligt att det kan gå illa annars. Illa på det viset att jag blir affektiv och jävlig. Vilket gör allt ännu jävligare. Men dagens sanning för mig är; att det jävligaste i livet är att ha barnen ifrån sin kropp varannan vecka, utan att kunna påverka alls med vem dom ska vara, utsättas för.

Varje upplevelse ett barn får, är något det utsätts för då det inte kan välja själv över huvud taget, och vad som är bra eller dåligt är något som glömts bort.

Tills nu för min del

Jag tänker inte gå med på det längre. Jag tänker inte sitta och spela med och tycka synd om vuxna människor för att dom inte får vara barn. Jag tänker öppna käften, och säga exakt det jag känner för; så fort jag kan, om det kan slå ett slag för en beroende och oskyldig människa. Jag börjar som alltid med mitt.

Så om det sitter nån liten lus därute och läser det här, och tycker att jag låter läskigt så kan jag säga så här: Det finns inget läskigare än att vara ett barn i händerna på egoistiska, o-lyhörda och osunda vuxna. Till synes vuxna som fortfarande är barn.

Det finns inget i min värld av egen erfarenhet som säger mig, att det är bäst att vara försiktig för Någon vuxens skull över huvud taget.

I sverige är vi myndiga när vi är 18.

Då klarar vi oss fint själva. Även saker vi upplever läskiga, kränkande, ojusta, elaka, osanna, otrevliga och whatever, klarar vi själva. Det ska vi alltså enligt lag göra.

Det är i allfall min känsla. Att ett barn behöver inte osäkra vårdare som leker med sina små barns tillvaro utifrån sitt eget skadade, omogna, osunda whatever-perspektiv; utan självsäkra o-egoistiska sådana som sätter sig själva först på en enda premiss:

Att se till att fungera VÄL och adekvat. För att någon ANNAN är beroende av dem.

Just nu går det sk vuxna därute som jag betraktat under år, som ger mig rysningar. Dom är läskigt många. Och mitt liv har varit så ovärdigt mot mig Att jag måste ha vetenskapliga bevis för att våga känna mig berättigad till att få berätta om mitt liv. För att inte störa någon annan, inte kränka någon annan, inte förtala någon annan, inte göra någon annan besviken, inte göra någon annan utskämd. Någon annan som i mitt liv är och alltid har varit Vuxen.

http://www.naturalchild.org/jan_hunt/misunderstand.html

http://www.naturalchild.org/guest/richard_grossman.html

kärlekens roll

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag orkar inte egentligen. Men jag orkar inte gå och sova heller. Jag gillar inte att tvinga fram något att skriva. Det som inte kommer naturligt ska inte komma? Men samtidigt, denna dagen kommer ju aldrig åter. Någon insikt har jag väl fått idag?

Jag undrar över boken "Kärlekens roll" av Sue Gerhardt. Alla tror vi på kärlek. Konstigt då att vi är så jävla förstörda, vi människor, att vi behöver ha en Sue Psykoanalytiker, som skriver en bok om hur viktig kärleken är, för oss. En bok som med vetenskapliga fakta, kan bevisa, vad kärlek innebär.

Så sjukt. Den är jävligt bra. Jag svär för mycket.

Den är inte bra som för "att den är spännande", utan för att allt som däri står, är (troligtvis så långt det empiriskt kan härledas) -är sant. Ingen roman med andra ord om flummiga kärleks visor utan strikt uträttade experiment på våra hjärnor (som även apors och möss) som gett oss kunskap om hur vi blir förstörda av "uteblivet" kärleksintresse, i våra hjärnor, som spädbarn.

Jag såg ett spädbarn på badhuset idag. Han satt fastspänd i en bilstol. Hans mamma gick omkring en bit i från honom, och han släppte henne inte med blicken. Hon skrattade välmenande åt honom då och då. Sen matade hon honom med något som hon troligtvis gjort själv ur en glasskål med sked. Själv höll jag min flicka tätt i famnen. Släppte henne inte alls ifrån mig. Hon var så glad.

Mamma sa en gång, vid en annorlunda sammankomst då min pappa även var där, att hon tyckte att det viktigaste av allt är kärlek. Pappa motsatte sig hennes tyckande. Han hävdade att det var mat som var viktigast.

Detta är mina gåvor från dom. - Kärlek och mat.

Även så är dessa mina stora huvudbryer: Vad är kärlek. Vad är mat. Jag har insett för längesedan att det ju faktiskt går att diskutera. Kanske inte för 1000 år sedan. Men idag, 2012. Det finns ju säkert otaliga åsikter om vad kärlek är och om vad mat egentligen tack vare 100 år av jordutplåning, borde vara.

Ja så är det. Inget är längre, vad det egentligen borde vara. Detta är mitt gissel.

Jag försöker göra om mig själv till, Vad jag borde vara.

Eller kanske rättare sagt; till vad jag borde FÅ vara.

Kärlekens Roll är dagens tips.

Jag har hur mycket som helst att komma med

Nu bestämde jag mig själv för att trotsa min skräck för dagen, och göra tvärt emot. Istället för att gå på den destruktiva känslan i mig som jag haft sedan igår och som i förmiddags höll på att förtära mig med sin arrogans tänkte jag programmera om den. Oavsett om den kommer försöka äta upp mig eller inte. Inuti känns det som; att jag är värdelös. Inte bara stannar det där, sedan igår har jag känt en frosseri känsla av ett obehagligt slag, blossa upp inom mig och fast jag bestämt mig för att börja äta mer Raw-Food och käkat tillräckligt många Raw-food desserter de senaste 3 veckorna för att tro på att det är fullt möjligt att gå över till denna sundare kosthållningen, så slog en vansinnesfrossa upp igår. Jag följde den såklart. Och med fullmånen som kom i torsdags, så jag är som ett svällt vattenpaket med värk i leder och svullna händer slog jag till med lite snabba kolhydrats-hoola-baloo som grädde på moset. Imorse ville jag gråta och döda för min gylf går inte igen med ca 10 cm glapp!! Och för en månad sedan gick samma brallor igen!! Inte nog med detta, så rundade jag av den härliga känslan som uppståd efter min morgon-green-smoothie med att käka upp resterna av plockgodiset jag köpte igår, samt även en blåbärs-kex-choklad. Igår drog jag i mig tre hallon-kex-choklad kakor på vägen HEM. Tar ca 20 minuter. Vrålhungrig var jag jo det var jag, men inte en uns av intresse för tex frukt som jag önskar att jag vill äta i dessa situationer. Som följd av att jag natten till idag hade ensam-ångest också då min karl var bortrest kunde jag inte fokusera på något annat än att få hem nytt godis som jag kunde gömma mig med uppe i sovrummet som för att ha något att pyssla med i mitt försök att hålla mig borta från ångest-fram-kallaren-min-karl, vilket inte funkade. Jag tog till orda istället, FÖRST. Sen gick jag upp och pysslade med mitt godis.
Magen hänger som ett jävla kadaver, byxorna spänner och händerna ser ut som vattenballonger. Jag vet fan inte vad det är med mig. Antingen är det Cipralex utdrivnings symtom på riktigt som är i görningen. Var ju ändå mer än 6 månader sedan jag slutade, eller så är det effekten av onsdagens Quigong ELLER ett  sammanslag av båda. Hoppas jag ger mig med detta alltså annars blir jag rädd.

Jag går och trycker på en tärande historia som jag ändå tycker  är värdefull, för jag misstänker att det finns många därute som jag. Som lever med en skrämmande historia i bröstkorgen, men med en sådan förljugen miljö i kring sig att det ter sig omöjligt att komma loss.
Därför bestämmer jag, att dom erfarenheter jag har fått i mitt liv, jävlar i mig är något att komma med. Mina erfarenheter, kan ingen ta ifrån mig.

Sanningen finns Därinne.

Världens jävla inspiration kom till mig. Ilsken inspiration dessutom, och nu skall den ut. Jag började städa min lilla 9 årings rum och ifärd med att plocka upp en massa dammiga pärlor som jag vält ut på golvet för ca 10 gången började jag tänka på övergrepp. Jag började tänka på att sexuella övergrepp inte behöver vara den värsta sortens övergrepp för en människa. Jag insåg vidare att jag tänker så ofta på det här att jag helt enkelt måste komma till en konklusion inom mig själv angående detta för att få bort oron inom mig. Att skrika till någon är också ett övergrepp. Att hota, skrämma, frysa ut och tvina likaså. Min stora känsla var att de övriga varianterna av övergrepp inte nödvändigtvis behöver kännas "lättare" än ett sexuellt övergrepp utan kan göra lika stor destruktiv inverkan på en individ och dennes potential att utvecklas till fullo.
Det är så jävla förbannat fruktansvärt att gå omkring och känna skam för att man utsatts för övergrepp, av alla dessa slag för den som blir utsatt för dem. De tar i anspråk så mycket tid, energi och livsglädje för en individ som istället helt enkelt kunnat göra "någonting annat". Det är än mer så fruktansvärt jävla frustrerande hur lätt det är för förövarna att komma undan också. De behöver bara vika hädan och låtsas som ingenting.
Att vara trasig för att någon gjort "sönder" en och samtidigt känna sig "skyldig" till det är inte ett värdigt liv. Det är inte ett fullgott liv. Det är inte ett liv fullt av livskraft. Det blir till ett levande helvete som man på något vis måste inrätta sig i eller efter. Jag bestämde mig för 10 år sedan att ändra på det. Då visste jag inte det, men jag vet bättre nu. Jag har lärt känna mig själv. En trasig varelse.
Om jag har tänkt att skriva om mig själv för att komma ut ur garderoben inför mig själv eller inte har jag inte tillgång till att inom mig själv förstå just nu. Däremot är det mitt enda sätt att handskas med smärta som någon annan gett till mig, utan att fråga. Utan att be om ursäkt för. Och utan att ta ansvar för. Och det fortsätter. Vart jag än vänder ögonen ser jag bara min egen smärta och jag vill sluta med det. Om jag kommer hänga ut någon eller inte kan jag inte garantera för jag har dagar då affektiviteten är ett gissel men jag fick en insikt när jag plockade pärlor.
Det är inte mitt ansvar vad andra gör emot mig. Och jag är inte skyldig att ta hand om deras känslor. Vad jag däremot har ansvar för är mig själv och mina små oskyldiga barn, och jag är skyldig att att se till att jag är trygg så att jag kan se till att mina barn är trygga. Så om någon känner sig uthängd eller inte tänker jag inte ta ansvar för. Det man inte kan stå upp för inför sig själv kan komma att slå tillbaka emot en själv. Och är det så svårt att våga erkänna sig själv skyldig inför sig själv som att det skulle vara"farligare" än att ta risken att hamna på någons blogg och bli uthängd inför hundratals så kanske det är meningen och det bästa.
Jag skiter i´t.

ok. så nu kommer det. Nu börjar jag skriva

Jag har bara väntat på detta ögonblick i ca kanske ja säg, snart 10 år. Och här kommer det.

Droppen är nu nådd. Sista droppen som fick bägaren att rinna över The Holy Grale. Det är nog med fuffens från min sida nu. Jag tänker inte längre göra så egoistiska saker som att; ingå i medberoende relationer till följd av manipulation och rädsla mer. Min blogg har hittitils varit en förlängning av min dagbok där jag känslo-floddat av mig. Reaktivt. Affektivt. Speedat. Deppigt. Humoristiskt. Hatiskt. Ödmjukt. Dolt.
För att rädda mig själv, och min värld som jag lever i. Därför att jag mår bättre när jag fått ner känslorna på papper. Jag tömmer mig och kan sen gå tillbaka se det när jag känner mig lugn och klar. Då brukar det oftast "make scense". Jag kan se att det var på riktigt, jag kände på riktigt och jag fanns.
Min blogg kommer nu enbart att handla om det som är sant. Utan "dolt". Ingen vinner på det i längden. Och sannerligen inte jag. Nu vill jag vinna. Det är jag värd.

Idag klipper jag på allvar navelsträngen med mitt förflutna som  är roten till allt mitt onda, Och som jag kan tacka  för att jag är fast besluten att använda min smärta till att försöka göra så gott jag kan, att se till att andra inte blir som jag. Det är det inte värt. Det är inte vackert. Det är inte modigt. Det är inte skönt. Det är inte utvecklande. Det är inte schysst.
För det är Inte Självvalt.

Jag ska försöka använda mig av vetenskapen som min ledstjärna. Det är mitt sista hopp för att bli fri. Så.

Det finns dom som säger att man inte ska bli arg. Jag säger; att det ska man visst det. Idag blev jag arg på någon som lurade mitt barn. Idag blev jag arg på att någon kränkte mitt barn och mig. I dag blev denne någon vansinnig på mig för att jag blev arg på att hon lurade mitt barn, försökte manipulera mitt barn och kränkte hela min familj inför mina och deras ögon. Idag blev jag arg för att denne någon viftade bort mitt barns, minas och resten av min familjs känslor genom att använda en metod som jag vet används flitigt av tusen och åter tusen. Nämligen skuld och rädsla. Den metoden fungerar om den man använder den på styrs och drivs utav skuld och rädsla. Eftersom att jag inte i första hand gör det, kan hon inte nå mig längre. Eftersom jag styrs och drivs av positivitet, mod och livskraft.
Nu tänker jag skriva om mitt lidande, om min skam och om min skuld, som jag ständigt är mig i hälarna, som ständigt står runt knuten och som tillslut gjorde mig oförmögen att ta hand om mig själv.

Ingen människa ska vara tacksam för sitt liv för ingen föds skuldsatt. Eller?