För den som är svag finns det ingen värre kommentar än att få höra att man ser så jävla frisk ut. Dra åt helvete.

Hjärtklappning, strypningskänslan i halsen, känns som en åtdragen snara kring bröstkorgen. Svag, fixar ingenting. Blir som en skrämd kråka av minsta lilla ljud. Huvudvärk. Kan bara ligga och rör jag mig lär det bli i slowmotion så jag inte svimmar. 

Jo jag är Jävligt frisk verkar det som. Och varför har detta skett nu? Vad har hänt? Vad kommer hända? Jag ska arbetsträna om någon vecka, och nu vill jag gråta av att bara titta på två dagars jävla disk som jag inte tagit i tu med. På resterna av den gigantiska tvätt högen som jag inte strök klart igår, och det jävla golvet som bara skriker efter att bli damsuget och svabbat.

Men inuti känns det bara som ett stopp. Varför? Jag svettas som en vulkan av att ha sovit. Jag stressreagerar nu. Jag undrar över vad? Jag undrar över varför jag förtjänar det här? Jag som fanimej vill så jävla mycket, och som har så jävla mycket bra att komma med? Kan inte nån annan jävla slöhög som inget fattar och inget vill få ta den här skiten i stället så jag kan få leva mitt liv nån jävla gång.

Och inte ens är det en riktigt sjukdom. Men det är ett sjukdomstillstånd. Som ingen tar på allvar. Ingen som är frisk tar det på allvar, inte ens fast dom står framför och ser på en. Och känner en. Och har all möjlighet i världen att hjälpa en. Nej. Och dom som förstår, är sjuka själva, och räcker inte ens till sitt eget.

Jag är så jävla trött på det här landet, på människorna i det och som styr det. Vilken jävla välfärd är detta? Vi är ensammast på jordklotet i detta land. 2 miljoner svenskar är i denna stund ensamma och isolerade utan någon som bryr sig om dom. I sverige. Jag är nästan en utav dom. Jag är trött på att bo här.