Bedrövligt med normal skola.

Jag kan fanimej inte låta bli. Efter varje gång jag skrivit ur mig mitt ursinne tänker jag lättat att;
så jag,
nu finns det nog inget mer. Nästa gång kan jag skriva något snällt, ödmjukt och upplyftande, så jag kan bli den där "positiva coachen" nån gång kanske.

Men så fan heller.

Jag är helt till mig nu, och detta för att jag i går var och besökte en sk "vanlig" skola.
Först och främst vill jag göra mig själv klar på, att jag under ca säkert 9 års tid, har hört missnöjda föräldrar, som inte valt den "vanliga" skolan utan sökt sig till nåt annat, säga, att de upplevt (på sina första möten i dom "vanliga" skolorna) att barn är våldsamma, fula i munnen, bråkiga och att det aldrig syns till några vuxna omkring dem som kan lära dom veta hut, och att dom pga detta vänt om innan dom ens kommit in i fasiliteterna (eftersom att barnen talar sitt tydliga tecken och är resultatet av vad som försigår inne i fasiliteterna)

Så känner jag också och jag har bevis.

Jag kommer in på skolgården (vilket jag har gjort många gånger förr, då det ju faktiskt är min egen barndomsskola) och det som

1.först slår mig är, min egna fysiska reaktion i kroppen. Jag börjar darra, känna  mig obehaglig till mods och känner att jag får ett påslag i huvet som för att jag ska börja vara på min vakt ifall att något rent av oförhappandes kommer att komma flygande i luften och landa i huvet på mig.

2. Det tar ca 20 sekunders omkringkollande efter faror för att fastställa, just faror. Barn överallt, som stirrar på mig konstigt (som om dom inte skulle ha sett någon annan människa från någon annan stans förut alls utom sin lilla ankdam) ostrukturerade, högljudda, svärande, bråkandes, hävdandes, hängandes eller rännandes åt alla håll och kanter.

3. Innan jag kommer in på skolgården passerar jag en jättelång kille som såg ut att ha anorexia. Han vankade av och ann, fram och tillbaka på samma ställe och såg ut att ha ångest. (jag förstår och håller med honom)

4. En fritidsledare vrålar ut genom ett fönster, "SÄTT på er skorna!!" och får med rätta ett: "NÄÄÄÄ de tänker vi inte", tillbaka. Fritidsledarens vrål gav mig en stöt i magen och jag fick lust att skälla på honom.

5. Ur en annan dörr strax efter (jo jag gick runt i cirklar och så att säga letade efter någon) stack (samma tror jag) fritidsledare (en vuxen man) ut truten och vrålar "TJENA BRUUDARRR" till två unga små flickor som försynt och försiktigt och tyst svarar tillbaka: Tjena.

6.Inne på fritidset fick jag upplysningen om att ingen som helst närvarolista fördes med förklaringen att det nämligen inte var ett riktigt fritids utan ett eftermiddagshem, och jag tänker i efterhand att det här måste ju vara varje pedofil och barnarövares mecka.

                                                Avslutningsvis:


 om man som vuxen, tolkar de ny reglerna i skollagen som man i den "vanliga" skolan får lära sig att tolka texter  i "läsförståelsen" i svenskan, där man även bevisar sin förståelse av det man läst genom att skriva om texten så att det ser ut som ens egna ord och även får betyg på "copy paste" metoden också, så
FÖRSTÅR jag att man kan dra slutsatsen att;

OM VI COPY-PASTEAR OM SKOLAGEN I PUNKTFORM, COPIERAR UPP PUNKTERNA PÅ A 4 PAPPER SOM VI SEDAN PLASTAR IN OCH HÄNGER UPP HÖGST UPP PÅ VÄGGEN I KAPPRUMMET SÅ ATT SKOLINSPKTIONEN KAN SE ATT VI GJORT DET, så vet vi att vi är en riktigt fin-fin och bra skola.

Det är alltså konsekvensen som blir om man berövar en redan intelligent varelse alla sina förutsättningar angående att få fortsätta att vara intelligent.

Nån annan dag ska jag följa upp det här inlägget mer detaljerat och med infallsvinklar såsom tex;

Blir man verkligen människa om man inte får klättra i träd? (jo evolutionen har gett oss armar, ben och fingrar för att vi har använt oss utav dom)
Vill små flickor att vuxna män (som dom måste vara hos när ingen annan kan ta hand om dem på dagarna) ska kalla dom brudar?
När det är rökvarmt ute, mår inte fötter bra av att få vara i det fria då? så dom inte får svamp och vårtor menar jag?
Är det inte viktigt med närvarolista när man har ansvar och även tar betalt för att ta hand om andras barn?

Beats me

MENINGEN MED LIVET

Jo för att, det är ju så här, att jag faktiskt inte går omkring utan föruttfattade meningar om eller angående om mitt liv. Jag är högst medveten om att jag lever och faktiskt så har jag inrättat mig ut-därefter och tolerear inte nämnvärda slumpartade slentrian beteenden i dom stor bitarna av mina möjliga val. Hur kommer det sig?
Jo jag har grundläggande värderingar som ramverk, kan delas in i tex; livsåskådning, livsstil, religiös övertygelse, människosyn, politiskt ståndpunkt...bla bla jaja typ nåt sånt och jag försöker leva efter premisserna inom varje .... punkt.

Det blir också så att eftersom att jag är på det klara med hur jag vill ha det så kan det kanske upplevas som chockartat att uppleva mitt aktiva ut-levande när det kommer till hur jag INTE vill ha det. Det kallas att agera, som är motsas till att RE-AGERA då det snarare handlar om impuls vid imput som kan upplevas främmande  eller dröneri i den vanliga passiva valsen.

Vad fan betyder det här nu egentligen.

Min förutfattade mening om mitt liv är; att det finns en mening med det. Ingen förutbestämd, utan en naturlig väg som jag väljer att kalla rytm. Följer jag rytmen, går allt bra och jag kommer rätt, samt, när jag gör Rätt så blir det Lätt.
Nu gör jag långt i från alltid Rätt, nästan aldrig faktiskt där jag som mest borde lägga ner energi, men poängen är inte att plocka poäng från nån karma eller Gud eller stam utan att vara på det klara med mina iNTENTIONER. Är jag alltid det i allt jag gör, så gör det inget om jag trampar i klaveret, för jag kan alltid rätta till felet, genom att söka mig tillbaka dit jag började.

Att leva är inte lätt för mig, det är en kamp och den räddas av några få faktorer i mitt liv, däribland sanningsfulla och öppenhjärtiga samt empatiska medmänniskor, och jag är även smärtsamt medvetande om varenda hjärtslag i kroppen faktiskt.. det är nästan jobbigt ibland.

Slentrian är något jag avskyr, en passiv akt som bara leder till typ vartsomhelst, och mitt stora verkliga ok är "ovisshet". Jag vill gärna ha en känsla av vart jag är, vem jag är, med vilka jag är, vad vi gör, varför osv.. samt hur länge... det där sista är det värsta...Jag tror inte på klockan, men jag tror på tid, men jag väljer att återknyta till min känsla för RYTM. En rytm följer mönster, och sådana gillar jag att känna att jag har att oreintera mig efter.

Mina Ramverk. Det är vad jag förhåller mig till, och allt som kommer in i mitt liv måste kunna hållas därinnanför. Det låter jävligt fyrkantigt, men det är det också, dock finns en knorr. Innan för mitt ramverk lever jag i en oändlig cirkel . Den vet helt enkelt bara att det finns något att hålla fast vid därutanför när stormarna viner. Tror jag. Men det som trotsar mina ramar, kommer jag snabbt som ögat att oponera mig emot/samtala om/kräva förklaringar till/ vråla ut mot/gnugga mig mot/hälsa på osv... för att jag helt enkelt har svårt för både utveckling och aveckling. Hur vet jag vilka av dom båda jag är påväg in i om jag inte kollar med ramarna först???

OM mot förmodan, jag råkar pressas in i någon annans Ram lite oförhappandes kan det hända att det blir en smäll. Då reagerar jag, och det märks. Oftast tar det inte så lång tid men i bland har även jag svårt att skilja på mitt eget rätt eller fake.

Då kommer jag till den viktiga Imputen. Det man stoppar in, det kommer alltid tillbaka , ut , i någon form. Jag strävar efter att bli bättre på min imput, jag väljer gärna imput stationer som är odömande, öppna och kärleksfulla, men för den skull inte tillkonstlade och förskönade.

Dröneri är ok vid lågt blodsocker i kanske en affär, men INTE i livet som helhet. Jag handlar ogärna instinktivt mot enklaste snabbaste levnadsval utan lyssnar gärna på hjässan och magen. Slump är inget jag tror på utan är en omöjlighet i min sinnesvärld. Öde Kanske men inte heller det ser jag som något definitivt utan som rörligt varför dröneri kan stoppa upp avsevärda livsmöjligheter. Det får inte vara för bekvämt helt enkelt.

Och Passivitet. Är inte självmord mer effektivt? Nej faktiskt inte, då inget är en slump, MEN inget jag eftersträvar, för att gå omkring som en levande död utan uppfattningar och känsloyttringar känns ju som lobotomi fast jag kan ändra mig.

Narcisistens Klagan.

Ja Se här.

Och så här i stundande sommar och Skolavslutningstider kan jag bara inte sluta tänka på annat än...
ja..
Jag bara kan inte tänka på annat än vad en bekants dotter berättade för en tid sen. Hon har gått på Waldorfskolan och berättade hur beklämd hon kände sig över gymnasiet hon valt. Hon ångrade att hon inte fortsatte vidare på Waldorfgymnasiet i stället, då hon gått hela sitt liv på Waldorfskolan. Så här i efterhand, med erfarenhet av en helt ny skola   tyckte hon;  eftersom att hon visste;  att på Waldorf får man "förtjäna" sina betyg.
 I den skolan hon istället valde, fick man betyg, som man överhuvud taget inte förtjänade eller ens borde ha haft och jag tolkade det som hon kände inte att det fanns någon känsla i relationen mellan lärare och elever utan att klimatet så att säga var kallt och hon hade belägg.
I ett ämne där hon gjort vad hon kunnat, fick hon dåligt betyg, och i ett annat, där hon inte ens lämnat in alla uppgifter samt inte ens gjort alla prov, fick hon högt betyg.
På waldorf får man betyg för att man lärt sig något, och det måste man bevisa.

Jag är återigen så glad (och ja jag vältrar mig nu här i mitt eget personliga självkänsle boost) att jag kan lita på mitt eget omdöme, och det vill jag att mina små älsklingar också ska kunna göra, när dom blir vuxna.  En annan vän till mig har ett barn (på waldorf), som redan nu i högstadiet funderar på att bli psykolog. Snacka om att ha fått en " feeling" för något som sen senare säkerligen kommer kunna kristalisera ut sig till något fruktbart. Jag kan säga att när jag gick i högstadiet, ville jag itne ens tänka på framtiden)
I den vanliga skolan, är det viktigt för skolpengens skull att så många elever som möjligt kommer dit, med riktmärket att HÖGA BETYG är ledstjärnan och per autonomi samma sak som att skolans elever KAN NÅGOT. Och vad än viktigare än allt annat som jag själv anser vara att man VILL NÅGOT.

 På waldorfskolan får man inte betyg, utan personliga Omdömen av läraren, som ju lärt ut och sett varje elev och vad den vuxit i hop med under resans gång och skolpeng det får man i alla fall. Dessutom är Waldorf den enda skolan som har i förtroende av vår Regering, att själva få utse "kompetenta lärare", oavsett om dom har den statliga lärarutbildningen eller ej, utan kanske rent av bara är en futtig liten rymdforskare från Nasa istället, som kan någonting, men som också är av skolans lärarkår ansedd som även lämplig som lärare, i låt oss säga ett ämne som det passar sig att lära ut något i, och att den viktigast av allt KAN lära något ut. Det får Inga Andra Skolor i Sverige. Inte Vanliga. Inte Privata.

Så jävla glad att jag har mina barn i en kompetent miljö.

Och här kommer min knorr.

För en tid sedan gick jag med i en facebookgrupp som kallar sig Socionomerna; tror jag. Det första jag möts av när jag kliver in, är en ung tjejs vädjan på "Wallen", att någon ska upplysa henne om vad ordet "Diskurs" betyder.
Denna människa, som var en kanske ca 18-22, tjej, som gav intrycket av att vara så där allmänt "vanlig"och allmänt ointresserad av att plugga, hade alltså tagit det konstiga beslutet att sätta sig på en utbildning till att bli en utövare av yrket socionom. Det hon själv gav intrycket av var, att hon inte fattade ett piss av sin utbildning, att hon inte tyckte det var roligt alls, och att hon bara kämpade i motvind just då. Mina ögonbryn kunde nog inte höjas mycket högre över havsytan än vad dom just då gjorde, och jag var på god väg att skriva en enda mening till henne, men jag är glad att jag lät bli, men nu ångrar jag mig.
Är man så jävla personligt insiktslös, intelligensbefriad, och slapp att man inte ens kan komma på att slå upp ett ord, som man inte förstår, innan man skyltar med det inne på ett forum för sakkunniga (likar??) om, att man är helt omdömeslös och passiviserad, så kanske man bör nöja sig med ett jobb på McDonalds istället. För det värsta man möjligtvis kan ställa till med där borde väl vara att någon jävel får bli utan sin Jävla El Maco eller nåt annat kroppsfarligt som kallas kanske, föda, om man har tur.

Sen undrar jag, hur man tänker sig att man ska kunna använda sin analytiska förmåga Vidare, ja i hennes sits alltså; när man kommit ut i yrkeslivet, och sitter där, med låt oss säga några traisga Barn som kanske blivit våldtagna, misshandlade eller allmänt vanvårdade och i behov av kompetenta vuxna trygga famnar, som ska hjälpa dom tillbaka till ett normalt liv; i veckan; om man inte ens vet vad ett ORDLEXIKON är för något och än värre, ( Även om ett ordlexikon finnes, vilket är ett krav om man läser på en högskola) inte förstår vad som står däri! Det är så fruktansvärt skrämmande att se att dessa konsekvenser (ja jag ser såna människor som konsekvenser) av den vita människans jävla så kallade utveckling. (Det är snarare avveckling.)

Mina frågor blir.
 Hur har man det fatt?, om man å det ena, skryter om att man går en höjdarutbildning i inledande mening, men där man i åtföljande meningar, talar om att man avskyr denna utbildning, därför att man helt enkelt inte är i stånd att kunna utföra den? I vuxen ålder????? Vem fick henne att få för sig att hon skulle plugga över huvud taget?, när hon inte ens gillar det?
Nu låter det som att jag blivit besatt av endast den här personen, men det har jag inte jag lovar. Den här personen var den person, som fick bägaren att rinna över.
 Varje år massutexamineras inkompetenta människor (unga zombier), som bara har en enda sak att hänga upp sin gymnasietid på; nämligen att få supa sig fulla på ett flak, och ha på sig senaste klänningen från Hm med en ful FejkGucci på armen full med några folkbärs, och ja, jag Pissar på den där jävla svintraditionen för den är ett hån mot kunskap och mot mitt samhälle.
På teven kan jag inte kolla på ett enda jävla program, utan att bli avbryten av psykopat inslag där sk normala människor, på fullaste allvar tar betalt för att lura människor att tro att de själva verkligen använder dom där kemikalieprodukterna, bilarna som förstör vår planet, tjänsterna som åsyftar att underlätta för alla vita egons arslen, underhållnings aktiviteter för att slippa komma på att det finns ett organ ovanför nack-kot-pelaren att hitta på en egen aktivitet med eller för allt i världen inte får jag glömma Fredags Myset, som är hela FOLKHEMMETS NAV Nämligen; Sitt nu framför teven och känn hur duktig du har varit hela veckan när du inte fått vara människa en enda sekund, så att OLW kan få tjäna fett med pengar på just Fett och AGE/ALE som du garanterat får cancer av om du inte skiter till nästa fredag.

Vart blir man en omdömesfull människa, som vill andra och sig själv väl, som kan sätta gränser både för sin egen och andras förmåga, som kan göra prioriteringar som leder till fruktbarhet för andra levande människor istället för högst olevande budgetar från Nestle och Sony Eriksson? Jag tror chansen är högre på en blomsteräng än i tillstånd av onyktert svin-hallicunerande.


Och ännu en eloge till Waldorfskolan i västerås, som bar ut sina två gymnasielever förra avslutningen, sittande på en tron med blommor. Så fint. Så värdigt. Jag grät faktiskt, och det gjorde jag inte ens på min egen studentexamination.

Kamma mig inte medhårs

Riktiga vänner hjälper mig att bli bättre, när jag är som sämst. Riktigt dåliga vänner, hejjar på och får sin motvilja till förändring tillgodosedd.
Barn säger svar på tal, för dom är konkreta. Jag känner mig fast i den här jävla livstilen och nu är det nog.

Det jag som mest avskyr och vad som väcker helig vrede i mig är ohelig dumhet, diskriminering, rasism, "social narkotika" (Bob Marly), feghet och all allmän frånvaro av mänsklighet samt okunnighet.

Vad triggar mig denna dag?
Jo RASISM.
 Jag skulle vilja byta flagga, och nej det är inte invandrarnas fel att svenska flaggan förknippas med rasism och människofientlighet, naturligtvis. Invandrare brukar inte springa omkring med nationens (den demokratiskaste i världen? med lika värde för alla?) FLAGGA och bete sig hatiskt och våldsamt och fientligt mot andra människor. Det är RASISTER som gör det.
Och med någon som helst neuro-vetenskaplig uppgradering inom ramen för minnet och hjärnan kan man snabbt som ögat ställa upp talet
RASIST+SVENSK FLAGGA=PROVOKATION

Så. Alla som hänger sig åt att förnedra vårt lands flagga i åsyfte att göra skillnad på arten ARIEN som man inom tex viss astronomi (ska återkomma med källa vid senare tillfälle)  åsyftar HELA JORDENS BEFOLKNNG som klant-nazzarna tolkade (med stor svårighet) som gult hår+blå ögon (exakt som min morfar faktiskt, men inte som mormor , hon var snarare brunhårig)och genom att dela upp och göra sig löjligt intelligensbefriade över, att något helt enkelt fattas dom.

Såhär är det. Jag vill inte ha rasister på min facebooksida, inte för att jag vill ta någons rättighet att få utrycka sin åsikt, utan för att jag inte klarar av så mörka och kärlekslösa energier samt dumhet. Jag tar nu bort såna som uppdaterar om sån skit samt jag vägjar till er so kan tänkas göra det; ta bort Er.  Man kan ju gärna få ha huvudbry om invandringspolitik, kulturer religion och whatever, men folk som hänger sig åt "vi och dom" prat som är allmänt aggressiva, glorifierar the Fyrer ens åt ett hårstrå eller annat "bre-i--vi-ks aktikt psykos-snack, vik hädan.

Follow your leader?

Skillnad på Min vilja och nån annans lust.

Jo för så här är det. Nu har jag gjort det. Jag har vårstädat vänskapslistan på Facebook. Eller som jag filosoferade i kring det hela förut, jag gjorde en Facebook-sköljning. Ja alltså jag drog en parallell till tarmsköljning, som ju är ett effektivt och snabbt sätt att få bort gammalt skräp och skit i tarmarna som bara skapar olust och dålig energi.

Jag mådde faktiskt dåligt av det ett tag först, nästan deprimerad, har inte hämtat mig än faktiskt men nu efter en välbehövd tupplur med min bebis känner jag mig lite lättare i humöret. Tänk att människor som jag aldrig träffar, ändå kan ha en sån jävla impact i mitt liv, min vardag, att jag blir psykiskt påverkad av det. Och jag är inte riktigt klar med det hela, men jag tog det värsta först, om jag säger så.

Jag har grubblat över det länge, säkert flera år , hur man ska göra ifall man faktiskt vill göra slut med någon, som man känt men som man känner inte längre ger någonting eller ännu värre, som man inget kan ge Till!

Sensate året har det verkligen börjat gå mig på nerverna, på humöret, ja till och med sinnestillståndet. Och jag har börjat känna mig negativt provocerad av alla dessa på min sida, som man ständigt och jämt möts av, när man bläddrar efter det lilla som ska lyfta dagen med sin strålglans, istället kommer i skuggan av en massa själv-utvikande om ditt och datt och oftast utan total mening om saker som Jag i allafall bryr mig väldigt lite om. Eller kanske totalt inte; "väldigt mycket om". Jag har gått från att säga meningslösa meningar om meningslösa händelser i lättsamhet för att skapa glädje till att försöka visa vem jag är med en djupare innebörd i stället, och till min förvåning har folk börjat ta avstånd från mig. Dom man mest trodde skulle "lika" mina ansträngningar är dom som gör det minst, och dom jag knappt kunde tänka mig börjar hoppa fram både här och där.

Så långt har det faktiskt gått att det börjat dras paralleller till vad jag skriver utifrån mina känslor och tankar om mitt liv till sina egna liv och utöver detta även börjat konspirera kring detta och komma med det till mig med ilska.

Så nu är måttet rågat. Det är inte sunt. Och det befarade jag ju. Så nu startar jag om känner jag. Och jag vidhåller, för nu vet jag ju att det kan sitta en och annan som ju verkar högintresserad av vad jag har att säga; att detta är min blogg och här skriver jag vad jag vill.

Människor som har svårigheter med att särskilja och dra skiljelinjer mellan åsikter, känslor och tankar ; mellan ditt och mitt; mellan jag och du, dömer jag ut till att vara människor som jag för det första är övertygad om är störda, mensom heller eller pga detta inte kan skilja sin egen inre värld med andras.

Dessa människor dömer jag även ut att vara dom som oftast har vänskapsrelationer som mer påminner om medberoende relationer snarare än vänskap. Och dessa människor, mår jag dåligt av att ha att göra med på alla vis.

Något jag ofta gillar att säga är; "att jag gör som jag vill". Och det står jag för. Vad vissa då får för sig är; att "göra som man vill" är samma sak som "jag gör vad jag känner för", och då återkopplar jag återigen till mitt utdömande av medberoende människor som jag mår dåligt av som lever sina liv för att slippa upptäcka att deras inre värld endast existerar i deras egna huvuden, att: När jag gör som jag vill, utgår jag ifrån min vilja, den vill alltid göra det som är moraliskt, kärleksfullt och korrekt. När du gör som du känner för utgår du ifrån dina egna, behov, som i princip kan vara vad som helst som du för dagen har att manövrera, vilket kan få i princip vilka konsekvenser som helst, för vem som helst.

Beblanda inte mig i det. Tack.

Så.

Nu är jag klar att skriva och göra som jag vill.

Slut på trams

Senaste veckan har saker och ting blivit så jävla läskigt uppenbara. Och jag förstår mig själv helt och hållet.

Jag måste bara få det ur mig, för jag känner att det är såpass allvarligt att det kan gå illa annars. Illa på det viset att jag blir affektiv och jävlig. Vilket gör allt ännu jävligare. Men dagens sanning för mig är; att det jävligaste i livet är att ha barnen ifrån sin kropp varannan vecka, utan att kunna påverka alls med vem dom ska vara, utsättas för.

Varje upplevelse ett barn får, är något det utsätts för då det inte kan välja själv över huvud taget, och vad som är bra eller dåligt är något som glömts bort.

Tills nu för min del

Jag tänker inte gå med på det längre. Jag tänker inte sitta och spela med och tycka synd om vuxna människor för att dom inte får vara barn. Jag tänker öppna käften, och säga exakt det jag känner för; så fort jag kan, om det kan slå ett slag för en beroende och oskyldig människa. Jag börjar som alltid med mitt.

Så om det sitter nån liten lus därute och läser det här, och tycker att jag låter läskigt så kan jag säga så här: Det finns inget läskigare än att vara ett barn i händerna på egoistiska, o-lyhörda och osunda vuxna. Till synes vuxna som fortfarande är barn.

Det finns inget i min värld av egen erfarenhet som säger mig, att det är bäst att vara försiktig för Någon vuxens skull över huvud taget.

I sverige är vi myndiga när vi är 18.

Då klarar vi oss fint själva. Även saker vi upplever läskiga, kränkande, ojusta, elaka, osanna, otrevliga och whatever, klarar vi själva. Det ska vi alltså enligt lag göra.

Det är i allfall min känsla. Att ett barn behöver inte osäkra vårdare som leker med sina små barns tillvaro utifrån sitt eget skadade, omogna, osunda whatever-perspektiv; utan självsäkra o-egoistiska sådana som sätter sig själva först på en enda premiss:

Att se till att fungera VÄL och adekvat. För att någon ANNAN är beroende av dem.

Just nu går det sk vuxna därute som jag betraktat under år, som ger mig rysningar. Dom är läskigt många. Och mitt liv har varit så ovärdigt mot mig Att jag måste ha vetenskapliga bevis för att våga känna mig berättigad till att få berätta om mitt liv. För att inte störa någon annan, inte kränka någon annan, inte förtala någon annan, inte göra någon annan besviken, inte göra någon annan utskämd. Någon annan som i mitt liv är och alltid har varit Vuxen.

http://www.naturalchild.org/jan_hunt/misunderstand.html

http://www.naturalchild.org/guest/richard_grossman.html

kärlekens roll

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag orkar inte egentligen. Men jag orkar inte gå och sova heller. Jag gillar inte att tvinga fram något att skriva. Det som inte kommer naturligt ska inte komma? Men samtidigt, denna dagen kommer ju aldrig åter. Någon insikt har jag väl fått idag?

Jag undrar över boken "Kärlekens roll" av Sue Gerhardt. Alla tror vi på kärlek. Konstigt då att vi är så jävla förstörda, vi människor, att vi behöver ha en Sue Psykoanalytiker, som skriver en bok om hur viktig kärleken är, för oss. En bok som med vetenskapliga fakta, kan bevisa, vad kärlek innebär.

Så sjukt. Den är jävligt bra. Jag svär för mycket.

Den är inte bra som för "att den är spännande", utan för att allt som däri står, är (troligtvis så långt det empiriskt kan härledas) -är sant. Ingen roman med andra ord om flummiga kärleks visor utan strikt uträttade experiment på våra hjärnor (som även apors och möss) som gett oss kunskap om hur vi blir förstörda av "uteblivet" kärleksintresse, i våra hjärnor, som spädbarn.

Jag såg ett spädbarn på badhuset idag. Han satt fastspänd i en bilstol. Hans mamma gick omkring en bit i från honom, och han släppte henne inte med blicken. Hon skrattade välmenande åt honom då och då. Sen matade hon honom med något som hon troligtvis gjort själv ur en glasskål med sked. Själv höll jag min flicka tätt i famnen. Släppte henne inte alls ifrån mig. Hon var så glad.

Mamma sa en gång, vid en annorlunda sammankomst då min pappa även var där, att hon tyckte att det viktigaste av allt är kärlek. Pappa motsatte sig hennes tyckande. Han hävdade att det var mat som var viktigast.

Detta är mina gåvor från dom. - Kärlek och mat.

Även så är dessa mina stora huvudbryer: Vad är kärlek. Vad är mat. Jag har insett för längesedan att det ju faktiskt går att diskutera. Kanske inte för 1000 år sedan. Men idag, 2012. Det finns ju säkert otaliga åsikter om vad kärlek är och om vad mat egentligen tack vare 100 år av jordutplåning, borde vara.

Ja så är det. Inget är längre, vad det egentligen borde vara. Detta är mitt gissel.

Jag försöker göra om mig själv till, Vad jag borde vara.

Eller kanske rättare sagt; till vad jag borde FÅ vara.

Kärlekens Roll är dagens tips.