Innan jag ens hade hunnit få klart alla papper och betyg som jag börjat läsa upp gick jag in i väggen och blev liggande. Bokstavligt talat. Förrförra sommaren hade jag blivit i princip frisk och lyckats komma ur alla insats-insatser som skulle få mig tillbaka till jobb, och jag gjorde ett försök till att testa min förmåga genom att söka ett sommarjobb som personlig assistent för att se om jag skulle palla. Och det gjorde jag! Men bara för att det var ett sommarjobb och jag kände att jag ville göra det genom att endast "bara" stog ut med att utföra jobbet om jag kunde få se fram emot att få börja plugga igen när det tagit slut så att jag en gång för alla kunde börja om igen med att ta mig bort ifrån vårdträsket.
Och det gjorde jag.
Sen blev jag gravid igen och sjuk igen, men pluggade så gott det gick. Till slut gick det inte mer och sen kom min bebis.
Min stora längtan har alltså sedan 2005 varit att få komma ut i samhället och göra någon nytta för andra människor inom något som intresserar mig. Eftersom att det inte har gått till på det vis jag har önskat sedan 2005, så gör jag det på "andra" sätt istället, så länge. För jag känner verkligen att det är bråttom. Det har varit bråttom i flera hundra år. Många har kämpat för att nå ut med kunskap som medvetet har tryckts bort till förmån för "ekonomisk tillväxt", personligt oberoende och individualistiskt självuppfyllande. Det har lyckats.
Det jag väldigt gärna vill få visa, är konsekvenserna av det hela, för jag är nämligen en av dom och jag mår dåligt. Det tycker jag att jag är för bra för att behöva göra och det finns fler som jag.
Jag skriver alltså ilskna bloggtexter om mina övertygelser så länge. Det är nämligen dom här övertygelserna som styr mig i mitt liv. Dom styr hur jag tänker, känner och agerar. Men jag vill att dom ska styra ännu mer. Dessutom vill jag, eftersom att jag skriver dom alldeles gratis med dels en förhoppning om att folk som tror dom känner mig, ska få lära känna mig ordentligt för en gångs skull, när det ändå går att ordna utan pinsamma tystnader samt dels med en känsla av att få vara mig själv, visa vad jag går för och utan att bli kränkt, avbryten eller avsnäst.
Jag är fortfarande intresserad av folkhälsa, både mot samhällsplanering men även mot biologi. Ännu mer är jag intresserad av Agronomyrket, Arkitektyrket och konstigt nog Arkeologyrket.
Jag skulle kunna ha haft nästan 3 av dom här utbildningarna sen jag fyllde 18 anser jag, om jag hade mått som jag borde ha gjort vid 18 års ålder. Men det är ju i teorin såklart, för hade jag mått som jag borde vid 18 kanske inget av det här hade intresserat mig, vad vet jag?
Men poängen är att jag inte bloggar för att få bekräftelse på att jag har egna tankar, känslor och whatever som jag impulsivt får åsikter om efter morgonkaffepasuen, utan för att jag har övertygelser som jag lever för att utöva och gärna kunna få betalt för också en vacker dag. Jag är nämligen inte ett dugg förvirrad eller vilsen.
Därför får man inte kommentera i min blogg, bara läsa.
Jag har aldrig blivit tillfrågad om att få ha någon kommentar av dom som hade ansvar för att bygga mig. Jag anklagar dom inte för det. Jag anklagar våra ledare för det. Så.
Mina övertygelser diskuterar jag inte. Mina övertygelser är inte ifrågasättandebara och är inte till för allmän disekering, därför Att;
Dom är Heliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar